"Gå ut och var vacker och stolt hela vintern. Gå fort och le genom shoppingcentrat. Du kan om du vill. Sluta nu, inte sen, dra ett streck och gå vidare. Livet väntar därute. Gå ut och var glad. Vad ska du annars ha allt det här till?" (Ulf Lundell)
Lättare sagt än gjort. Fan. Jag vill ju. Jag vill verkligen kunna. Men jag kan inte. Klump i halsen. Hjärtklappning. Iskalla händer och fingrar. Kramp i axlar och nacke. Kramp i magen. Livet väntar därute. Vad väntar livet på? På att jag ska kunna? Passerar det bara nu? Eller ligger jag på laddning för en bättre och starkare version av mig själv? Malin 2.0? Eller ja 7.0 vid detta laget? Ni som följt mig vet att den här katten förbrukat ett och annat liv på vägen. Kanske sista chansen nu? "Du är vad du gör, du är dina val. Dina handlingar. Stäng av TV:n, lämna ditt rum. Gå ut och var glad." Gjorde ett tappert försök igår. Promenad till stan och Capio vårdcentral. Känner mig trygg på min cykel. Kan vika av och hem snabbt. Men promenerade. Iskalla händer och fingrar. Trots vantar. Vända och kika bakåt hela tiden. Scanna av omgivningen. Kramp i nacke och axlar. Snabbt in och upp för trapporna. Tredje våningen. Andas ut.
Får inte ut luften. Eller in. Skäms i det lilla väntrummet. Tar ett par steg i korridoren och inser att den leder rakt in i ett rum för arbetsterapi. Ingen korridor att gömma sig i, sätta sig i eller hitta andan i. Mer panik. Möter någon. Försöker se ut som att allt är ok. Väntar på att bli uppropad. Arbetsterapi för mina onda händer och fingrar utan känsel varierat med smärtsamma kramper. Luften går inte ner i magen. Inte ut. Håller andan. Fan. Glömt min påse att andas i vid panik. Glömt mina Inderal som sänker pulsen. Ingen räddning.
Blir uppropad. Äntligen! Lyckas klämma ur mig "Detta kommer inte funka!" och vill vända och springa hem. Fick sätta mig ner... Fina Sara som skulle hjälpa mig med övningar för mina händer fick istället ge mig andningsövningar, en gosig röd filt runt ryggen att borra in mig i. En röd filt med vita hjärtan. Lugn. Andas ut. Tack Sara för dig! Precis där skulle jag vara.
Hatar svagheten i mig! Hatar, hatar, hatar att han har gett mig den! Jag vill vara den starka, den som ger andningstips till andra, som promenerar glatt i stan, umgås med vänner, skriver roliga böcker, reser, träffar mina syskon och är ett stöd för alla andra. Den jag alltid varit. Tillgänglig, på plats, redo och med en plan. Vill gå och handla mitt på dagen och ta en kundvagn och strosa runt och välja. Inte stressa in snabbt, rycka åt mig det på min lista i famnen och skynda hem, upp för sex trappor med andan i halsen i panik för att låsa in mig snabbt. Sedan så dränerad att jag inte orkar sätta den där mjölken i kylen och så trött i hjärnan att jag sätter schampot i skafferiet.
Hatar rädslan i mig! Hatar, hatar, hatar att han har gett mig den! Hatar paniken, ångestattackerna, viljan att dra ner alla persienner, gömma mig och bli osynlig. Vill inte visa mig svag. Inte visa mig rädd. För sån é inte jag.
Blir ledsen bara. "För sån é jag!" har alltid varit mitt mantra. Min motivation, min humor, min ursäkt och mitt "varumärke" lite. Min slogan liksom. Som folk skrattat åt, härmat och haft kul med. Nu är jag svag, rädd, vingklippt och öm i kropp och själ.
Hatar smärtan i mig. Hatar att jag inte kan bita ihop käken ordentligt och att jag biter mig jättehårt i tungan och kinderna när jag sover och vaknar av paniken och med blod i munnen. Hatar att ha behövt vänta sedan i april på käkspecialist. Hatar att inte kunna bita av en macka utan alltid behöva äta med kniv och gaffel för att slippa se ut som en idiot och dra allt pålägg med i första bettet. Hatar att det gör ont och krampar i käken. Att hela tiden bli påmind om hans hårda jävla slag. Så många gånger. Med så stor hand och så hårt hårt hårt. Om och om igen.
Hatar min tinnitus. Att ha det ständiga jäkla bruset i örat, att alltid svara i telefonen och lägga luren mot höger öra för att sedan snabbt behöva byta för att höra. Hatar det. Känner mig som en 90-åring. Och blir tokig på ljudet när jag ska sova eller försöka slappna av. "Meditera" säger de att jag ska göra. Hitta lugnet och tystnaden. Det blir aldrig tyst. Han slog sönder det. Han slog sönder mig. Och så många visste och varnade. Men jag var kvar. Tills de tog bort honom med våld. Låste in honom.
