Och så något för männen...

Med den rubriken skulle jag kanske inlett med en nakenbild? Fast nej, jag tänker att jag får va rädd om de få manliga läsare jag har. ;) Lite kul att så många grabbar hittat in hit på sistone. Jag vet ju att det beror på att era fruar kör högläsning på kvällarna för er stackare när ni försöker sova och att ni mer eller mindre tvingats in, haha. Fick ett mail igår med "Börjar tröttna på att lyssna på min fru som läser din blogg högt på kvällarna. Hon skrattar så att man inte hör ett ord, så det är bättre jag går in och läser själv!" Välkommen in! Hoppas det inte är frun du tröttnat på utan hennes högläsning? haha

Tävlingar för männen då? Det får jag ju frågan om emellanåt så nu är det hög tid! Jag har stylat om Freddy till Harvey Specter nu med snygga accessoarer ifrån Modenyck. Här hittar ni massor med snyggt till väldigt bra priser!

 

Och så här i Mr Grey-hypen passar det väl alldeles utmärkt med ett kit lyxiga accessoarer för mannen i tema "grått"? Två fina slipsar, en fluga och en lyxig näsduk. Ni vet ju alla vad den grå slipsen kan användas till... ;)

För att tävla:

1. Gilla Modenyck på Facebook HÄR.

2. Kika in på hemsidan HÄR.

3. Skriv en kort motivering till varför du vill vinna i en kommentar här under. Nämn också tre viktiga tillfällen att bära slips på!

En vinnare dras den 24 mars och presenteras här på bloggen! Det är inte bara män som får tävla. Får ni inte in maken hit så får ni såklart tävla ÅT honom! ;)

 

over and out.

 

//Meekatt...

Hormoner, Hemorrojder & Frikort!

Sköningarna Sofia och Therese som alla känner igen via bloggen Hormoner & hemorrojder är i full gång med ett "Bloggrace" där ett gäng bloggare intervjuas och ställs mot väggen i frågor som rör allt ifrån frikort till fyllehicka. Idag var det min tur att presenteras och HÄR kan ni läsa intervjun. Och följer ni inte redan deras blogg så GÖR DET! Ärligt, härligt och roligt!
 

Nu ska jag få iväg de sista tavlorna! Sen ska jag hämta barn som inte vill följa med hem, laga mat som ingen vill hjälpa till med, tvinga mina barn att äta mat de inte vill ha, duscha barn som inte vill bli duschade och natta barn som inte vill sova. Livet är bara fantastiskt ibland, haha. Men sen ska jag packa för imorgon ska jag iväg och jobba och sova på hotell - igen. Så jag klagar inte. Misären varvas med lyx och då klarar man till och med löss och magsjuka emellanåt. ;)

over and out.

//Meekatt...

Föreläsningar, Misär & Mammatrosor!

Fyra nya förfrågningar om föreläsningar har kommit in nu och jag jobbar mentalt på den där biten. Ibland tackar jag ja...och ibland känns det jättekonstigt. Jag är ju bara...jag. Så jag förstår inte grejen riktigt. Men jag älskar ju att prata och jag brinner ju för att prata inför mammor och om mammarollen. Och jag väljer ju många gånger att försöka se det roliga i situationer istället för att gräva ner mig i det som ofta känns som "misär". Och folk omkring mig uppskattar väl det antar jag. Att man kan skratta åt skiten liksom. Men fortfarande är ju jag...bara jag. Som om sitta i en stor sal med tusentals människor och plötsligt få spotlighten i ansiktet och någon säger "DANSA!!"

Jag vill dö lite varje gång. Men sen...så älskar jag ju det. Så ja, jag ska ju göra det där mer framöver. Jag ska bara hitta...min grej. Och förstå vad det är som folk vill höra? Helst skulle jag vilja samla alla mammagrupper och bara diskutera. Jag har blivit inbjuden till en del mammagrupper och det har varit superkul. Att få diskutera och vända och vrida på situationer tillsammans. Det är ju det vi behöver - diskutera. Lyssna på varandra utan att döma. Att föreläsa känns ibland som att läxa upp. Som att jag tror att jag är något eller att jag besitter en sanning som jag inte gör. Jag har min sanning. Min verklighet. Min vardag. Alla har vi ju olika och jag vet mest och bäst om just min. Jag HATAR när andra talar om för mig vad som är rätt och fel - även när jag VET att de har rätt. För sån é ju jag.

