Fel bok, Fel bön & Fel valuta!

Så var det söndag och vi har varit i Landskrona på Högmässa. Det hör ju verkligen inte till vardagen men idag läste de upp min svärmors namn i kyrkan och eftersom att vi valt att ha en liten minnesceremoni istället för begravning i kyrkan på tisdag kändes det fint att gå dit idag. Min bror med familj följde med och vi möttes upp utanför - lite fnissiga och rädda, haha. 

Jag puttade in Elton framför mig, vi tog våra psalmböcker och satte oss ner och började bläddra igenom programmet. Jag är ju VERKLIGEN inte i kyrkan ofta och blev sjukt förvånad över att man numera får två psalmböcker istället för en. Visste ni om det?! Det är ju mycket att hålla reda på. Ett program, två olika psalmböcker, man ska stå upp, sitta ner, stå upp, sitta ner. Under en utav psalmerna skulle man bara stå upp under sista versen och efter trosbekännelsen satte sig bara kyrkobesökarna som satt på höger sida ner. Hallå?! Det kom ingen skämshåv utan låg ett swishnummer på kyrkobänkarna. Man undrar ju om det var ett lyft eller inte för Svenska Kyrkan att gå över till sådana moderniteter med tanke på att genomsnittsåldern för besökarna såg ut att vara en bra bit över 75... Jag som för en gångs skull hade förberett med sedlar i fickan blev lite besviken när jag inte fick lämna dem.

Var fan är håven?!

Jag blir lika förvånad varje gång det ska sjungas i kyrkan. Idag hade vi i och för sig en präst med en fantastisk sångröst men INGEN kan ju sjunga med. Jesper gjorde ett tappert försök men jag och Elton valde att mima. Lite synd ändå - jag gillar ju att sjunga och här har man ju liksom chansen. Men det är omöjligt. Herrens bön misslyckades jag också med. Jag som gått både på kyrkans barntimmar, MIX, konfirmationsläsning OCH hängt med min lilla framor jättemycket i kyrkan har ju alltid kunnat den utantill men nu har man ändrat den. Jag stämde i högt med "FADER VÅR!" med alla andra sa "VÅR FADER". Redan på första meningen var jag vilse. Kan man ändra om världens typ mest kända bön? Varför gör man det? Känns ju både konstigt och onödigt att ändra något som fungerat i tusentals år... Jag var tvungen att googla när jag kom hem och detta skedde tydligen redan på 80-talet. Hallå! Jag konfirmerades 1995. Åstorp kanske ligger lite efter i den kyrkliga utvecklingen... 

Vår fader...fader vår...?!

 

 

 

Efter gudstjänsten åkte vi hem till min bror på gofika. Druvjuice och oblat ersattes med kaffe och fem sorters kakor. Bättre! Här fick Jesper lära sig att det heter WIENER-ÅTTA och inte WIENER-RÅTTA. Fräckt att vara 50 bast och fortfarande kunna lära sig nya viktiga saker.

På tal om wienerbröd så har jag köpt hem en motionscykel och en crosstrainer som står fint uppställda i garaget. Fyndade båda för 800 kr på marketplace i tron om att jag skulle bli SJUKT motiverad varje gång jag såg dem. Nu undviker jag istället att gå in i garaget, haha. 

Men tanken är ju då att jag faktiskt ska använda dem men det är sjukt trögstartat alltså. Jag har ju mått riktigt kasst de senaste åren och det känns både i kropp och själ. Jag blir liksom anfådd bara jag ska gå till bilen... Så jag tänkte att jag skulle rycka upp mig lite och få lite fart på den här blekfeta kroppen. Men risken är stor att dessa redskap kommer agera torkvinda till nytvättade lakan mer än de kommer att rasta mig. Alice har i alla fall lovat att peppa mig och följa med ut på "invigningen" i garaget idag. Heja henne! Jag tänker att jag börjar lite försiktigt idag...med att sätta batterier i displayen och leta fram träningsskorna. Det känns som ett lagom träningspass för den här trötta mamman...

Överlever jag träningspasset (Jag har ju trots allt Gud på min sida idag) så kommer ett nytt blogginlägg med utvärdering ikväll! Wish me luck!

over and out. 

//Meekatt...

Trötta tonåringar, IT-geni och Meekatt som präst?

