INGEN kallar min dotter för horunge!

På Alice skolas hemsida skriver man: "Genom att bygga relationer inom klassen, mellan klasser, olika åldrar samt mellan elever och personal vill vi föregå konflikter. Vi arbetar med allt från värderingsövningar till olika intressegrupper som jobbar för att öka trivseln. En upprustning av centralhallen med ett fräscht café och olika aktiviteter samt en förbättrad exteriör är viktiga i sammanhanget."

Utöver ett "fräscht café" så har ni tyvärr totalt misslyckats med detta. Mobbning, slagsmål, misshandel, rasism och att bli kallad för "jävla horunge" är den vardag min dotter och hennes kompisar möter i skolan - varje dag. Nu får det vara nog! Jag lyfter debatten bland annat i Aftonbladet och hoppas att många med mig är villiga att ta kampen får våra barn, våra lärare och vår framtid! Min debattartikel kan ni läsa här: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/a74g0a/nog-nu--ni-kallar-inte-min-dotter-horunge

In och debattera, tyck till och engagera er föräldrar på Aftonbladet och på min FB-sida MEEKATT! Det är våra barn det gäller! 

//Mamma Meekatt

Gå ut och var glad!

 13 år nu. Utan mamma. Utan min stora trygghet i livet. Utan ”Heja dig Malin”. Utan att kunna lyfta luren och höra ”Hej det är mamma!” och utan att få känna doften av ”Extra Starka” halstabletter. Utan att få berätta allting för henne först av alla. Utan den som klappar mig på kinden och säger att jag är fin. Utan den som säger ”Hej hjärtat!”. 13 år och det gör precis lika ont idag…att känna efter och att andas ner i magen. Men inte lika ofta såklart. Men när det väl kommer över mig så stannar hjärtat. Hjärtat stannar.

Men så hände en sak. Och jag VET för första gången på 13 år att mamma finns där. Eller HÄR! Hon finns ju fortfarande här. Jag har henne. Här! Fatta! Jag har väntat, frågat, undrat, skrikit och gråtit. Men nu vet jag! Och den känslan slår ALLT. Tack mamma. Nu är vi båda redo…att veta att vi fortfarande har varandra och det är en bra känsla. Även om hjärtat går i en miljon bitar när jag saknar dig…så läks det lite varje dag av att veta att du fortfarande finns och är den som ser till att mitt liv blir precis så fantastiskt som du hade önskat att det skulle bli. Utan dig. Men ändå med dig. Och tack vare dig. För jag fattar nu…

Jag kommer aldrig glömma den där dagen…vid ditt köksbord. Du låg i soffan och mådde jättedåligt efter en tuff strålningsbehandling. Utan hår. Ledsen. Förnedrad. Tom. Hjälplös. Och jag satt i köket. Dina fula jävla underlägg med katter på. Tårarna trillade ner i flingorna… För vi var 5 meter ifrån varandra och min kropp orkade inte mer. Höggravid…trött…totalt trasig på insidan. Och du sov…trodde jag…så jag vågade andas…ett djupt andetag. Och tårarna forsade. Och plötsligt stod du bakom mig. Klappade mig på axeln och sa ”Det blir bra detta Malin!”. Det var det närmaste vi kom sanningen. För vi visste ju… Veckor. Fy fan. Hade vi sagt sanningen hade vi dött båda två av sorg där och då.

Tack mamma. Tack för Jesper. Tack för kärleken. Tack för den som säger ”Heja dig Malin!”. Tack för den som jag alltid vill berätta allting först för. Och den som klappar mig på kinden och säger att jag är vacker. Tack mamma. Du valde honom. Jag vet det. Tack mamma.

Så många år av tomhet och förtvivlan. Så många liter tårar och så många frågor om vart du tog vägen och om varför du inte tog med mig. Vi har ju alltid hållit ihop. Alltid. Men så lämnade du mig. Ensam. Men nu förstår jag. Du har väntat. På mig. Och på barnen. På att vi ska vilja igen. På att jag ska våga känna igen. Älska igen. På riktigt. Utan att vara livrädd varje dag för att förlora det. Förlora luften. Mina lungor klarar inte det igen. Aldrig. Så du har väntat på att de skulle läka och nu har de gjort det. Jag kan andas hela vägen ner i magen utan att hjärtat stannar. Och han klappar mig på kinden och säger att jag är fin. Och när något händer är det HONOM jag vill ringa. Och han svarar ”Hej hjärtat”.

