Det tar aldrig aldrig aldrig slut.

"Hej, jag ringer ifrån Polisen i Halmstad". Hjärtat stannar. Står inne på Ica vid kaffeavdelningen och försöker bestämma om det verkligen är värt 99 kronor för ett paket Zoegas eller om jag ska börja dricka te istället när telefonen vibrerar i handen. Telefonen på ljudlöst. Alltid. Inga ljudnotiser...ingen ringsignal. För bara ljudet av ett sms får mitt hjärta att stanna och jag är tillbaka där. Tillbaka när det varje minut kom ett sms med meddelanden som "Din äckliga jävla hora!", "Jag önskar jag slog sönder dig sist jag knullade dig!", "Du är så jävla äcklig och ful!", "Jag är utanför dig nu!" Det där eviga plingandet i telefonen...hundratals sms i timmen...varvat med hundratals samtal och inspelade röstmeddelanden. För att sedan plötsligt bara stanna upp. Och att då vara lämnad med tystnaden...och rädslan. Är han på väg hit? Står han utanför? Har han däckat? Har polisen tagit honom igen? Vem har han varit i slagsmål med nu? Den där känslan...av att inte veta. Att hålla andan i flera timmar och att inte våga röra sig eller visa ett enda livstecken i lägenheten. 

Gevalia är lite billigare. Men är det lika gott? Arvid Nordquist är ju egentligen godast men det var slut på den där bästa sorten. Zoegas känns bättre i hjärtat på något vis. Det är ju ändå min barndom. Alla bilfärder med pappa hemma i Helsingborg där vi alla vevade ner rutorna när vi passerade Zoegas och andades in doften av nymalda bönor. Ja, Zoegas får det bli. Hur ska jag ens kunna överleva dagarna utan kaffe? Jag får helt enkelt lägga tillbaka de där onödiga avokadorna jag plockat ner i min korg. 

Jag håller andan lite innan jag svarar med ett tveksamt hej. Jag ställer ned min kundkorg på golvet och lutar mig lite mot kaffehyllan och håller mig med ena handen i en skylt. Tankarna rusar i 180 och hjärtat står stilla i bröstkorgen. Hela kroppen stelnar till och blodet står stilla i ådrorna. Vad händer? Varför ringer polisen? Har han rymt ifrån anstalten? Är han på väg hit? Har de släppt honom tidigare? Har jag bara drömt allting och är vi tillbaka i tiden till då...när polisen ringde gång på gång för att ställa frågor, förhöra, ifrågasätta, be mig komma in för dokumentation av mina skador, blåmärken och svullnader och för att ibland dumförklara eller informera om att anmälan och förundersökningen läggs ner. Ord mot ord. Hans äckliga falska ord...mot mina förtvivlande, trasiga och livrädda ord. Förundersökningen läggs ner. Finns inte tillräckliga bevis. Mitt sönderslagna ansikte räckte inte. För ingen såg det hända. Jag kunde ju mycket väl ha slagit mig själv...

"Jag ringer för att du ansökt om ett nytt eller ett förlängt kontaktförbud." Jag håller andan och får inte fram ett ord. Fan! Det blir avslag igen! Eller är han ute och det är inte godkänt ännu av åklagaren? Vart tar vi vägen då? Om de har gått igenom ringer ju Jessica som är min kontaktperson?! Jag får fram ett "Jaha...Okej..." Tårarna kommer. Känner hur kroppen går in i sitt panikläge och jag blir alldeles yr. Allt runtomkring blir liksom suddigt. Hjärtat slår så det gör ont i bröstkorgen och jag får inte ner någon luft i lungorna. Kroppen vill bara trilla ihop till en liten hög på golvet. Försvinna. Inte finnas. Jag vill inte stå där ensam vid Gevaliaskylten och skaka inför alla människor som passerar förbi utan att ens notera att jag står där och håller på att gå i tusen bitar. 

"Kontaktförbudet har blivit beviljat Malin och det gäller till i slutet av november 2026. Jag ville bara ringa och berätta det för dig. Och du vet om hur det fungerar? Att minsta lilla...att han försöker ta kontakt och det är akut läge så ringer du 112! Och om han skriver, sms:ar eller på något annat vis försöker ta kontakt med dig så ringer du 114 14".