Idag fick jag en efterlängtad sovmorgon. Elton åkte till Freddy igår och Alice hade lovat att gå upp i tid och komma iväg helt utan mammas tjat. Självklart låg jag vaken och lyssnade så att löftet infriades men heja henne! Halv åtta hörde jag ytterdörren slå igen och hon åkte till skolan en hel timme tidigare än vad hon behövde! Hon har ju lyxen att kunna äta frukost i skolan varje dag. Här har vi verkligen en skola HELT anpassad till trötta tonåringar som hellre lockar håret i två timmar än äter en macka. Älskar det!

Jag börjar bli kompis med min nya dator och jag tror att jag börjar få domänen och alla inställningar att funka (med sjukt mycket teknisk support och tålamod ifrån en fin person.) Jag har ju en hel del att fixa/snygga till på bloggen men livrädd som jag är så får det bli babysteps på förändringsfronten, haha. Jag tänker att om jag klickar fel någonstans så försvinner ALLTING och datorn brinner upp och jag dör. Hej orimligt katastroftänk! Men ja, sån é jag! Jag jobbar på det...

Jag blir jätteglad när jag ser hur många ni är som kikar in och läser och kommenterar! Och det är ju fantastiskt att se alla namn som man känner igen sen MÅNGA år tillbaks. SÅ fint att ni hänger kvar i min lilla värld. Ni har ju följt mig genom alla upp- och nedgångar. Lite som en familj ju!

Fredagen är här och första skolveckan är snart avklarad. Jag som är sjukskriven (och vägrar den där obligatoriska tacosen) har inte riktigt den där fredagskänslan men det är ändå skönt att veta att jag inte behöver tjata på barnen på några dagar. 

Helgen ska förhoppningsvis vara lugn. Min fina lilla svärmor somnade in i måndags efter en tids sjukdom och vi har begravning och annat jobbigt framför oss. På söndag ska vi ner till Landskrona för en gudstjänst och på tisdag har vi en minnesceremoni för henne. Jag har inte varit i kyrkan på evigheter och tycker alltid att det känns jobbigt att gå in. Kommer direkt tillbaka till min mammas begravning i känslan och den är vidrig. Dessutom är jag lite rädd att prästen ska titta mig i ögonen och se att jag ifrågasätter sjukt mycket av det han/hon säger, haha. 

Det är ju alltid fint i kyrkan. Men jag sitter där väldigt obekväm och stel och vågar knappt andas. Kantorn tar alltid en sjukt obekväm ton när psalmerna ska sjungas så även de psalmer jag faktiskt kan - blir omöjliga att sjunga med till. Allt sker i falsett och jag kämpar för att sjunga med utan att höras. Och jag vet inte när man ska ställa sig upp eller sätta sig ner. Men det verkar som att alla andra fattar det. Värst av allt är nattvarden. Inget gör mig mer nervös. Man ska gå fram där och alla tittar på en och man ska titta folk i ögonen och se samlad och tacksam ut. Jag tänker alltid att jag ska sätta oblatet i halsen och få världens hostattack...eller spilla ut vinet över prästen. Vissa niger dessutom för prästen och jag försökte härma tanten framför mig en gång som neg så fint men det där blev sjukt konstigt och obekvämt. Både för mig och för dem som tittade på. Usch. Ångest detta. Skönt numera att man i alla fall kan swisha kollekten direkt till Gud så man slipper skämmas över att man glömt den obligatoriska tjugolappen när skämshåven kommer upp i ansiktet på en. Bra också att få kontakt med Gud så smidigt. Jag tänker att jag ska skicka med ett kort på söndag när jag swishar. "Tack för en bra match" kan ju vara passande efter de här slitiga jävla åren...

Min farmor sa ofta till mig när jag var liten att jag skulle bli präst. Hon arbetade i kyrkan och jag var ofta med henne där och fick hjälpa till att dela ut psalmböcker, ta kollekt mm. Jag försökte förklara att jag inte var så där jättetroende men det var inget hinder. Jag kanske hittar mitt kall och skolar om mig? Prästen Meekatt. Fräckt ändå ju?

Hela vinglas till alla under nattvarden! Måste ju tänka på Covid och inte dela baciller i samma bägare!