Hatar ovetskapen. Hatar, hatar, hatar. Att inte veta om och när han släpps ut. Jagar information. Åklagaren, Häktet, Frivården, Kriminalvården...polisen. Ingen svarar mig. Sekretess? Det är fyra veckor kvar...om jag räknar rätt. Fyra veckor. Enligt min åklagare måste jag vänta med att ansöka om förlängning av kontaktförbudet i två veckor och då ska jag kontakta polisen. Men om två veckor? Ärendet ska ju hanteras, han ska bli informerad, beslut ska tas och jag ska få hem ett beslut på papper. När allt annat tagit månader...ska detta gå på en vecka? Jag förstår inte. Ska be snällt igen om en ny portkod i fastigheten. Låsa dörren alltid. Känna efter 50 gånger så att den verkligen är låst. Hålla andan när någon går i trappen... Hatar det! Men sån é jag?
Hatar att inte ha koll på allting. Satt med en LÅNG "to-do-list" hos fina Lisa på Kriscentrum idag och vi skulle försöka prioritera. Tittade på listan och sa "Min nykterhet! Utan den faller ändå allt annat på listan!" Den är viktigast. Utan den dör jag. Nästa gång förbrukar jag mitt nionde liv, jag vet det. Listan är så lång. Blir arg på alla människor. Tycker att alla gör ett dåligt jobb! Hatar folk. Blir irriterad och besviken. Ingen kan ge besked, ingen vet svaren, alla skickar mig vidare. Vidare...till någon som inte heller inte vet. Hur ska jag betala hyran och alla räkningar, körlektioner, försäkringar (som tydligen inte gäller när jag väl behöver dem??), fakturan till A-kassan (som stängde av mig för att jag var på rättegång när jag råkat fylla i arbetslös när jag akrivitetsrapporterade i somras efter min examen). Tack HRAK. Verkligen tack. Fy fan. Men hans liv. Staten betalar hans hyra så han kan sitta lugnt i båten när jag bara sjunker längre och längre ner? Man kan ta sönder en människa, dömas till fängelse och få sin lägenhet betald. Men är man den som blir sönderslagen...ska man slåss för sitt liv ännu mer när slagen upphört. Lika pressande. Lika stressande.
Älskar alla fina människor som skriver, peppar, öppnar upp, hjälper, bidrar och SER. Överväldigad av all er kärlek och omtanke. Det river i min redan trasiga själ att läsa alla hundratals mail ifrån kvinnor som är utsatta för våldet. De som vill men inte vågar lämna. Alla ni som vågar berätta för mig. Jag har inte förmåga att svara er alla nu men jag läser allt och bäddar in era sanningar i mjuk bomull och hoppas innerligt att ni en dag också får skrika ut dem! Får en del "En till som vill ha uppmärksamhet", "Du förtjänade antagligen stryk!", "Det ser påmålat ut!", "Du utnyttjar ditt kändisskap för pengar!". Tänker inom mig "Byt liv med mig en dag nu. Och känn det jag känner. Game on?" Försöker att inte låta en kommentar av hundratals påverka mig. Men det gör den.
Jag behöver hjälp nu. Och jag är en människa som aldrig sagt det. Jag har sålt allt jag kan. Min bil, min gitarr, mina smycken, min dator. Har inget mer. Hatar det. Hatar att han gjort detta mot mig. Men lyfts upp av alla fina människor som ger. Ibland en tia men de sista kronorna ni själva har på kontot. Den kärleken! När jag är där uppe igen...kommer jag ge vidare vid varje möjlighet jag får.
Hatar att titta mig i spegeln. Ser inte mig själv längre. Ser den jag blev med honom. Svag och vingklippt. Inte stark, glad och fin. Ser inte fin. Ser inte stark. Ser besvikelse. Ser smärta. Ser min käke . Ser blåtirorna och de igensvullna ögonen som rinner även om det var flera månader sedan. Jag ser fortfarande de ögonen. Jag ser sorg. Saknad efter tröst som aldrig kommer kunna ges. Sorg över den kramen jag hade velat ha nu och orden "Det blir bra Malin!" med hennes röst. Hatar att det inte finns. Hatar tystnaden omkring mig.
Får små sms ifrån vänner som vägrar släppa taget. Så oerhört tacksam. Bäddar in även dem i mjuk bomull och stoppar i min ficka. Varje gång. Släpp inte taget snälla. Jag kommer upp igen. Håll kvar mig. Tack Tomas, tack Robert, tack Betty, Tack Majsan. Tack ni som håller i livbåten. Kärlek. Jag finns kvar. Han tog inte bort mig. Jag ska igenom det och upp! Starkare!
Tack för att jag fick bli lite katt och få extraliv. Tack för Pepsi Max och snus! Tack för mina två ungdomar och skratten med dem. Tack för Elviz - mitt plåster! Tack för bra musik som förflyttar tankarna bort. Tack för långa varma duschar. Tack för kaffe på morgonen. Tack för min lägenhet. Tack för Myrornas i Halmstad där jag älskar att bläddra vinyler. Tack för Majsan som håller inte bara håller i livbåten - hon sitter i den med mig.
Allt blir bra. Sen. Allt blir bra. Jag ska gå ut och vara glad!
over and out.
//Malin...och Meekatt. (Har en fot i båda världarna och vet inte vart jag ska luta mig än?)
Insamlingen hittar ni här https://whydonate.com/sv/fundraising/borja-om-pa-nytt och där finns mer av min sanning. TACK till er som bidragit här eller via swish (0739-848151). Han lyckas inte med allt. Tacksam. Så tacksam för varje litet bidrag. Vi kommer ta oss igenom detta - jag och barnen. Vi kommer starta om på annan ort. I mitt Skåne! Vi ska klar detta. Vi ska skratta och säga "För såna è vi! igen"