"Tack! Tack så mycket! Gode gud...vad skönt. Tack!" Tårarna fullständigt sprutar och jag sätter mig ner på huk och tar ett stadigt grepp om min röda kundkorg. Känner hur jag börjar hyperventilera och att hela kroppen skriker inombords. Det liksom brinner och fryser till is samtidigt i händer och fötter, hjärtat dunkar så att jag tappar andan vid varje slag. Som om det är på väg ut och slår emot lungorna och stänger lufttillförseln på vägen. En pil trycks rakt in i huvudet strax ovanför örat. Som ett spett rakt in i hjärnan. Precis där...som han ofta slog mig. Över örat jättehårt med sin stora handflata. Precis där gör det fruktansvärt ont. Och klumpen i halsen känns som krossat glas. Om jag pratar nu...rivs hela jag sönder på insidan. Lite så känns panikattacken. 

"Jag hör och förstår att detta var viktigt för dig Malin." Fingrarna domnar. Jag känner inte mina ben och jag ser inget runt omkring mig. Alla människor försvinner och jag är alldeles ensam. Jag kan inte känna skillnad på lättnaden och paniken. På smärtan och nuet. Jag har varit så fruktansvärt rädd och så säker på ett nej. Ett avslag. På att han om några veckor skulle knacka på min dörr. Jag flyttas tillbaka i tiden. Allt finns kvar. Varje ord, varje slag och varje blick rakt genom min kropp. Den där svarta tomma kalla blicken rakt genom mig. Blir alldeles kall och det känns som att isvatten rinner från nacken och ner längs ryggen. Får ingen luft. Ensam...sittandes på is...med bara dimma runt omkring. Den känslan.

Lyckas till slut få fram ett "Tack. Ja, detta var viktigt. Tack så mycket. Men då vet jag..." Sen minns jag inte mer av samtalet. Bara att jag höll min mobil hårt hårt i handen. Samtalet tog slut. Skärmsläckare. Bilden på mig och Elviz. Han i min cykelkorg. Den där fina dagen för en tid sedan då jag cyklade med min älskade Elviz i cykelkorgen...längs med Nissan...bort till Frennarp och på den fina vägen under allén längs med vattnet. Lycklig för en stund. Bara han och jag. Allt annat var borta i det ögonblicket. Jag glömde köpa kaffe. Gick gråtandes och betalade mina varor och åkte gråtandes hem på bussen. Lättnad och panik. Mobilen hårt i handen. Redo. Beredd. Alltid. 

Idag när jag tog i handtaget på väg in till Kriscentrum ringde telefonen igen. Jag svarade inte. Sen kom ett sms ifrån polisen jag pratade med igår. "Ring mig!". Jag stannade i korridoren utanför Kriscentrum. Satte mig ner på ett element, tog ett djupt andetag och ringde upp honom. Kontaktförbudet är överklagat. Han har överklagat. Igen. Det tar aldrig slut... Tingsrätten igen. Han fortsätter hålla i trådarna och jag får bara följa med...och bli mer och mer trasig. Han vinner igen. 

Hade ett bra samtal inne på kriscentrum. Pratade om mamma lite idag. Sorgen. De där orden  jag aldrig kunnat ta i min mun. Pratade om att jag måste göra en sorgbearbetning för att komma vidare i livet. Och att de är duktiga på det inom svenska kyrkan. Ska ta kontakt med dem på måndag även om det tar emot jättemycket. Kanske ge det en chans. Kanske bara någon minut i alla fall...innan jag stänger den dörren? Jag vet ju att mycket bottnar just i det. Den förbannade sorgen som gjort mig skör, ömtålig...trasig. Och när jag säger orden högt...vill jag nästan sätta mig i stolen mitt emot mig själv och hjälpa mig vidare. Jag kan det här. På alla andra. Jag vet vad som måste göras, sägas och jag vet vilka tårar som måste gråtas. Jag ska ringa på måndag. Fan...