Nu ska jag ta tag i alla paket som ska skickas. Jag är så glad och tacksam över alla beställningar jag fått på mina böcker och familjeregler. Det möjliggjorde ju faktiskt att jag kunde få min domän och börja blogga igen! TACK! Och vill ni beställa så kommer lite information om detta senare idag på bloggen! Det kan ni läsa om efter er att ni skrapat upp alla majskorn från golvet under er obligatoriska Taco-orgie! Whoop!

over and out. 

//Meekatt...

Ny teknik, Ful mamma & en 69:a!

Alltså WOW! Vilket fantastiskt "välkommen tillbaks" jag fick av er igår! Så många som hittade in i bloggen igen och så många som tog sig tid att kommentera med en massa hejarop och kärlek. Vad lycklig jag blir! Tack! Jag svarar på alla era kommentarer så fortsätt kommentera och ställ gärna frågor om ni undrar något eller vill att jag ska skriva om något speciellt.

Idag fick jag ÄNTLIGEN en ny dator! Min gamla trotjänare som jag haft i 12 år har velat dö de senaste fem åren men nu fick jag ge upp kampen om att "vägra ny teknik", haha. Det är verkligen en mardröm för mig att köpa ny mobil och dator. Som att skiljas från sin själ...typ. Jag försökte såklart hitta en EXAKT likadan som den jag hade förut men det var lite som att leta efter en ABC 80 tydligen... Men yeyh - nu fick jag en superfin dator av min sambo och nu finns det liksom inga ursäkter för att inte blogga! Och dessutom fortsätta på min nya bok. Yeyh! Nu sitter jag mest och svär över att allt ser annorlunda ut och att jag inte hittar det jag ska men jag får ge det lite tid. Vi kommer bli vänner jag och min nya acer!

 

Och Elviz blev nöjd över att äntligen få äga min Samsung

Snart är första skolveckan över för barnen. Igår var vi på föräldramöte på Alice nya skola och jag är så lycklig för hennes (och min) skull. Och avundsjuk över att hon får gå på en så fin skola med så härliga lärare! Stylistprogrammet på Drottning Blanka i Halmstad smäller lite högre än Barn- & Fritidsprogrammet i Kippan, haha. Önskar jag kunde få gå i samma klass. Alice känner dock inte samma sak. Förstår inte alls varför?! Men fatta vad gött ändå - att ha en egen stylist inneboende! Hejdå 90-talssminkning, korta fula naglar, osynliga ögonbryn och allt annat som Alice brukar mobba mig för. Nu äntligen kan man ju få bli lite snygg!

 

Bästa koppen!

 

Elton har börjat i sjätte klass och redan nu har han konstaterat att sexan är MYCKET bättre än femman! 

1. Man är ÄLDST på skolan. (Coolt ju!)

2. Man får åka buss till Laholm på fredagar för språkvalet. (Alltid kul att åka buss och besöka coola högstadieskolan!) Dock har han glömt vilket språk han valde så det blir en spännande överraskning...

3. Man fick en egen skoldator! (Vuxenpoäng tydligen!) Inte bara Elviz som har egen dator här hemma.

4. Man slutar FEM minuter tidigare på onsdagar än vad man NÅGONSIN gjort under hela sin skolgång! Tio över ett istället för kvart över ett!! (Absolut det bästa med schemat tydligen, haha.)

Heja Elton! Inte klokt vad tiden går. Nyss var de ju små irriterande skitungar som stökade ner med leksaker överallt, skulle äta hela tiden och höll en vaken om nätterna. Nu är de STORA irriterande skitungar som stökar ner med disk och tvätt överallt, äter oss ur huset och är vakna hela nätterna. Allt har förändrats - men ändå är allt sig likt. Känns ändå tryggt, haha. Älskar ju mina skitungar...trots att jag blir gråhårig av att tjata om blöta handdukar på golvet, sexton halvfulla glas i fönsterkarmen, tomma juicepaket i kylen och att komma ihåg att sätta påsklämma på brödet. Hur jävla svårt kan det vara?!

Jag skrev ju en hel bok om detta fenomen. Tonåringarna och deras konstigheter. Den gavs dock bara ut i Norge. Men ja, nu är ju bloggen igång igen (yes!) och ni kommer få ta del av alla mina tankar, all min frustration - och all min kärlek till tonåringarna här istället.

Nu ska jag fortsätta lära känna min nya dator och se om vi kan få till en fin relation utan en massa könsord och irritation. Heja mig? Men först ska jag ta ett snack med Elviz. Han behöver nog prata med någon...tänker jag...