Men det är ju inte det jag vill heller. Jag vill mer...belysa. Att det finns en humor i allt. Att den där jävla bajsblöjan from hell, skrikandet och sömnlösheten inte bara är misär. Tänk vad vi går igenom. Är det NÅGON i denna världen som är rustad för krig så är det tamejfan JAG. Jag behöver varken äta eller sova, jag jobbar lika bra i mörker som i ljus och jag har en reaktionsförmåga som skulle få Usain Bolt att häpna. Jag har en förmåga att stänga av ALLT som är äckligt om jag verkligen måste, jag kan mätta en hel familj med ett tomt kylskåp och jag knäcker extra både som läkare, kirurg, advokat, polis och pappa. Jag kan allt. För jag är mamma. Vi kan allt. Det känns bara liiite lättare om man kan sätta hashtag "skjutmig" på alla situationer.

Nu ska jag klä på mig, åka till strandhuset och packa tavlor. Sen posten, banken, Espressohouse för dagens räksallad och så ska jag knåpa ihop en liten föreläsning till imorgon. 30 mammor ska bli belysta...och få se mina fula mammatrosor. I eftermiddag ska jag fortsätta med de där förbannade papperna som ska sorteras. Jag hatar bokföring mer än krig.

over and out.

//Meekatt...
 

50 Shades, Resultat & Klitoris?

Då var det tisdag, barnen är ivägskickade, köket är sanerat och jag har hunnit skriva en krönika om sex. Bra start på dagen. En dusch, James Morrison på hög volym och nästan kallt kaffe gör detta till en skitbra morgon. Jag är back in business!

På tal om sex - jag vet att alla har väntat på resultatet i min "50 Shades of Tävling" i samarbete med Sinful. Jätteledsen att det dröjt men det här med sjukhusvistelser och annat trams var inte inplanerat. Det här med att vara egen företagare är fantastiskt skönt...tills man inser att man är just det - egen. Men nu är jag ifatt med det mesta och vinnarna ska såklart avslöjas! Nu lär det bli åka av i två hushåll, haha. TACK för alla tävlingsbidrag! Tack också för alla skamliga förslag som kom i inkorgen. Tack - men nej tack...typ, haha. Jag tar det som en komplimang men väljer att inte åka hem till främmande karlar och leka med buntband och tejp. Men har ni tejp över så får ni gärna skicka den till mig! Jag har nämligen en 7-åring som gör av med mer tejp dagligen än vad alla kommunens skolor tillsammans gör på ett år.

Vinnare av det första paketet - Fifty Shades of Grey Säng Bondageset - är Mammatill3 med motiveringen "Ja jisses! Jag skulle lätt vilja vinna kit nr 1. Nu är jag trött på att behöva damma av huskan när det är dax att ha Bolibompasex......eftersom dottern är snart 9 år så tittar hon ju inte på Bolibompa,så du förstår ju hur dammigt det är där nere :-) Nä kit nr 1 ger mig möjlighet att sitta fint NÄR jag vill! Bara att boja fast mannen och sedan sitta fint så mycket jag vill och klarar av :-D inte ens skav får mig att kliva av!! Woop woop nu ska tanten mättas en gång för alla!"
Vinnare av det andra paketet - Fifty Shades of Grey Flogger Piska - är Katja A med motiveringen "Jag ÄLSKAR dig för att du vågar säga att du gillar filmen, haha, OCH sexleksaker! Mer sex åt folket är precis vad vi behöver och varför ska vi skämmas för det?
Jag vill vinna piskan! Och jäklar i min lilla låda vad kul vi skulle ha med den! ;D Maken och jag behöver krydda till sexet och barnvakt ska bokas in lite oftare. Har höj- och sänkbart skrivbord på jobbet så jag kan stå och jobba på måndagar om det skulle krisa efter helgens lekar, hahahaha!"