Tack mamma! Jag älskar dig! Och denna spelar du för mig i din himmel...

Nu jävlar börjar livet igen!

over and out. 

//Meekatt...

Tonåringen, Ansvaret & Mutorna!

Måndag morgon och efter lite mer än 2,5 timmes tjat fick jag äntligen upp och iväg barnen. Elton "morgonhypokondrikern" Birgersson hann gå igenom varenda påhittat symtom och misstänkt skadad kroppsdel som någonsin funnits innan han tillslut insåg sig besegrad av den något irriterande mamman och klädde på sig. Alice sminkade sig i en timme och missade bussen som går 8.30 trots att jag började tjata på henne klockan sex. Hej måndag. Frukosten står orörd på deras rum, blöta handdukar på golvet, Eltons alla byxor är utslitna ur garderoben och slängda på mattan och ingen borstade tänderna. Bra morgon, haha, Alla överlevde i alla fall. Ibland får man sänka kraven just till det... Från pannkaksfrulle och mys till allas överlevnad.

Hej måndag i Meekatt Casa

Jag hade ett läkarbesök inplanerat på morgonen och nu blir det jobb hela dagen. Bokföring och förberedelser inför nya bokens ankomst här i veckan. Sen ska det signeras och skickas en massa nya bajsböcker - yeyh! Sjukt läskigt. Precis samma känsla som när jag släppte förra boken. Som en förlossning...och man vet inte om omvärlden kommer tycka att man fått världens finaste bebis...eller en ful liten unge, haha. Jag hoppas ju att "syskonet" till min första bok "Låt mamma bajsa ifred!" ska bli lika omtyckt. Mitt hjärta har i alla fall plats för båda...

Igår kom Alice på att hon har två stora prov i veckan som kommer. Engelska och fysik. Det är så himla bra när man kommer på det en söndag kväll och istället för att ta tag i det skäller ut sin mamma för att "Du kunde ju läst det på V-klass!!", haha. Stort prov i fysik och på frågan "Vad handlar det om?" fick jag svaret "HUR ska jag kunna veta det när jag inte pluggat?!" Jag tänker att man åtminstone kunde haft en uppfattning om ifall det handlar om tyngdlagen eller bajskorvar? Älskar livet med en "preteen" i huset. Mycket är mitt fel. Såklart. Det är mycket man "INTE ORKAR!" och eget ansvar sträcker sig ofta bara till att välja foundation och hålla mobilen laddad. Slänga tvätten i tvättkorgen, städa och göra läxor...ingår tydligen inte längre. Man kan be om samma sak 26 gånger men det enda som får fart på tonåringen är uppenbarelsen av "3%" uppe i högra hörnet på mobilen. Då JÄVLAR blir det fart på sengångaren...

Helgen som var har varit superskön. Min lillebror kom upp till oss och har hängt här och jag fick dessutom äntligen träffa min pappa vilket jag inte gjort på mer än 8 månader! Galet. Men hela detta året är ju galet. Tack gode gud att det snart är slut och att en del saker äntligen börjar falla på plats. Kroppen ska förhoppningsvis samarbeta bättre framöver, jag får ut min bok om bara några dagar och min tredje norska bok är på gång. Lite träning, snurr på företaget och mer kärlek på det så har man ju klarat av 2020 trots en miljon motgångar. 

Nu - skrivtid och bokföring! Klockan 16 ska jag hämta barnen + ett extra barn och efter mutor i nästan alla tänkbara former har jag fått Alice motiverad att plugga fysik. Hot och mutor is da shit när vi kommer till uppfostran. 

over and out. 

//Meekatt...

Depp, Pepp & Smurfiga händer?