 

 

over and out.

 

//Meekatt...

Nämen?! Är jag tillbaka?!

Nästan två år har gått sedan jag bloggade sist. TVÅ ÅR! Massor har hänt under de här åren och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det enda jag vet är att jag saknat mitt skrivande oerhört mycket! Jag har saknat kommunikationen med er läsare, alla skratt och härliga kommentarer. Alla djupa diskussioner, debatter och all ilska jag kunde få ut genom ord. Men också humorn, kärleken och känslan av att faktiskt få bidra lite till att få andra människor att ibland kunna sträcka på sig och klappa sig själv på axeln. Så jag kastar mig in i den här världen igen. Både taggad, med en massa kli i fingrarna och massor att berätta och samtidigt livrädd över att ha tappat alla läsare som följt mig på livets resa i så många år. 

Jag är lite äldre, har lite sämre syn, lite fler rynkor och antagligen lite längre bröst än sist. Men jag hoppas också att jag blivit lite klokare och att jag fortfarande kan bidra med något annat än att roa mig själv med mitt skrivande, haha. 

Det har varit två händelserika och tuffa år för mig. Alice högstadietid och mitt kämpande under dessa år knäckte mig totalt. Jag tappade helt fotfästet av alla polisförhör, anmälningar, bråk med rektorer, samtal med skolverket, politiker, media och andra föräldrar. Det blev för mycket till slut. Jag tappade helt ork och lust och mina sista krafter gick åt till att försöka motivera Alice att ta sig igenom de sista månaderna, rädda upp sina betyg hon tappat genom frånvaro och få henne ut ifrån Lagaholmsskolan hel och med en biljett in till gymnasiet. OCH VI LYCKADES!! 

Igår började hon sin drömutbildning på Drottning Blanka i Halmstad och det var en stolt och fnissig tjej jag lämnade av i stan. Jag ville bara gråta och skrika ut min glädje men försökte behärska mig, haha. Hon behöver ju inte inleda sin tid på nya skolan med "den där sinnessjuka mamman på parkeringen"...

Stolt och glad som jag var ville jag självklart fotografera henne och kompisarna vid ingången men det kunde jag fetglömma, haha. Jag såg framför mig ett sånt där fint kort med ungarna uppställda och glada.  Men jag fick inte ens parkera framför skolan. Men jag hann knäppa två snabba bilder när de sprang ifrån bilen. HA! Mamma vann! 

Jag har massor att uppdatera er alla om och vet som sagt inte riktigt var jag ska börja. Och bloggen behöver snyggas till och bli modern även om jag HATAR förändringar och gärna hade hängt kvar på mirc, msn och Lunarstorm hela livet...

Jag har flyttat, blivit sambo (med en människa och inte katt den här gången!), fått nytt jobb, blivit uppsagd från jobb, varit sjuk, kämpat massor med min hälsa och mitt mående, börjat snusa, slutat snusa (haha), haft perioder av social fobi, tappat bort fina vänner och fått en del nya fina vänner. Det har som sagt varit lite mycket. MEN äntligen börjar jag hitta tillbaka till mig själv och detta gör jag som alltid bäst genom mitt skrivande. Jag tappade min Meekatt-domän som varit en stor del av mitt liv i SÅ många år och ett blufföretag försökte såklart göra storkovan på min sorg i detta. 

Nu är jag sjukskriven vilket innebär att jag har gott om tid att uppdatera er och samtidigt få ur mig en massa som jag behöver släppa taget om. Bloggen och ni läsare har trots allt varit en jättebra "medicin" för mig under alla år. Jag som inte har ro i kroppen eller förtroende för folk i allmänhet och antagligen skulle skalla den psykolog som försökte läsa mina tankar gör nog klokt i att göra som jag alltid gjort. Skriva. Skriva. Skriva!

Stort tack till alla er som hjälpt mig genom att beställa mina böcker och posters så att jag fick möjlighet att köpa min domän. Och stort tack till dig Fredrik för din hjälp! Ibland blir man helt chockad över hur fina människor faktiskt kan vara. 

Men ja - nu är jag tillbaka och jag sitter bara och ler jättebrett här när jag skriver. Tur inte barnen ser mig. De hade förklarat hur jäkla dum jag ser ut och kastat något i huvudet på mig, haha. 

over and out. 

//Meekatt...