Stort grattis till er (och varning till era respektive!?), haha. Maila mig era adresser på info@meekatt.com så skickar jag iväg vinsterna! Freddy lär bli lättad när han ser att de försvinner ifrån köksbordet! ;)

För övrigt så firar Sinful.se födelsedag och har 20% rabatt på hela sin egen Sinfulserie! Så in och beställ, piffa upp och överraska. Vi kan ju inte torka ut bara för att vi har småbarn?!

Idag kommer en ny tävling upp på bloggen och även den går i grått! Och ja, detta är fortfarande lite roligt...i min hjärna. För sån é jag...

over and out.

//Meekatt...

Känslan, Mellanakten & Insikten...

När bra känslor sköljer över en. När man får den där känslan i hjärtat…att allt är bra. Som sockervadd inombords. Som nyckelpigor i handflatan, nyklippt gräs, kärleksbrev och som doften av nyfödd bebis. När man kommer på sig själv sitta och le…mot ingenting. När man tar sig tid att rota längst in i skåpet efter den finaste kaffekoppen för att man liksom är värd det bästa. När man kramar barnen lite hårdare än vanligt och när man somnar utan mobilen i handen. Känslan man får när man ligger på stranden och halvsover i värmen och vet att den man älskar ligger alldeles intill. När hjärtat slår trippla slag när någon tar din hand och när bästa tröjan är nytvättad och doftar sköljmedel. Nya lakan, lagom varmt kaffe och ett sms ifrån någon man saknar. Sol i ansiktet och vårkänslor på en trappa på Götaplatsen. Alla de där bra känslorna…som man ibland glömmer. Eller trycker bort. För att andra känslor får ta över…

Saknad, längtan…sorg. Förtvivlan, hopplöshet, ilska och känslan av att man aldrig någonsin kan bli lycklig igen…på riktigt. För att livet svek dig. Någon tog allt det där som var bra…och spottade på det. Skrattade åt det och krossade det. Bara för att man kan… Jag visste inte att man kunde. Och jag kan aldrig komma över det där sveket. Något blev fel. Mamma skulle inte dö. Helvetes fans jävla skit. Någon gjorde fel. Någon pekade på fel person och kvar står jag…och väntar på att få trycka på knappen som spolar tillbaka tiden. För jag VET ju att det blev fel. Snart kommer någon att komma på det. Som ett bokslut som inte är riktigt färdigt i en annan värld…där det där förlorade kvittot snart dyker upp…och allt rättas till. Då kan jag släppa det. Innan det kan jag inte gå vidare. Jag kan inte svika…för jag är ju den enda som vet att det blev fel. Och om jag släpper taget….finns ingen här som kan trycka på knappen.

Jag saknar varje dag. Jag saknar varje känsla. Jag saknar dofterna, irritationen, tjatet, kramarna, skrattet och jag saknar rynkorna kring ögonen. Jag saknar ljuden. Stekspaden som skrapar i stekgrytan, hårfönen, prasslet i handväskan när du letar halstabletter, knackningarna på min ytterdörr och jag saknar ditt ”Men MAAALIN” varje gång jag säger eller gör något dumt. Det saknar jag och jag behöver det. Vem ska nu hålla koll på att jag gör rätt? Hur ska jag veta när jag går för långt eller säger fel saker vid fel tillfällen? Vem ska få mig att inse att det jag gör är bra nog? Vem ska fira alla små saker med mig? Vem ska köpa de där första penséerna på våren till mig och vem ska skicka kort till mig på namnsdagen? Vem kommer ens ihåg vad jag heter i andranamn eller vilken dag jag tog mitt körkort? Vem köper balsam till mig för att min bästa sort är på extrapris och vem tar usla bilder på mig och barnen med en kamera så omodern att den blir rolig? Du kom ihåg alla de där dagarna. Du satt med all kunskap. Allt. Allt om mig…fanns ju i dig och nu vet…ingen.

Lite mer än sju år har gått och även om det blir lättare…så blir det svårare. Det blir lättare för att vardagen ofta tar över och kroppen glömmer bort att sakna dig. Det blir svårare för att när kroppen väl kommer ihåg…så blandas saknaden med förtvivlan…över att man glömt. Att man emellanåt lever vidare…som att allt var okej. Som att det ska vara såhär. Jag vill inte acceptera det. Jag vill inte gå vidare och jag vill inte ge upp känslan av att allt kommer att bli rätt igen. Att det som blev fel…ska bli rätt. Som om all den här tiden är en slags mellanakt i mitt liv.