Cyklade hem till Alice och tog fram min dator. Min ventil. Mina ord. Min terapi. Det enda jag har innanför mina väggar och min låsta jävla dörr. Mina andetag. Då ringer  Försäkringskassan. En anonym anmälan har kommit in. Jag skriver...alltså är jag fullt arbetsför och det är fusk att jag får sjukpenning. En anonym anmälan? En människa som alltså tror att jag är Camilla Läckberg som håvar in miljoner på mina trasiga ord på facebook...och samtidigt skriver att jag lever på luft. Jag orkar på riktigt snart inte mer. Min dagbok. Mina ord. Det enda jag har kvar av mig själv när allt annat är sönderslaget och trasigt. Det ska man också ta ifrån mig? På grund av avundsjuka. Bitterhet. Skrev på facebook i morse att jag var glad över att jag hittat orden igen. Att jag kan börja tömma mitt trasiga hjärta lite. Då görs en anmälan. 

Vi lever på luft här hemma. Och på alla fina människors hjälp. Människor jag känner och som jag inte känner som ger...av kärlek och av medkänsla. Kan aldrig nog tacka för det och jag kan aldrig nog tacka alla er för alla fina mail och meddelanden med pepp, kärlek och erbjudanden om hjälp på alla sätt. 

Jag blev utskriven/utkastad från A-kassan för att jag inte aktivitetsrapporterade då jag var sönderslagen eller satt i tingsrätten och förnedrades. Helt utan inkomst. Trots att jag kunde visa domen, bilderna... Tack och hej efter flera års medlemsskap. Jag får fortsätta försvara mig...varje minut av min vakna tid. "Varför ska han inte få komma nära dig när han kommer ut ifrån fängelset trots att han sitter för misshandel vid tre tillfällen mot dig? Varför Malin?

 Och "Varför satte du dig i den situationen?" Och "Behöver du verkligen vara sjukskriven? Det är kontraproduktivt!" "Hur hanterar du din beroendesjukdom?" "Hur tror du detta påverkar dina barn?" "Förstår du hur dina barn mår i detta?" "Det kom in en anmälan om att du har massa knark hemma och knarkar ihop med dina barn, vad säger du om det? Vad tror du barnens pappa säger om detta?" "Varför ska vi betala ut arbetslöshetsersättning till dig när du under tre dagars rättegång faktiskt inte var till arbetsmarknadens förfogande?" "Hur ont har du egentligen i käken på en skala 1-10 om tio är värsta tänkbara smärta?" "Hur kan vi i rätten veta att du faktiskt inte sparkade dig själv?" "Varför öppnade du dörren om du var så rädd som du påstår?" "Varför drog du tillbaka dina anmälningar gång på gång om de nu var sanna?" "När tänker du att boken ska komma ut?" "Är det Lind & Co (ett av förlagen som finns bland alla andra på min privata facebooksida som gav ut mina ljudböcker för flera år sedan) som du skriver för?" "Vilket förlag jobbar du med?" "Om detta nu blir en bok och boken kommer ut om fem år och man kan spåra digitalt att något av innehållet skrivs idag...förstår du då att det räknas som att du faktiskt arbetade fast du är sjukskriven?" "Varför har du inga pengar om det står i domen att du får skadestånd??" "Varför knarkar du med dina barn?" "Om det inte är en bok då, vad och vem skriver du för?" "Det ser ju inte ut som en riktig blåtira för den är så jämn i kanterna, är det smink?" "Kan du klä av dig så vi kan ta bilder på dina skador?"...

Det tar aldrig aldrig aldrig aldrig slut...och nu...får jag inte ens skriva och dela med mig av mina tankar och känslor. Jag orkar verkligen inte mer nu. Jag orkar inte försvara mig mer. Inte kämpa mer. Det finns inte mer av mig kvar att slå på nu. 