Vems jävla ansvar är det då?

Inledningsvis vill jag tacka för fantastisk respons, alla delningar, mail och för att ni backar mig i denna så viktiga debatt! Och tack till all media som hjälper mig att nå ut! Detta är en kamp vi alla ska göra tillsammans – för alla våra barn! Och jag känner verkligen att jag har en hel armé med mig – TACK!

Som i alla debatter jag gett mig in i sedan jag började skriva kommer det såklart alltid en massa påhopp. Jag är dum i huvudet, en jävla fitta, idiot och jag ”tror att patetiska lilla jag kan göra skillnad bara för att jag råkar ha lite följare”. Jag har själv ”röstat för detta” och därför förtjänar mina barn att bli utsatta för detta. Jag och barnen förtjänar att bli utsatta, hotade, rånade och våldtagna. Kul ändå att folk med säkerhet tror sig veta vad jag röstar på? Och lite humoristiskt att i en debatt kring barn och ungdomars dåliga språkbruk, hot och mobbning – så väljer VUXNA människor att engagera sig genom dåligt språkbruk, hot och mobbning. Och alla dessa representerar stolt ett och samma parti. Isn´t that ironic?

Men ja, jag är van vid det. Jag tar inte åt mig utan jag väljer att fokusera på allt POSITIVT som faktiskt händer runt om i Sverige just nu. Redan NU ser jag skillnader! Jag får berättat för mig om jättebra diskussioner som sker i klassrummen runt om i landet. Hur man engagerar barnen redan i lågstadiet i detta och jag fullkomligt ÄLSKAR det! Övningar där barn får skriva fula ord på tavlan, där de får skriva anonyma lappar och berätta vilka ord de blivit kallade för och saker de blivit utsatta för – för att sedan prata i grupp om ordens betydelse och hur orden påverkar den som får ta emot dem. Man har visat klippet från SVT där jag medverkade i flera skolor och haft efterföljande diskussioner

Detta är SÅ bra! Heja heja alla lärare runt om i landet som engagerar sig i detta. Ni har enligt mig världens absolut viktigaste arbete och jag vet att ni gör ett fantastiskt arbete i en ibland fullkomligt ohållbar arbetsmiljö. Att jag nu får en massa mail ifrån er där ni skriver att ni känner hopp gör mig så glad och stolt! Vi gör detta tillsammans! För alla våra barn!

Det är så många som skriker ”Det är föräldrarnas jävla ansvar – INTE skolans!!”. Och ja, jag säger ju inte motsatsen. Självklart är det först och främst ett föräldraansvar. Vi har det yttersta ansvaret att lära våra barn att uppföra sig, vara trygga i sig själv, känna egenvärde, empati och att ha respekt för andra människor. Det är vårt ansvar att ge våra barn de absolut bästa förutsättningarna vi bara kan för att lyckas här i livet. Detta är en självklarhet. Men nu står vi där vi står. Vi har oerhört många barn som far väldigt illa i skolan, som mår jättedåligt och som inte kommer lämna grundskolan med godkända betyg och det är katastrof. INGA barn ska behöva må dåligt i skolan. INGA barn ska behöva vara rädda i skolan. INGA barn ska bli hotade, slagna, kallade fula saker eller bli utfrysta. Det får vara nog nu och istället för att skrika ”Det är dåliga föräldrar som inte tar ansvar!” eller ”Det är bara invandrarna som beter sig så här!” så måste vi börja fokusera på konstruktiva lösningar och åtgärder. Vi vill väl ändå samma sak?

Just nu råder det ett AKUT läge i många skolor. Och ja, jag vet att mobbning ”alltid har förekommit” och att ”detta är ingen nyhet”. Jag VET det. Men det gör väl inte situationen okej? Denna debatt ska pågå alltid! Kan jag nu utnyttja det faktum att jag kan nå ut stort tack vare att jag under flera år har byggt upp ett namn och en plattform så är det ju FANTASTISKT om jag kan använda det till just detta! Inget är viktigare för mig än mina barn. Våra barn.

För tre dagar sedan var det ett stort slagsmål på min dotters skola. 3 personer blev misshandlade varav en lärare som försökte avstyra ett bråk. 5 avstängda elever. Dagen efter patrullerade polisen på skolan. Och på frågor kring det akuta läget på skolan svarar skolchefen lite svamlande om att man bland annat behöver utbilda lärarna och jobba långsiktigt. Och JA. Självklart måste vi jobba både förebyggande och långsiktigt. Men om det brinner i ett hus smyger man inte in och kollar brandvarnaren. Man släcker elden! Speciellt om ens barn befinner sig där inne.

