"Till att börja med, jag bara älskar din blogg! Utan tvekan bästa bloggen någonsin. Jag finner sådan styrka i att läsa din blogg och mår alltid bättre av att läsa den. Du är verkligen en förebild för mig. Jag har länge funderat på hur jag ska skriva detta, och om jag ens ska göra det..? Men efter mycket om och men har jag lyckats samla mod till mig. Sån é jag? Jag skulle väldigt gärna gästblogga hos dig och dela med mig av min historia. Inte för att få uppmärksamhet, utan för att nå ut till andra som är i likande sits. Det skulle betyda väldigt mycket för mig. Flera så kallade vänner som har sett men bara stått där och skrattat. Det här är min historia:
Min uppväxt har varit minst sagt förjävlig. Jag är nu 18 år och jag mått psykiskt dåligt sen jag var tre år. Varför vilja leva när man kan vilja dö är min filosofi till och från sen några år tillbaks. När jag var tre år började min mamma slå mig, dra mig i håret och skrika på mig så fort jag gjorde någonting minsta lilla ”fel”.(läs lekte med annat en mamma hade tänkt sig att jag skulle leka med). När vi var i lekparken och jag ville gunga fast mamma tyckte jag skulle gräva fick jag en fet utskällning och hade jag riktigt tur, (vilket ja hade ofta…) blev jag kallad ungjävel och jävla unge, snorunge mm.
Under årens lopp blev det värre och slagen kom. Örfilar och käftsmällar blev en del i min vardag. När jag blev tonåring började hon kasta böcker på mig, glas(!!!!!))) och knivar i ansiktet på mig, förvisso ” bara ” smörknivar.. Men ändå det är fortfarande knivar liksom. Under hela min tonårstid, när jag har varit hos kompisar, i skolan på stan etc intalar jag hela tiden mig själv att när jag kommer hem kommer mamma inte bryta ihop och bli vansinnig av att se mig. När jag kommer hem kommer verkligheten som en käftsmäll. När jag säger hej till mamma bryter helvete loss, hon bryter ihop totalt. Alltså, varför bryter man ihop för att ens dotter säger hej till en? Som grädden på moset har jag fått mer blåmärken och några ärr efter allt hon har gjort. Har fått ett litet Jack i huvudet efter en mobil hon kastade på mig för att hennes dag blev förstörd när jag sa hej till henne. Hon har tom tagit strypgrepp på mig. Att jag dessutom har dyslexi, dyskalkyli IBS, och knäproblem och problem med ena hälen och foten gör mig knappast mer älskad av henne. Varje dag är en ständig kamp, jag vågar knappt gå ut ur mitt rum när mamma är hemma. Varje dag får jag höra att inte duger som jag är, att jag borde vara vackrare smalare och att jag inte borde ha mina diagnoser.
Jag blir puttad och spottad på varje dag, blir intryckt i väggar flera gånger varje vecka. När hon trycker in mig i väggar lyckas hon nästan nästan alltid slå emot mitt knä som jag har väldigt mycket problem i och klarar inte att någon rör det pga smärta. Jag har alltför många gånger gråtit oavbrutet av smärta och panik. Jag har blivit utsatt för psykisk och fysisk misshandel varje dag i 15 år.
När jag gick i sjuan fick jag nog av skiten, jag gick till kuratorn på skolan och bad om hjälp, dagen efter att jag hade pratat med henne ringde polisen upp mig och sa att jag skulle komma på polisförhör. Ännu en gång kom verkligheten som en käftsmäll. Samtal på socialen väntande, men det blev bara värre. Vi gav upp, jag intalade mig själv att jag förtjänade att må så dåligt. Ännu 2 anmälningar gjordes, men de var förgäves.
Några månader efter att jag fyllde 18(dec-13) gjorde vi en ny anmälan. Har nu två möten med socialen avklarat, äntligen tror de på mig, kämpar och jobbar för att jag ska få det bra. Förhoppningsvis kommer jag få en egen lägenhet så småningom... Som på grädden på moset blev jag mobbad i grundskolan och fick jag stöd av mamma? Svar NEJ!!! Inte en enda gång, hon har sagt att jag får skylla mig själv och att jag inte är värd bättre. Och jag har gått igenom två ganska jobbiga utredaningar(var av en var dyslexiutredning och en för nervo psykotayiska diagnoser( ex Aspberger, ADD mm.) Där fick jag inge stöd av henne trots att det var riktigt jobbigt. Att få diagnoserna (grav) dyslexi och dyskallyli av som att få en käftsmäll.
Det är aldrig roligt att få höra att man har en diagnos. Det bästa stödet mamma kunde komma med var jaha vad fan ska du ha det här för jävla unge.. Tack som fan mamma. Trots att jag har mått så fruktansvärt dåligt har det varit värt att kämpa för att få bra stöd av soc, om man står på sig och tjatar blir det till slut bra. Enda sedan jag var 13 har jag frågat mig själv om det är okej att må dåligt över detta och skämmas över sin mamma? Kära 13-åriga jag. Klart det är okej. Det är okej att vara arg och ledsen. Men det är också okej att vara lycklig skratta och att känna hopp!
En dag blir det bra och det är värt att kämpa för. Och till alla er i likande sits: Det okej att nå dåligt, men det är också okej att vara glad och att känna hopp. Och stå på er, ni är grymma!
Med vänlig hälsning, Ida"
____________________________
Ida, jag kan inte med ord beskriva hur ont det gör i mig att läsa din text. Ingen - INGEN förtjänar att växa upp på det viset. Det är så fel. Alla barn förtjänar kärlek och trygghet. Önskar dig all lycka! ♥
//Meekatt...
