Hej...ifrån ett behandlingshem.

Kikar in och säger hej…efter en tids tystnad…ifrån ett behandlingshem. Funderat på om jag ska skriva eller inte men skrivandet är ju min enda ventil utåt och i skrivandet mår jag bra. Även om det jag skriver känns tungt och svårt. Börjat skriva många gånger…men raderat.

Tack för alla fina mail som trillar in. En massa omtanke, kärlek och oro. Känns fint ändå…mitt i allt det jobbiga. Att man inte glöms bort och att det finns människor där ute som funderar och undrar vart jag tagit vägen.

Jag är okej. Inte mycket mer än så…men jag är okej. 1 års helvete följt av 10 månaders krigande med myndigheter, sjukvård och mitt beroende ledde till att jag till slut kollapsade totalt. Tänker ofta att jag aldrig skulle ha anmält. Jag skulle krigat i det tysta, flytt och startat om någon annanstans. Inte genomgå alla polisförhör, undersökningar, sjukhusbesök och förhandlingar i tingsrätten och hovrätten. Inte bli utskriven från A-kassan, inte behöva slåss för min sjukpenning, för medicinering mot min ångest. Inte behöva halka efter ekonomiskt och tappa all trygghet som fanns. Det var inte värt det. Det äter upp mig fullständigt och vägen igenom allt helvete och allt krigande med myndigheter tar sönder mig mer än all misshandel har gjort. Som om hela världen bara motarbetar mig hur jag än försöker. När man redan är på botten…så kommer någon och gräver ett djupare hål under fötterna på mig.

Jag kämpade länge men orken tog slut och jag kraschade. Kontaktförbud som överklagas, åklagare som inte ger besked, sjukpenning som inte betalas ut, skadestånd som dröjer minst 7 månader till…innan det ens handläggs. Hyresskuld, räkningar på hög och en ständig panik över att behöva lämna min lägenhet. Att hela tiden kolla om dörren är låst. Ibland flera gånger i timmen. Minnesanteckningar på händer och armar. Full tvättkorg men panik över att behöva gå ner i tvättstugan. Och det eviga pekfingret från Försäkringskassan. Den myndigheten har lika stor del i min sjukskrivning som all misshandel. De knäcker mig fullständigt även om jag försöker göra allting rätt. Och skriver jag om det så är jag ”arbetsför” eftersom att jag kan skriva och hotas med utskrivning och återbetalning.

Han är fri nu. Att leva sitt liv, bo i sin lägenhet som betalas av staten och jag står kvar och stampar…eller har rättare sagt bara backat. Allt kraschade. Och till slut gav även kroppen upp…

Den 10 februari packade jag ihop lite av mitt liv och kramade min älskade dotter hejdå. Tårarna vill inte sluta forsa…men det fanns ingen annan väg framåt nu…än denna. Hjärtat är i tusen bitar. Själen är itu. Kroppen har gett upp. Jag. Orkar. Inte. Mer.

Jag öppnade min resväska och släppte ut min älskade Elviz i ett tomt rum…långt hemifrån. Nu vaknar jag varje morgon på ett behandlingshem. Ett traumabehandlingshem som arbetar med trauman, våldsutsatthet, sorg och missbruk. Inledningsvis ska jag vara här i tre månader men antagligen i sex månader…för att jag ska hinna landa, bearbeta och bli stark igen. I kroppen…och i hjärtat. Och sen landa på en annan ort. Aldrig mer Halmstad!

Det känns helt overkligt allting. Och samtidigt så otroligt skönt. Jag kan andas lite här mellan ångestattacker och hemlängtan. Det är så konstigt att inte ha min älskade dotter nära…hon är ju alltid där hos mig. Och nu är det konfirmation, studentbal, student och körkort i vår/sommar…och jag känner att jag bara flyr. Men om jag inte gör detta nu…lever inte jag på studentdagen. Jag vet det. Sjukvården vet det. Mina barn vet det. Detta är min chans att överleva…och jag måste ta den även fast hjärtat ligger i en ask…krossat. Jag vill vara där. Och här.

Jag kontaktade själv beroendecentrum och socialförvaltningen och bad om hjälp. Igen. Och sökte akut på PIVA med min fina Eva som stöttning. Och nu har jag landat här…mitt i skogen…långt hemifrån. Och tänker att om jag någonsin ska kunna leva ett fungerande liv igen och vara en bra mamma till mina barn – så måste jag genomgå detta. Jag MÅSTE ta mig igenom sorgen…besvikelserna och alla vidrigheter, Jag måste lära mig andas i det. Leva i det. Inte bara överleva.