Så länge vi har skolplikt i det här landet har våra skolledare också en plikt att se till att våra barn befinner sig i en trygg miljö. Nolltolerans till mobbning, våld och kränkande behandling! Nolltolerans! Markera tydligt direkt när en sådan här situation uppstår genom att kalla in vårdnadshavare och polis vid behov. Stäng av de elever som inte kan rätta sig efter skolans regler, värdegrund och vår lag och vid behov – förflytta dem. Det är inte de mobbade barnen som ska behöva vara hemma/byta skola och gå miste om sin rätt till utbildning!

Jag har fått så otroligt många mail ifrån förtvivlade föräldrar som kämpat i flera år i motvind. Det SKA inte vara så. Vi måste alla stå upp för alla våra barn! Nolltolerans! NU!

over and out. 

//Meekatt...

Tack SVT!

Stort tack till SVT som gav mig utrymme idag att få komma till tals! Och tack för alla hejarop ifrån er föräldrar, lärare och elever runt om i landet! Nu är vi igång och nu är det bara framåt och uppåt som gäller. Vi gör detta tillsammans - för våra barn! Jag kommer inte ge mig förrän det har skett en förändring i våra skolor! 

Skolverkets representant har rätt i allt hon säger. Men att prata är en sak och att agera är en annan. Vi föräldrar har fått nog och vi kommer kräva att våra skolledare och politiker steppar upp 200%! Vi vill ha en trygg arbetsmiljö i våra skolor och fokus ska vara på utbildning. Våra barn ska inte lämna grundskolan utan gymnasiekompetens. Våra barn ska inte bli utsatta för kränkningar, våld och hot. Och inte våra lärare heller. 

Klippet kan ni se här: (Och ja, jag är Skåning. Fått snart 100 mail ifrån förvånade följare som skriver "Va? Pratar du skånska? haha)

Härliga programledare, en supertrevlig och grymt hurtig studiovärdinna som tog hand om mig på bästa sätt. Pratade Squid Game med Helle Schunnesson och fick enormt fint beröm av självaste Jonas Eriksson! En väldigt bra start på dagen alltså. NU ska jag njuta ett par timmar av vår vackra huvudstad innan jag ska fulsova på tåget hem. Sen krama mina barn! 

over and out.

//Meekatt...

Mot Stockholm - för våra barn!

SVT ringde och frågade om jag ville komma till Stockholm och prata om debatten jag har dragit igång. Nu är jag ju tryggast bakom min datorskärm (haha) men detta är så oerhört viktigt att jag självklart sa JA! Så nu sitter jag på tåget mot vår vackra huvudstad och imorgon medverkar jag i Morgonstudion ca 06.35. 

Stort TACK till alla som delar mina debattartiklar, som kommer med feedback, delar med sig av egna erfarenheter. När man väl börjar lyssna går man från att vara förbannad och besviken till att bli livrädd. Detta är så otroligt stort. I hela landet. Mobbning, utfrysning, glåpord, sparkar och slag är vardag i många av våra barns liv. Betyg som rasar. Frånvaro. SÅ många unga tjejer har mailat mig. Tjejer i högstadiet och gymnasiet. Som berättar hur de blir utsatta dagligen. De berättar att de försökt ta livet av sig...och skriver "Tack Malin för att du kämpar för oss!". De vill inte leva längre. Barn! VÅRA barn! Detta vidriga klimat måste ta stopp. NU! 

Förtvivlande lärare skriver att de har eller är på väg att ge upp. De som brunnit för sitt yrke, som ägnat sitt liv åt att bli duktiga lärare och som kämpat...men tappat hoppet. De har ingen chans. VEM står upp för dem? Jag kommer göra det. Detta gör jag för allas våra barn och för våra duktiga lärare som många befinner sig i en helt orimlig arbetsmiljö - dagligen. Där detta får pågå utan att någon sätter stopp. 

Idag ringdes polisen in till min dotters skola. Slagsmål...igen. En kompis till Alice har inte varit i skolan på flera dagar...av rädsla. Och detta är bara på vår skola. 