Hatar de barnfria helgerna. Så sjukt tomt och ensamt och jag vänjer mig aldrig vid att vara ensam. Folk umgås och är sociala och jag känner mig bara övergiven och bortglömd. Inte för att jag är det. Försöker motivera mig att ta tag i en massa "viktiga" saker men det händer liksom ingenting. Jag har en bok att skriva klart, en massa fönster som borde putsas, en kropp som borde rastas ute på slingan och en tvättstuga som svämmar över med ren tvätt som ska plockas in i skåpen. Men jag...fastnar i att jag tycker synd om mig själv och inget händer. Less på att vara ensam, att sakna och less på att inte vara frisk. Less på att ha ont och vänta på nya undersökningar. Men ja, jag måste ju skärpa mig. Jag får helt enkelt rycka upp mig och tvinga mig att göra saker som jag vet att jag mår bra av även fast kroppen inte riktigt vill. Orkade inte ens ta på mascara idag...

Trött...

Men så glimmar ju livet ändå till emellanåt. Bästa Tessan messade ett "Vill du ha besök?" och mitt något desperata "JAAAAAAAAAAAAA!" gjorde att hon landade i Meekatt Casa en halvtimme senare. Fika, skitsnack, prat om hennes underhållande dejtingliv (haha), en sväng till Båstad, lite shopping och mat var precis vad jag behövde. Detta förgylldes dessutom med att hon rensade mitt avlopp (fy fasen vilken vän alltså!?), lite spännande bilåkning med någon som inte kan höger/vänster och en massa konstiga uttalanden som man skulle kunna göra en hel bok av. Saknar verkligen tiden när vi jobbade ihop och hon var min B2! Ingen säger så mycket konstiga saker som Tessan. Man vet liksom inte om det är allvar eller skoj. Men så inser man att det är allvar och blir lika förvånad varje gång. 

Det här är ju kärlek. Själv stod jag och ulkade i hallen, haha. TACK!

Fick en massa frågor via instagram idag angående mitt silverschampo. Fanolas No Yellow är det och jag beställde via Lyko. Sjukt bra och grymt bra pris! Ja, jättebra...förutom att jag glömde handskar och nu går runt och ser ut som en smurf nu haha. Blå händer, blå naglar. Snyggt. Happy Halloween. 

Resultatet efter 2 användningar á 15 minuters "inpackning".

Nu ska jag köra in till Laholm och tända ett ljus för mamma. Inte för att hon finns där men kyrkogården känns ändå extra fin nu med alla ljus. Ha en fin kväll!

over and out.

//Meekatt...

Höstlov, Hetsig mamma & Efterlängtad familj!

Höstlov på gång och äntligen lämnar jag Meekatt Casa för något annat än ett sjukhusbesök. Några dagar i Gävle och bli ompysslad av storasyster och kusinerna blir ljuvligt för den här trötta kroppen. Jag har inte träffat någon i familjen på flera månader så det ska bli så mysigt! Gävle har vi inte varit i sen innan Elton föddes! Helt sjukt ju! Där har barnen tre jättefina kusiner så detta blir världens bästa höstlov för oss alla. Och barnen är jättetaggade trots 7,5 timmars tågresa (ja, med munskydd och mängder av handsprit). Men jag vågade inte ta bilen nu när jag helt plötsligt kan få jätteont. Och jag äter ju mina morfintabletter så jag ska helst inte köra bil i alla fall.

Igår packade vi, storstädade så att vi kommer hem till ett fint hus och lyxade till det med extra god middag och firade att nya boken ligger ute för beställning. Och att det beställs massor! Yeyh! Heja er! Varit sjukt nervöst med tanke på att jag varit dålig och inte orkat blogga på evigheter och jag var rädd att jag tappat mina läsare. Men ni finns ju kvar! Tack! Och får jag säga det själv så ÄR boken den perfekta presenten/julklappen till alla mammor. Så beställ på!

Idag inledde vi dagen med mitt fantastiska sätt att hantera stress och förändringar. En ovanlig morgon med nya rutiner = kaosmamma som bara gnäller, stressar, skäller och hetsar, haha. Morgonen i Meekatt Casa:

-          - ALLA MÅSTE GÅ UPP NU! Kom igen!! 

-          - Mamma, tåget går om tre timmar och vi har packat allting klart ju..?

-         -  Nej, allt är absolut inte klart! Jag har inte börjat packa mitt än och alla ska äta och klä på sig och allt måste va i ordning när pappa kommer och hämtar oss!

-          - Mamma. Det är om tre timmar. Chilla!!

10 minuter senare:

-         - Så mamma, nu har alla ätit, disken är borta och vi är klädda. Vad ska vi göra nu i 2 timmar och 45 minuter tycker du?