Så oerhört tacksam för mina fina vänner som håller ett fast tag i mig och inte släpper taget. Som tar över nu och låter mig falla ihop som en våt fläck på golvet och ser till att jag reser mig igen eller som bär mig framåt. Som följer med mig, håller min hand, letar paragrafer och öppnar upp sina hem och hjärtan. Som slåss för mig och mina barn åt mig när jag inte längre orkar och säger "Jag släpper inte taget Malin!" Evigt tacksam för er. Utan er...finns jag inte mer. Hoppas att jag säger och skriver det till er tillräckligt ofta så ni förstår hur viktiga ni är för mig? Och för er som swishat eller gett bidrag på min insamling som ni läsare tipsat mig om att skaffa. https://whydonate.com/sv/fundraising/borja-om-pa-nytt ) Den har hjälpt oss överleva och komma ifatt med hyror och en del av alla skulder som lagts på hög under detta året och i väntan på sjukpenning, utredning av SGI och det där skadeståndet som kan ta upp till ett år eller längre innan det kommer. Som inte alls betalas ut per automatik bara för att det står i domen. Vi som varit med...vi vet. Vi vet hur svårt allting blir och vilket heltidsjobb det är att få ordning på alla försäkringar, kontakt med myndigheter, ansökan om kontaktförbud, om information från kriminalvården, kontakter med sjukvården, kriscentrum, kvinnojourer... Hur svårt det är att bli utkastad till ingenting men ändå hålla sig stark inför sina barn. Vi vet...hur vidrigt det är...när det sparkas på en gång på gång nu efteråt. Det är värre än alla slag jag fick ta emot. För de upphörde efter en stund. Och vi vet när orken tar helt och fullständigt slut. 

 Och jag är tacksam för min älskade Elviz. Mitt plåster i livet. Alltid. 

(Bild från www.boredpanda.com)

//Malin Meekatt

Gå ut och var glad din jävel!

"Gå ut och var vacker och stolt hela vintern. Gå fort och le genom shoppingcentrat. Du kan om du vill. Sluta nu, inte sen, dra ett streck och gå vidare. Livet väntar därute. Gå ut och var glad. Vad ska du annars ha allt det här till?" (Ulf Lundell)

Lättare sagt än gjort. Fan. Jag vill ju. Jag vill verkligen kunna. Men jag kan inte. Klump i halsen. Hjärtklappning. Iskalla händer och fingrar. Kramp i axlar och nacke. Kramp i magen. Livet väntar därute. Vad väntar livet på? På att jag ska kunna? Passerar det bara nu? Eller ligger jag på laddning för en bättre och starkare version av mig själv? Malin 2.0? Eller ja 7.0 vid detta laget? Ni som följt mig vet att den här katten förbrukat ett och annat liv på vägen. Kanske sista chansen nu? "Du är vad du gör, du är dina val. Dina handlingar. Stäng av TV:n, lämna ditt rum. Gå ut och var glad." Gjorde ett tappert försök igår. Promenad till stan och Capio vårdcentral. Känner mig trygg på min cykel. Kan vika av och hem snabbt. Men promenerade. Iskalla händer och fingrar. Trots vantar. Vända och kika bakåt hela tiden. Scanna av omgivningen. Kramp i nacke och axlar. Snabbt in och upp för trapporna. Tredje våningen. Andas ut.

Får inte ut luften. Eller in. Skäms i det lilla väntrummet. Tar ett par steg i korridoren och inser att den leder rakt in i ett rum för arbetsterapi. Ingen korridor att gömma sig i, sätta sig i eller hitta andan i. Mer panik. Möter någon. Försöker se ut som att allt är ok. Väntar på att bli uppropad. Arbetsterapi för mina onda händer och fingrar utan känsel varierat med smärtsamma kramper. Luften går inte ner i magen. Inte ut. Håller andan. Fan. Glömt min påse att andas i vid panik. Glömt mina Inderal som sänker pulsen. Ingen räddning. 

Blir uppropad. Äntligen! Lyckas klämma ur mig "Detta kommer inte funka!" och vill vända och springa hem. Fick sätta mig ner... Fina Sara som skulle hjälpa mig med övningar för mina händer fick istället ge mig andningsövningar, en gosig röd filt runt ryggen att borra in mig i. En röd filt med vita hjärtan. Lugn. Andas ut. Tack Sara för dig! Precis där skulle jag vara. 