Över 13 000 mail i inkorgen på ett par dagar. Rop på hjälp och en enorm tacksamhet för att någon sätter ner foten. Nu råkade det bli jag och jag känner ett enormt stöd och vi gör detta TILLSAMMANS. Nu får det vara nog. Inga barn och inga lärare ska vara hemma ifrån skolan av rädsla, ingen ska bli kallad fula saker, ingen ska bli hotad. Nu räcker det! 

Så - snart säger jag Hej Stockholm! 💖#upptillkampförvårabarn

Mina debattartiklar i ämnet hittar ni här:

Aftonbladet:

Hallandsposten:

Kvällsposten: 

over and out.

//Meekatt.

INGEN kallar min dotter för horunge!

På Alice skolas hemsida skriver man: "Genom att bygga relationer inom klassen, mellan klasser, olika åldrar samt mellan elever och personal vill vi föregå konflikter. Vi arbetar med allt från värderingsövningar till olika intressegrupper som jobbar för att öka trivseln. En upprustning av centralhallen med ett fräscht café och olika aktiviteter samt en förbättrad exteriör är viktiga i sammanhanget."

Utöver ett "fräscht café" så har ni tyvärr totalt misslyckats med detta. Mobbning, slagsmål, misshandel, rasism och att bli kallad för "jävla horunge" är den vardag min dotter och hennes kompisar möter i skolan - varje dag. Nu får det vara nog! Jag lyfter debatten bland annat i Aftonbladet och hoppas att många med mig är villiga att ta kampen får våra barn, våra lärare och vår framtid! Min debattartikel kan ni läsa här: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/a74g0a/nog-nu--ni-kallar-inte-min-dotter-horunge

In och debattera, tyck till och engagera er föräldrar på Aftonbladet och på min FB-sida MEEKATT! Det är våra barn det gäller! 

//Mamma Meekatt

Gå ut och var glad!

 13 år nu. Utan mamma. Utan min stora trygghet i livet. Utan ”Heja dig Malin”. Utan att kunna lyfta luren och höra ”Hej det är mamma!” och utan att få känna doften av ”Extra Starka” halstabletter. Utan att få berätta allting för henne först av alla. Utan den som klappar mig på kinden och säger att jag är fin. Utan den som säger ”Hej hjärtat!”. 13 år och det gör precis lika ont idag…att känna efter och att andas ner i magen. Men inte lika ofta såklart. Men när det väl kommer över mig så stannar hjärtat. Hjärtat stannar.

Men så hände en sak. Och jag VET för första gången på 13 år att mamma finns där. Eller HÄR! Hon finns ju fortfarande här. Jag har henne. Här! Fatta! Jag har väntat, frågat, undrat, skrikit och gråtit. Men nu vet jag! Och den känslan slår ALLT. Tack mamma. Nu är vi båda redo…att veta att vi fortfarande har varandra och det är en bra känsla. Även om hjärtat går i en miljon bitar när jag saknar dig…så läks det lite varje dag av att veta att du fortfarande finns och är den som ser till att mitt liv blir precis så fantastiskt som du hade önskat att det skulle bli. Utan dig. Men ändå med dig. Och tack vare dig. För jag fattar nu…

Jag kommer aldrig glömma den där dagen…vid ditt köksbord. Du låg i soffan och mådde jättedåligt efter en tuff strålningsbehandling. Utan hår. Ledsen. Förnedrad. Tom. Hjälplös. Och jag satt i köket. Dina fula jävla underlägg med katter på. Tårarna trillade ner i flingorna… För vi var 5 meter ifrån varandra och min kropp orkade inte mer. Höggravid…trött…totalt trasig på insidan. Och du sov…trodde jag…så jag vågade andas…ett djupt andetag. Och tårarna forsade. Och plötsligt stod du bakom mig. Klappade mig på axeln och sa ”Det blir bra detta Malin!”. Det var det närmaste vi kom sanningen. För vi visste ju… Veckor. Fy fan. Hade vi sagt sanningen hade vi dött båda två av sorg där och då.

Tack mamma. Tack för Jesper. Tack för kärleken. Tack för den som säger ”Heja dig Malin!”. Tack för den som jag alltid vill berätta allting först för. Och den som klappar mig på kinden och säger att jag är vacker. Tack mamma. Du valde honom. Jag vet det. Tack mamma.