-          - Förlåt. Ni kan ju passa på att vila lite nu. (hahaha) Heja mig. Supermorsan.

Elton, mannen i mitt liv förberedde det mesta igår. Han är ju GULD att ha i sitt liv – speciellt när man inte mår bra. Han eldar i kaminen, serverar frukost på sängen, dammsuger, lagar spagetti och köttfärssås (som är den GODASTE jag vet!), han packade allt han behövde inför resan själv och däremellan roade han mig med en dammsugardans, ett uppträde med kallingarna på huvudet och fotmassage. Bra barn. Nu sitter han Coronasäkrad på tåget och lyssnar på musik. 

Jag hade förberett (mig själv mentalt i alla fall) med fika, godis, massa gott att dricka, bekväma kläder, hörlurar och powerbanks till alla och sagt att "Tiden kommer gå fort - vi har ju wifi på tåget!" Det fanns tydligen inget, haha. Den käcka tågvärdinnan när jag frågade efter wifi: "Oj, såna nymodigheter har vi inte här. Ni får roa er på annat sätt!" Hon har ju uppenbarligen INTE barn...

Men hey - bara 6 timmar kvar nu. We can do it! 

over and out. 

//Meekatt...

 

HAR DU BAJSAT FÄRDIGT MAMMA?

ÄNTLIGEN händer det något riktigt roligt i mitt liv efter 1,5 år med sjukhusbesök och gnäll. ÄNTLIGEN kan jag visa er min nya bok som är på väg ifrån tryckeriet och förhoppningsvis snart i era händer! Lyckan! Yeyh!! Uppföljaren till "Låt mamma bajsa ifred!" kommer äntligen ut även på svenska med den självklara titeln...

Perfekta presenten till ALLA mammor! Och såklart den perfekta julklappen! (Ja, pappor kommer också kunna se humorn i boken även om han oftast får sitta ifred på dass.) Klicka in er på bilden eller via webshopen här uppe i menyn och förhandsbeställ ditt signerade exemplar idag! Begränsat antal så vänta inte för länge! (Leverans sker ca den 16 november!)

Wiiiih!!

Nu är det bara att beställa! 

over and out. 

//Meekatt...

Lite gnäll, Lite energi & Nya boken!

 Ja, så var jag då på "den andra sidan" operationen som jag ju väntat så länge på. Och jag känner...ingen större skillnad mer än att jag känner mig mörbultad och öm överallt. Äter starka smärtstillande och rör mig som en 102-åring. Man hittade inte riktigt "källan" till mina smärtor så utredningen fortsätter när jag har läkt. Så otroligt tröttsamt. Man lagade något bråck i bukväggen och letade runt efter andra skador...

Jag har inte haft några "anfall" sen jag var i Göteborg senast för över två veckor sedan så det är ju klart positivt. Men smärtan efter operationen...my god. Jag opererades på eftermiddagen på måndagen i Kungsbacka. Fick så pass ont på uppvaket att de skickade mig med ambulans till Varberg och jag fick spendera natten där. Klockan halv tio på morgonen kom en för mig helt ny läkare in och tyckte att jag var i form att åka hem...

Så ja, hoppa ur sjukhuskallingarna (Eller nej, inte hoppa. Allt annat än hoppa faktiskt med fyra hål i magen!), ner och ta en taxi till tågstationen i Varberg...tåget upp till Kungsbacka...och sen en taxi till sjukhuset där min bil väntade. Ja, jag hade kunnat be om hjälp. Men jag jobbar inte så. Tydligen får man ingen hjälp ifrån sjukhuset med sjuktaxi eller liknande om man är under 70 år...även om man är nyopererad och blivit förflyttad med ambulans till annat sjukhus än det man planerat ligga på. Jag var så sjukt ledsen, hade galet ont och ville bara hem. Fort. Den resan kan vara det vidrigaste någonsin - visste knappt vad jag hette till slut. Fan för vården ibland alltså...

Livet står lite stilla just nu. På alla plan. Jag blir stressad över det känner jag men försöker stanna upp och inse att jag måste lägga fokus på att bli frisk och inget annat. Jag blev ju sjuk för att jag stressade ihjäl mig och stress är inte lösningen ur detta. Men så känner man att tiden bara går, folk lever på sina liv som vanligt med jobb, kärlek, familj, vänner...och här står jag och stampar. Helt tom på energi. Nu måste kroppen skärpa sig. 2020 kan ju dra åt helvete hela året men nästa år är det min tur att få må BRA. Hela året. I söndags lyckades jag i alla fall tanka en massa kärlek och energi ifrån barnen under en sväng till Båstad.