Hatar svagheten i mig! Hatar, hatar, hatar att han har gett mig den! Jag vill vara den starka, den som ger andningstips till andra, som promenerar glatt i stan, umgås med vänner, skriver roliga böcker, reser, träffar mina syskon och är ett stöd för alla andra. Den jag alltid varit. Tillgänglig, på plats, redo och med en plan. Vill gå och handla mitt på dagen och ta en kundvagn och strosa runt och välja. Inte stressa in snabbt, rycka åt mig det på min lista i famnen och skynda hem, upp för sex trappor med andan i halsen i panik för att låsa in mig snabbt. Sedan så dränerad att jag inte orkar sätta den där mjölken i kylen och så trött i hjärnan att jag sätter schampot i skafferiet. 

Hatar rädslan i mig! Hatar, hatar, hatar att han har gett mig den! Hatar paniken, ångestattackerna, viljan att dra ner alla persienner, gömma mig och bli osynlig. Vill inte visa mig svag. Inte visa mig rädd. För sån é inte jag. 

Blir ledsen bara. "För sån é jag!" har alltid varit mitt mantra. Min motivation, min humor, min ursäkt och mitt "varumärke" lite. Min slogan liksom. Som folk skrattat åt, härmat och haft kul med. Nu är jag svag, rädd, vingklippt och öm i kropp och själ. 

Hatar smärtan i mig. Hatar att jag inte kan bita ihop käken ordentligt och att jag biter mig jättehårt i tungan och kinderna när jag sover och vaknar av paniken och med blod i munnen. Hatar att ha behövt vänta sedan i april på käkspecialist. Hatar att inte kunna bita av en macka utan alltid behöva äta med kniv och gaffel för att slippa se ut som en idiot och dra allt pålägg med i första bettet. Hatar att det gör ont och krampar i käken. Att hela tiden bli påmind om hans hårda jävla slag. Så många gånger. Med så stor hand och så hårt hårt hårt. Om och om igen. 

Hatar min tinnitus. Att ha det ständiga jäkla bruset i örat, att alltid svara i telefonen och lägga luren mot höger öra för att sedan snabbt behöva byta för att höra. Hatar det. Känner mig som en 90-åring. Och blir tokig på ljudet när jag ska sova eller försöka slappna av. "Meditera" säger de att jag ska göra. Hitta lugnet och tystnaden. Det blir aldrig tyst. Han slog sönder det. Han slog sönder mig. Och så många visste och varnade. Men jag var kvar. Tills de tog bort honom med våld. Låste in honom. 

Hatar ovetskapen. Hatar, hatar, hatar. Att inte veta om och när han släpps ut. Jagar information. Åklagaren, Häktet, Frivården, Kriminalvården...polisen. Ingen svarar mig. Sekretess? Det är fyra veckor kvar...om jag räknar rätt. Fyra veckor. Enligt min åklagare måste jag vänta med att ansöka om förlängning av kontaktförbudet i två veckor och då ska jag kontakta polisen. Men om två veckor? Ärendet ska ju hanteras, han ska bli informerad, beslut ska tas och jag ska få hem ett beslut på papper.  När allt annat tagit månader...ska detta gå på en vecka? Jag förstår inte. Ska be snällt igen om en ny portkod i fastigheten. Låsa dörren alltid. Känna efter 50 gånger så att den verkligen är låst. Hålla andan när någon går i trappen... Hatar det! Men sån é jag?

Hatar att inte ha koll på allting. Satt med en LÅNG "to-do-list" hos fina Lisa på Kriscentrum idag och vi skulle försöka prioritera. Tittade på listan och sa "Min nykterhet! Utan den faller ändå allt annat på listan!" Den är viktigast. Utan den dör jag. Nästa gång förbrukar jag mitt nionde liv, jag vet det. Listan är så lång. Blir arg på alla människor. Tycker att alla gör ett dåligt jobb! Hatar folk. Blir irriterad och besviken. Ingen kan ge besked, ingen vet svaren, alla skickar mig vidare. Vidare...till någon som inte heller inte vet. Hur ska jag betala hyran och alla räkningar, körlektioner, försäkringar (som tydligen inte gäller när jag väl behöver dem??), fakturan till A-kassan (som stängde av mig för att jag var på rättegång när jag råkat fylla i arbetslös när jag akrivitetsrapporterade i somras efter min examen). Tack HRAK. Verkligen tack. Fy fan. Men hans liv. Staten betalar hans hyra så han kan sitta lugnt i båten när jag bara sjunker längre och längre ner? Man kan ta sönder en människa, dömas till fängelse och få sin lägenhet betald. Men är man den som blir sönderslagen...ska man slåss för sitt liv ännu mer när slagen upphört. Lika pressande. Lika stressande. 