Så många år av tomhet och förtvivlan. Så många liter tårar och så många frågor om vart du tog vägen och om varför du inte tog med mig. Vi har ju alltid hållit ihop. Alltid. Men så lämnade du mig. Ensam. Men nu förstår jag. Du har väntat. På mig. Och på barnen. På att vi ska vilja igen. På att jag ska våga känna igen. Älska igen. På riktigt. Utan att vara livrädd varje dag för att förlora det. Förlora luften. Mina lungor klarar inte det igen. Aldrig. Så du har väntat på att de skulle läka och nu har de gjort det. Jag kan andas hela vägen ner i magen utan att hjärtat stannar. Och han klappar mig på kinden och säger att jag är fin. Och när något händer är det HONOM jag vill ringa. Och han svarar ”Hej hjärtat”.

Tack mamma! Jag älskar dig! Och denna spelar du för mig i din himmel...

Nu jävlar börjar livet igen!

over and out. 

//Meekatt...

Tonåringen, Ansvaret & Mutorna!

Måndag morgon och efter lite mer än 2,5 timmes tjat fick jag äntligen upp och iväg barnen. Elton "morgonhypokondrikern" Birgersson hann gå igenom varenda påhittat symtom och misstänkt skadad kroppsdel som någonsin funnits innan han tillslut insåg sig besegrad av den något irriterande mamman och klädde på sig. Alice sminkade sig i en timme och missade bussen som går 8.30 trots att jag började tjata på henne klockan sex. Hej måndag. Frukosten står orörd på deras rum, blöta handdukar på golvet, Eltons alla byxor är utslitna ur garderoben och slängda på mattan och ingen borstade tänderna. Bra morgon, haha, Alla överlevde i alla fall. Ibland får man sänka kraven just till det... Från pannkaksfrulle och mys till allas överlevnad.

Hej måndag i Meekatt Casa

Jag hade ett läkarbesök inplanerat på morgonen och nu blir det jobb hela dagen. Bokföring och förberedelser inför nya bokens ankomst här i veckan. Sen ska det signeras och skickas en massa nya bajsböcker - yeyh! Sjukt läskigt. Precis samma känsla som när jag släppte förra boken. Som en förlossning...och man vet inte om omvärlden kommer tycka att man fått världens finaste bebis...eller en ful liten unge, haha. Jag hoppas ju att "syskonet" till min första bok "Låt mamma bajsa ifred!" ska bli lika omtyckt. Mitt hjärta har i alla fall plats för båda...

Igår kom Alice på att hon har två stora prov i veckan som kommer. Engelska och fysik. Det är så himla bra när man kommer på det en söndag kväll och istället för att ta tag i det skäller ut sin mamma för att "Du kunde ju läst det på V-klass!!", haha. Stort prov i fysik och på frågan "Vad handlar det om?" fick jag svaret "HUR ska jag kunna veta det när jag inte pluggat?!" Jag tänker att man åtminstone kunde haft en uppfattning om ifall det handlar om tyngdlagen eller bajskorvar? Älskar livet med en "preteen" i huset. Mycket är mitt fel. Såklart. Det är mycket man "INTE ORKAR!" och eget ansvar sträcker sig ofta bara till att välja foundation och hålla mobilen laddad. Slänga tvätten i tvättkorgen, städa och göra läxor...ingår tydligen inte längre. Man kan be om samma sak 26 gånger men det enda som får fart på tonåringen är uppenbarelsen av "3%" uppe i högra hörnet på mobilen. Då JÄVLAR blir det fart på sengångaren...

Helgen som var har varit superskön. Min lillebror kom upp till oss och har hängt här och jag fick dessutom äntligen träffa min pappa vilket jag inte gjort på mer än 8 månader! Galet. Men hela detta året är ju galet. Tack gode gud att det snart är slut och att en del saker äntligen börjar falla på plats. Kroppen ska förhoppningsvis samarbeta bättre framöver, jag får ut min bok om bara några dagar och min tredje norska bok är på gång. Lite träning, snurr på företaget och mer kärlek på det så har man ju klarat av 2020 trots en miljon motgångar. 

Nu - skrivtid och bokföring! Klockan 16 ska jag hämta barnen + ett extra barn och efter mutor i nästan alla tänkbara former har jag fått Alice motiverad att plugga fysik. Hot och mutor is da shit när vi kommer till uppfostran. 

over and out. 

//Meekatt...