Ja, min "lilla" Kravallis. Vad hände?

Mitt i allt gnällande så har jag ju i alla fall något riktigt roligt på gång! Min nya bok är på tryckeriet just nu och snart anländer ett par tusen rykande färska och jättefina(!) Meekattböcker - Wiiih! Uppföljaren till "Låt mamma bajsa ifred!" som ju har dröjt alldeles för länge att få ut men livet kom emellan. Nu insåg jag att det där som "kommer emellan" aldrig verkar ta slut (haha) så nu bestämde jag mig för att bara köra. Det får liksom bära eller brista. (Hoppas ju verkligen att det bär och att jag har läsare kvar efter mitt långa uppehåll i cyberspace!) Men ja, det känns superkul att det äntligen är på gång samtidigt som jag skriver för fullt för min tredje bok i Norge. Skrivandet är verkligen bra medicin för själen! Snart kan jag lägga ut boken i webshopen så att ni kan förhandsbeställa den - yeyh! 

Nu - en skön skrivdag med förhoppningsvis så lite ont som möjligt. Igår halverade jag mina smärtstillande men det var nog lite väl optimistiskt. Men det går i alla fall åt rätt håll. 

over and out. 

//Meekatt...

Tighta jeans, 2 idioter & löss?

Alltså...det här med att vara sjukskriven...och uttråkad. Nu är det så illa att jag försöker mig på nya grejor som är sjukt långt ifrån mitt vanliga jag! Nej, inga swingersklubbar eller motorsport men nästan konstigare. Jag har sorterat och slängt nästan allt jag äger. Jag har gnuggat och städat badrum, spis, fönster och alla andra ställen i huset. Och idag...svampplockning! Jag...med mitt tålamod...

Igår gick jag och Alice en kort promenad på Hökafältet här i Mellbystrand. Kroppen glimmar ju till emellanåt och jag kan ta mig fram utan att ha jätteont. Under promenaden hittade vi ett par kantareller. Mina första liksom. Lyckan! Blev en liiiiiten toast till lunch, haha. Men ändå?! Så ja, jag fick feeling, messade Tessan och vi bokade svamp-plockar-date idag kl 11. STORA korgen med såklart. Och fika. Sjukt taggade. Jag i alldeles för tighta jeans och kritvit huvtröja - hon i skinnbrallor, vita nya skor och mobilen med datingappen i handen hela tiden. Men ja, skit i Fjällräven. Vi kommer ju liksom nästan aldrig ut nu för tiden och skinnbrallorna kan ju inte bara ligga i byrån. Nu skulle vi ju fylla korgarna med "skogens guld" - i stil!

Jävligt. Stulen. Bild.

Vi gav oss in i skogen på glatt humör med våra matchande korgar. Jättelångt in i skogen. Helt utan koll på var vi kom ifrån, vart vi skulle eller åt vilket håll vi var på väg. Och vi fortsatte...och fortsatte...och fortsatte. En timme senare - inte en enda jävla kantarell. Hur är det möjligt!? Hur dåliga är vi?! Bland en miljard äckliga älglöss, med jeans som skavde både fram och bak snubblande vi fram bland blåbärssnår och skit googlandes "Hur fan hittar man svamp?" på våra mobiler. (Eller ja, min mobil. Tessans var upptagen med plingande på datingappar.) Heja oss. Dags för en fikapaus!

Bra skog ändå...

Efter kaffe och socker kände vi oss ändå taggade. Vi skulle ju inte åka hem utan fulla korgar! Tessan hade varit i Våxtorp förra året och plockat massor(!) och fyllt frysen med kantareller. Hallli Hallå - mot Våxtorp i hennes illrosa glittriga bil! Nu var vi ju sjukt taggade. Hon berättade att senast hon var där hittade de så mycket att de fick gå tillbaka till bilen och tömma korgarna mitt i plockandet. Förväntningarna alltså... Med skavande jeans och Tessans numera blåbärsfärgade nya vita skor kastade vi oss in i en ny skog. Återigen helt utan plan. (Eller jo, Tessan la ut lite pinnar här och där när vi kom till korsningar av stigar och jag tänkte att "hon är ju rena scouten, heja henne!".

