Väl nere på jobb fungerade inte skrivaren. Jag köpte ju en NY för att den andra gjorde slut med mig när jag bytte färgpatron. Jag gjorde det enda rätta - jag ringde och skällde ut Freddy på jobbet. Sen körde jag hem och hämtade sladden som fattades och Freddy installerade skrivarhelvetet genom att hacka sig in på min dator. Tack hjärtat. Och förlåt för att jag är ett psykfall ibland. Det var 2 sekunder ifrån att skiten åkte ut genom fönstret. Svärmor låg också risigt till ett tag som upprepade orden "Andas Malin!" haha.
Efter att jag fått igång skrivaren upptäckte vi att det var slut på tavlor och jag fick slänga mig i bilen igen för att åka och hämta från lagret. Kaos och stress. Den här magen får veta att den lever. Nu stängde jag av företaget och åkte till Cecilias i Laholm för att äta en god bakpotatis, dricka te och slappna av lite. Ibland vill jag bara be hela världen att dra åt helvete. Men det hade blivit ganska ensamt efter ett tag misstänker jag...
Jag hade ett samtal med Alice igår om det här med bestraffningar. Vad tycker egentligen våra barn är "rimligt" när det handlar om bestraffningar? Jag vet att "bra föräldrar" inte behöver bestraffa sina barn men vi som inte drogar våra barn lugna behöver emellanåt lite knep för att "lära dem rätt från fel"...typ. Så om Alice målar hela sitt skrivbord med nagellack så är det rimligt för mig att hon får torka bort allting med nagellacksborttagning själv och att nagellacken åker upp på en hylla utom räckhåll för henne i en vecka. Om hon säger dumma saker, vägrar plocka upp skolväska, jacka och allt annat som slängs i hallen kan det bli TV-förbud och om hon säger "Dumma jävla mamma!" åker hon ut i trädgården med huvudet före, haha. Det har hänt en gång och lär inte hända igen på ett tag. Men det går ju till en viss gräns...
Man är ingen robot för att man är mamma. Vi är fortfarande människor med en viss portion tålamod och kärlek. Det tar slut ibland - och hur gör man då? När den kaxiga lilla 6-åringen svarar "OCH?!" och ger dig "du-är-så-jävla-värdelös-blicken" samtidigt som hon hånskrattar. HUR GÖR MAN FÖR ATT INTE BLI GALEN!? Man räknar till 25 000 inne på toaletten? Smygdricker vin i garaget? Skäller ut mannen istället? Jag kände att det var en diskussion som var bra att ta med boven i dramat för att se hur hon tänkte. Alice hade lite förslag:
- Om jag gör något som du blir arg för...så kan du ta bort alla mina Barbiedockor?
- Men du leker ju inte med dina Barbiedockor i alla fall?
- Nej, då är det ju jättebra! Så slipper de va i vägen.
- Nej, då är det ju jättebra! Så slipper de va i vägen.
- Men det är ju inget straff. Ett straff ska kännas lite...jobbigt.
- Men det kommer vara jobbigt att plocka ihop alla ju!
Vidare hade hon lite idéer på hur man kan göra när lillebror är olydig. Han skulle bli av med alla sina bilar, TV-tiden, ipaden, sina djur, sina böcker och han skulle eventuellt inte få följa med till Kanarieöarna heller. Det är ju skillnad på folk och folk?! Om pappa är orättvis elelr dum ska han inte få flingor på en vecka och om jag gör något dumt ska jag straffas med choklad- och vinförbud!? Det där är ju helt jävla orimligt! Det krävs faktiskt en viss procent av båda delar för att den här mamman ska orka älska sin familj! ;)
En morgon flippade jag ur totalt efter 40 minuters bråk med Alice och vrålade "JAG SKA FLYTTA TILL ETT LAND DÄR MAN FÅR SLÅ SINA BARN!!". Det kanske inte är mitt bästa uttalande som förälder och Alice kontrade med "Gör du det men jag flyttar inte med i alla fall!", haha. Tänk innan man fick barn och förstod hur fruktansvärt provocerande det kan vara. Man himlade med ögonen och tänkte "BARNMISSHANDEL" så fort en förälder höjde rösten åt sina barn. Nu vill man nästan göra en high-five med föräldern inne på Maxi som släpar ut sin trotsiga treåring genom kassan - för att de vågar visa att tålamodet har gränser och att ungarna lockar fram det sämsta inom oss.
Så, hur gör ni med bestraffning hemma? Om ungarna svarar emot, skriker, målar på väggar, vägrar städa, slåss med syskonen, kstar saker omkring sig osv - vad har ni för knep och tips till en sliten 2-barnsmamma som tappat kreativiteten? Alice testar gränser här hemma så att jag snart tappar både tålamod och hår. Och jag är så trött på mina egna hot och mutor att jag spyr. Indragen veckopeng biter inte på Alice, belöningssystem har vi provat för att göra allt motsatt och inspirera henne till att hjälpa till hemma men det var liksom inte värt det för henne. 20 kronor för en promenad med Agge runt kvarteret var inte tillräckligt motiverande. Eeeh? Skitunge!
over and out.
//Meekatt...


