Älskar alla fina människor som skriver, peppar, öppnar upp, hjälper, bidrar och SER. Överväldigad av all er kärlek och omtanke. Det river i min redan trasiga själ att läsa alla hundratals mail ifrån kvinnor som är utsatta för våldet. De som vill men inte vågar lämna. Alla ni som vågar berätta för mig. Jag har inte förmåga att svara er alla nu men jag läser allt och bäddar in era sanningar i mjuk bomull och hoppas innerligt att ni en dag också får skrika ut dem! Får en del "En till som vill ha uppmärksamhet", "Du förtjänade antagligen stryk!", "Det ser påmålat ut!", "Du utnyttjar ditt kändisskap för pengar!". Tänker inom mig "Byt liv med mig en dag nu. Och känn det jag känner. Game on?" Försöker att inte låta en kommentar av hundratals påverka mig. Men det gör den.

Jag behöver hjälp nu. Och jag är en människa som aldrig sagt det. Jag har sålt allt jag kan. Min bil, min gitarr, mina smycken, min dator. Har inget mer. Hatar det. Hatar att han gjort detta mot mig. Men lyfts upp av alla fina människor som ger. Ibland en tia men de sista kronorna ni själva har på kontot. Den kärleken! När jag är där uppe igen...kommer jag ge vidare vid varje möjlighet jag får. 

Hatar att titta mig i spegeln. Ser inte mig själv längre. Ser den jag blev med honom. Svag och vingklippt. Inte stark, glad och fin. Ser inte fin. Ser inte stark. Ser besvikelse. Ser smärta. Ser min käke . Ser blåtirorna och de igensvullna ögonen som rinner även om det var flera månader sedan. Jag ser fortfarande de ögonen. Jag ser sorg. Saknad efter tröst som aldrig kommer kunna ges. Sorg över den kramen jag hade velat ha nu och orden "Det blir bra Malin!" med hennes röst. Hatar att det inte finns. Hatar tystnaden omkring mig. 

Får små sms ifrån vänner som vägrar släppa taget. Så oerhört tacksam. Bäddar in även dem i mjuk bomull och stoppar i min ficka. Varje gång. Släpp inte taget snälla. Jag kommer upp igen. Håll kvar mig. Tack Tomas, tack Robert, tack Betty, Tack Majsan. Tack ni som håller i livbåten. Kärlek. Jag finns kvar. Han tog inte bort mig. Jag ska igenom det och upp! Starkare!

Tack för att jag fick bli lite katt och få extraliv. Tack för Pepsi Max och snus! Tack för mina två ungdomar och skratten med dem. Tack för Elviz - mitt plåster! Tack för bra musik som förflyttar tankarna bort. Tack för långa varma duschar. Tack för kaffe på morgonen. Tack för min lägenhet. Tack för Myrornas i Halmstad där jag älskar att bläddra vinyler. Tack för Majsan som håller inte bara håller i livbåten - hon sitter i den med mig. 

Allt blir bra. Sen. Allt blir bra. Jag ska gå ut och vara glad! 

over and out. 

//Malin...och Meekatt. (Har en fot i båda världarna och vet inte vart jag ska luta mig än?)

Insamlingen hittar ni här https://whydonate.com/sv/fundraising/borja-om-pa-nytt och där finns mer av min sanning. TACK till er som bidragit här eller via swish (0739-848151). Han lyckas inte  med allt. Tacksam. Så tacksam för varje litet bidrag. Vi kommer ta oss igenom detta - jag och barnen. Vi kommer starta om på annan ort. I mitt Skåne! Vi ska klar detta. Vi ska skratta och säga "För såna è vi! igen"