Scouten!

Vi gick...och gick...och gick. Tills jag inte hade en aning om var vi var, var bilhelvetet var och ja - uppenbarligen inte heller var svampen var. Jag hade dessutom ingen aning om var Tessan var. Vafan?! Hur dumma är vi?! Där gick vi in i en stor jäkla skog som vi aldrig varit i förut...tittandes rakt ner hela tiden och åt vars ett håll. Heja oss. Här hinner man ju återuppleva hela Blair Witch-filmen på fem minuter. Sjukt många konstiga ljud och läten blandat med insekter och ångest. Lyckan när svampkompisen i skinnbrallor uppenbarar sig!

Tessan! Äntligen! Haha

Här tog vi ett beslut att försöka att åtminstone gå åt samma håll. Bra beslut ändå. Dags för ny fikapaus. Detta började bli ganska enformigt men mer socker och kaffe och en värktablett sen nya tag i jakten på guldet. Här började vi googla kilopriser på kantareller. Eller ja, jag gjorde det. Tessan hade fullt upp med dejtandet. 

Skogsmulles årsmöte. Fortfarande NOLL kantareller. 

Men på det igen! Vi ger INTE upp! Vi har inte svettats i skinnbrallor och tighta jeans och blivit attackerade av tusentals med älglöss som ville suga vårt blod förgäves. Vi ska hitta kantareller! Nya tag. Mer snubblande över stockar och halkande i mossa och mer blåbärsfläckar på vita tröjan och de förut vita skorna! Tills vi 4 timmar senare kände att nej...vi ger upp. Någon har uppenbarligen besprutat hela Hallands skogar med Diflucan! Helt slut i benen och med skav överallt och med 2 fästningar klättrandes på armen kände jag att det var nog. Mot bilen! Som vi ställde...varfandå?! Vart kom vi ifrån? Höger, vänster, fram eller bak? Och var var Tessans fiffiga scoutpinnar?! Antagligen i en annan del av Halland... Så vi gick...och vi gick...och vi gick. Tills - tadaaaa! Den rosa lilla faran uppenbarade sig och vi nästan sprang till bilen av lycka!

Aldrig blivit så glad över att se Tessans bil, haha. 

Med 1.2 mils letande, lusbett och tomma korgar åkte vi till ett svampsäkert ställe - Tessans frys!

Varför sa hon inte det innan?!?!

Jag kom hem med färdigrensade och förpackade kantareller. Tack Tessan. Och med tanke på hur jävla tighta jeans jag åkte iväg med idag så lär ju svampen uppenbara sig även i Meekatt Casa snart...

Jag plockade precis en fästing på mig själv som bitit sig fast rakt på vänster bröst. Alltså?! Nu är det ju sjukt jobbigt att inte ha en sambo. Man är liksom inte vig nog att göra "fästingkollen" på sig själv och just nu känns det som att jag har en miljon fästingar på en miljon fel ställen. Hejdå svampskogen. Vi ses nog inte igen. 

over and out. 

//Meekatt...

Förlåt Skummeslöv, Hej Göteborg & Elkicksdöden!

Hej Skummeslöv! Nej, det var inget krigslarm som utbröt i morse. Det var heller inte fel på era TV-apparater eller konstiga brunstiga djur på slingan. Det var Céline Dion som uppenbarade sig i högtalarna klockan 08:15 i Meekattbilen med "The Power of love" och min egen inre Céline kröp ur sitt skal och tog ton. Och hallefuckinglujah vad BRA jag var!? Helt sjukt! Jag hade ingen aning om att jag var så bra faktiskt. Fick till toner så höga att Simon Cowell hade hoppat ut sina kallingar och gett mig en Golden Buzzer. Ja, det var alltså känslan...där och då...när jag gled fram i 40 km/h i min inte så diskreta bil längs Kustvägen mellan Mellbystrand och Skummeslöv i fluffiga inneskor och oborstat hår. Sen parkerar jag vid Svens Livs och inser att bakrutan varit nere hela tiden. Förnedringen… Lika bra att fullfölja och gå in och handla i fluffiga morgonskor. Suck. 