Det är bara kvinnor här och det är ett fint gäng med trasiga själar. Jag pendlar mellan sorg och ilska men kan komma på mig själv att skratta emellanåt. Försöker trycka undan en massa besvikelse men det gör mig helt utmattad. Försöker landa i att det är här jag ska vara. Försöker göra lite fint på mitt rum… Försöker övertyga hjärtat om att detta är rätt. Kroppen fullständigt skriker ”spring!!” men jag försöker…stanna.

Ringde Försäkringskassan igår för att påminna dem om att hantera mitt bostadsbidrag som skulle sökas på nytt nu när min dotter fyllde 18. Tydligen missar jag en månad…3800 kr…för att de ”inte tagit emot min ansökan” som jag skickade i god tid. Och när jag bröt ihop lite och sa att jag är på behandlingshem och inte orkar mer strul nu…kom en lång intervju kring att jag är här. Och eftersom jag inte bor i min lägenhet tappar jag antagligen rätten till bostadsbidrag helt. Det var verkligen spiken i kistan ifrån Försäkringskassan. Så om man är sjuk…och behöver ligga på sjukhus…eller vara på behandling…ska man räkna med att vara hemlös när man är färdigbehandlad? Hyran pausas inte. Min 18-åriga dotter bor där. Alla utgifter finns kvar!

Hade jag fått hjälp och stöd ifrån början hade jag och min dotter redan bott på annan ort och jag hade glatt arbetat heltid med det jag nyss utbildat mig till. Men i stället fortsätter myndigheter trasa sönder ett redan trasigt jag. I oktober kan jag räkna med att Brottsoffermyndigheten börjar behandla mitt ärende kring ansökan om mitt skadestånd. Domen kom i somras… Jag ska bara vänta, vara tålmodig och förstående. Det finns ingen väntan kvar…kroppen sa till slut stopp.

Tacksam för fin hjälp av socialen och beroendeenheten den här gången. Och tacksam för att jag bad om hjälp. Men besviken på världen. På hur allting i samhället fungerar för oss som vågar anmäla. Besviken på att mitt liv kraschar men att den som utsatt mig för detta lever sitt liv som om inget hänt. Men jag ska vänta, vara tålmodig och förstående…

Jag kommer ta tag i skrivandet igen. (Nej Försäkringskassan, detta är ingen bok utan en helt vanlig dagbok så ni behöver inte ringa och hota mig fler gånger!) Jag behöver den här ventilen. Någonstans att få ut det jag tänker och känner. Någonstans att hämta kraft och energi och någonstans att vara jag…Malin. Jag har helt tappat mig själv på vägen och ska försöka lista ut vem jag vill vara igen. Och till sommaren hoppas jag att jag är starkare och redo…att möta världen igen. Att ha ett vanligt liv med arbete, kollegor, vänner… Men fram till dess vill jag skriva och behålla er läsare i mitt liv. Har genom åren fått så mycket kärlek ifrån er!

Nu ska jag ta mig igenom en tuff och lång behandling. Kanske i ett halvår. Livets kanske viktigaste halvår för mig. Jag ska ta tag i alla de där läkarbesöken och operationen av min käke som är trasig. Få hjälp att bearbeta och hitta sätt att kunna lita på människor igen. Våga lita på att de finns kvar. Våga tycka om. Jag ska andas…lära mig att ta hand om mig själv. Hålla mig nykter och våga stanna upp i känslorna. Andas.

Under tiden behöver jag lite hjälp. Igen. Hjälp att inte fortsätta falla. Hjälp att inte bli vräkt ifrån min lägenhet. Livräddning. Tänker att när jag väl får mitt skadestånd….till hösten…är det för sent för att kunna rädda upp mig…så det kan jag donera direkt till kvinnojouren då. Pengar jag inte vill ha. Men överleva måste jag…och barnen…fram till dess.

Så även om det svåraste jag vet är att be om hjälp så måste jag det…igen. Och har öppnat min ”Whydonate” och ni som vill och kan hjälpa mig…kan göra det där…eller på swish 0739-848151. Så oerhört tacksam för all hjälp jag fått av er läsare under detta året när alla myndigheter bara fortsätter fälla mig…gång på gång. Jag VILL och jag SKA komma ut starkare på andra sidan. Och vara Malin igen. Och mamma.

//Malin 💖

0739-848151