Jag såg på Facebook i morse att en vän till mig åkt ambulans igår med gallstensanfall. På sin födelsedag dessutom. Jag vet ju allt om det där så jag köpte med mig en present och lite god frukost och körde hem till henne för att kolla läget. Dörren till altanen var öppen och dörren in in till huset på vid gavel så jag stegade försiktigt in och började ropa. Stackarn sov som en gris och flög upp skräckslagen och yrvaken. "Halli hallå!". Precis vad hon behövde efter en ambulansfärd och 4 timmars sömn. En uppsjungen uttråkad Céline i joggingbrallor med sockerbullar i högsta hugg. Förlåt Tessan. Men jag tycker om dig. Och sockerbullar! Grattis igen! Ring mig nästa gång så kan vi kanske samåka in - blir ju ändå roligare att vara hög med en kompis.

Veckan har mest gått ut på att vänta på måndagens besök på Kirurgmottagningen i Kungsbacka där kommande operation ska planeras. Börjar bli sjukt uttråkad av att vara sjukskriven men nu hoppas jag i alla fall att jag ska få en ordentlig utredning och att jag ska bli frisk - en gång för alla. Jag hade i alla fall ett spännande möte i Göteborg häromdagen och checkade in på hotell för att passa på att kombinera detta med att skriva. Åh, vad jag saknat det! Jag vet inte hur många timmar jag suttit i Göteborg och skrivit. Bästa platsen! 

Nu bodde jag på Post Hotell som helt klart blev en ny favorit med sina enorma fönster som man kunde sitta och skriva i, ljuvlig frukost och pool på taket. Njuren höll sig snäll och jag kunde till och med simma ett par längder och träffa en kompis på Mr Cake och äta livets bästa solbulle. Jag avslutade Göteborgsvistelsen med att sitta ett par timmar i lobbyn på Hotell Eggers och skriva. Helt underbart! Som en galen blandning av mitt älskade Wapnö slott och en Pinchosrestaurang. Dessutom doftade det jättegott och man fick choklad till kaffet. Här ska jag bo nästa gång jag åker upp!

Jag älskar Göteborg. Verkligen. Men! Och det är ett STORT MEN. De där jävla spårvagnarna!? Det är fullständigt livsfarligt för oss med skåneblod i våra ådror att gå runt i Göteborgs stad. Vi är inte vana vid detta. De är ÖVERALLT. Samtidigt! Ifrån alla håll och helt utan förvarning svänger de in mitt framför en. Man hör dem knappt - inte ens när de tutar för att man ska kunna fly för sitt liv vilket hände mig minst tre gånger under en och samma promenad. "Se upp! Spårvagn från båda håll!" står det på skyltarna. Och till detta ska man då dessutom lägga till alla bussar, galna cyklister, bilar, fotgängare och en ännu farligare grej - Elsparkcykeln! Vafan! På riktigt? Det känns som att man hamnat mitt i en krigszon i Fortnite. Man kan läsa att "Det går på ett kick att ta sig fram i Göteborg numera, sedan elsparkcyklar och elcyklar rullats ut på stadens gator. Lika smidigt som det är att ta sig från A till B är det att parkera - när du klivit av behöver du inte ens oroa dig för stöldrisken". Fint ju! 

MEN! Det de missade att informera om här att vi människor som tar oss fram genom att gå...med våra ben...kan dö elkicksdöden precis när som helst. Hela Göteborgs innerstad är full med elkickar och de ligger slängda precis ÖVERALLT - som cigarettfimpar typ. Och när man som turist har fullt upp med att "Se upp!" efter spårvagnar som kommer ifrån ALLA håll samtidigt ska man dessutom SE NER och akta sig för att snubbla över cyklarna som "så smidigt rullats ut" på stadens alla gator...bokstavligt talat. 

Se upp för fan! Och NER!

over and out.

//Meekatt... 

På rosa fluffiga moln...

Livet alltså. Så himla härligt ibland...och så fruktansvärt svårt ibland. När någon man känner drabbas av det absolut värsta som någonsin kan hända. På en sekund förändras allting och man faller handlöst ner i ett mörker. Det som var viktigt igår är så totalt oviktigt idag. Som att hjärtat lagt sig på en spikmatta. Man kan inte tänka klart och man får ingen luft. 

Siri...vackra spralliga lilla tjej! Med ett helt liv framför dig! Med en familj som älskar dig oändligt! Ditt liv slocknade och tusentals människor håller andan. Hur kunde detta få hända? Fina glada roliga Siri. Bara fem år gammal påverkar ditt öde ett helt land och får oss alla att känna den där vidriga paniken, maktlösheten och ångesten. Tänk om...det var vi? Hur fan överlever man? Men man överlever...för att man måste. Och för dig lilla Siri. För att ditt liv är viktigare än din död. För alla fina minnen som din mamma och pappa bär med sig i sina hjärtan varje dag i resten av sina liv. All sockerdricka i hjärtat. För alla skratt och allt bus med dina syskon som de kommer minnas för alltid. Därför överlever de. Och du kommer fattas dem. Varje dag. Alltid. När de vill men inte kan krama dig, pussa på dig, skratta med dig och leka med dig. Varje dag. 

En människa valde att sätta sig i sin bil onykter. Och på det mest meningslösa sättet släcka två liv. Så otroligt onödigt och fel. Så vidrigt för alla anhöriga...och alla vänner runt omkring. Så fruktansvärt sorgligt och fel. Fina lilla Siri. Något blev fel. Du skulle ju finnas kvar här. 

Det finns inga ord. Det finns ingen tröst. Det finns inget som ger världen Siri tillbaka eller som torkar tårarna på Mick och Felicia som förlorat sin älskade dotter. Ingenting. Men en nära vän till familjen har startat en insamling på Facebook "Siri vår ängel" för att underlätta lite i det helvete som familjen nu går igenom. En fin begravning, en säker bil, möjligheten att kunna få vara hemma och försöka hitta ett sätt att andas igen...utan att gå under ekonomiskt. Det är det enda vi runt omkring kan hjälpa till med. Kan ni bidra med en liten slant så snälla gör det. Hoppa över något onödigt i helgen. 

”Önskade denna dagen också när ja vakna att allt var en mardröm men tårarna bara fortsätter rinna älskade Siri inatt fick jag en kram av dig i min dröm och du sa att du saknade mig precis som du alltid gör när jag kommer hem från jobbet eller bara varit och handlat en kort stund . Jag önskar de var jag som fick springa till dig nu och ta upp dig i min famn och förklara hur mycket du betyder för mig och saknar dig min underbara lilla Tiddi. Mitt enda sätt just nu för en liten ro i kroppen är att få krama alla dina underbara syskon och fantastiska mamma som du hade älskade lilla du, och din stora fina familj som finns runt om oss och dig. Är så ledsen lilla Siri för att allt slutade så här för dig, livet är så fruktansvärt jävla orättvist.

Han bara tog hela ditt spralliga lilla liv på några minuter, de gör mig så frustrerad och ledsen. Jag vet att du inte vill att vi ska känna ilska och hat, för sån var inte du Siri. Du ville bara att kärlek och kramar med en massa godis skulle finnas och jag ska försöka hålla mig till dessa tankarna genom resten av mitt liv för dig älskade lilla Siri men just nu gör de så ont att inte få känna dig vid min sida längre 😭❤️Älskade lilla Tiddi, du är så fin glöm aldrig det !" (Pappa Mick)

Hjärtat går fullständigt i bitar när man läser orden. Man kan känna smärtan och man kan smaka tårarna. Fy fan. När min mamma dog skrev jag "Sov gott!". Men Siri sover ju inte! Hon flyger fram på en enhörning bland rosa fluffiga moln och sjunger glatt. Hon kikar ner på sin familj och säger "Lev nu! För mig!". Och vi här nere ska minnas, leva, fortsätta påminna vår omvärld om hur oerhört illa det kan gå om man inte stoppar den som är på väg att sätta sig bilen onykter. Åk inte med, ta nycklarna, göm dem, kasta bort dem, ring polisen, bjud på en taxi - vad som helst. Låt Siris liv få en mening och inte bara bli statistik. Låt henne bli den ni tänker på och som påminner er om att vara uppmärksamma och göra allt i er makt för att förhindra att fler familjer möter samma öde. 

Länk till insamlingen: "Siri vår ängel" . All styrka, kärlek och kraft till familjen, alla anhöriga och vänner! 💗 

over and out. 

//Meekatt...