Svårare…för att den känslan är så fel. Mellanakt? Väntan? Rätt och fel? Livet är ju nu… Inte då…och inte sen. Livet är ju nu – idag. Varje dag. Den jag så förtvivlat saknar och fattas…den personen är ju jag. Den jag varje dag behöver och längtar efter – den personen är ju jag…för Alice och Elton. Så jag måste vidare. Jag måste släppa taget. Jag måste sluta vänta på att allt ska bli rätt igen. JAG måste vara den som skapar minnen för dem. Den som skrapar stekspaden i stekgrytan och den som doftar Extra starka halstabletter. Den som sjunger falskt och säger ”Men ALICE!”. Jag måste vara den som firar namnsdagar och bakar släta bullar med pärlsocker på och som stryker kläder som egentligen inte behöver strykas. Det jag saknar…måste jag sluta sakna och istället ge. 

Insikten av att jag är den viktigaste för någon. Av att jag är skyldig mig själv och den som fattas mig…att vara den bästa jag kan vara. Om jag försvinner…vad minns de då? Vem var jag? Vilka små obetydliga saker som jag har gjort eller gör…blir de som utmärker mig? Minnen. De skapar jag ju nu. De viktigaste åren av alla…är ju nu. Jag måste släppa pausknappen. En insikt som kommer som en spark i magen och får mig att vilja hålla andan i all evighet…och som samtidigt får mig att vilja andas ut och släppa taget. Men kan man ens det? Vad händer nu? Vad suddas ut och vad kommer aldrig tillbaka? Den där knappen…kommer aldrig den då? Insikten av att det som blev fel…bara blev så. Och det är punkt efter det. Att det inte går att ta tillbaka. Den insikten. Fy fan för den… 

over and out.

 

//Meekatt...

Beslutsfattare, Fans & Packning!

Sista dagen i Göteborg och sista hotellfrukosten är intagen ( - idag bredvid ett gäng trevliga piloter). Jag inledde morgonen med ett bad på rummet (utan piloter!) och har därmed klarat av 9 bad sen jag kom hit. Nej, jag har inte badkar hemma och ja - jag ÄLSKAR att bada. Nu kommer jag vara skrynklig i en vecka, haha.

Snart ska jag packa, checka ut och sen sätter jag mig på Espressohouse och skriver i ett par timmar innan tåget går. Ska bli väldigt gott att komma hem till trollen. Elton har varit sjuk och ringde ledsen igår och vrålade "Mammaaaaaa!!" Då vill man dö lite. Men idag blir det kramkalas tills vi svimmar och sen ska den här mamman hålla sig på hemmaplan länge.

Tack för alla fina mail ifrån alla er Sjuksköterskor och Undersköterskor efter mitt inlägg om ert värdefulla arbete. Ni gör ett fantastiskt jobb - varje dag. Det är så oerhört tragiskt att nästan alla ni känner att ni inte räcker till, att ni vill ge upp ert arbete och att ni inte gör någon skillnad i kaoset. För det gör ni. Ni ÄR ju hela skillnaden. Alla små saker ni gör - det är DE sakerna som gör skillnaden för någon. Jag önskar ingen olycka - men beslutsfattarna i det här landet borde alla få känna på en vecka i sjukhussängen på en Akutvårdsavdelning. Lite ryggsmärta så att de blir sängliggandes och fel på kisseriet så att de hamnar beroendeställning och på gränsen till förnedring. Först DÅ kommer de förstå...att det är ni som är vården i det här landet.

Mötet igår gick bra och förhoppningsvis har jag lite roligheter på gång snart. Jag vill vänta lite med att berätta men det ska skrivas - massor! Påbörjade projekt ska avslutas och kanske - kanske blir den där boken klar också. Men det är en bit kvar innan allt är på plats. Jag vill inte stressa fram något - det är ju inte jag. Det får hellre ta jättelång tid och bli "jag" än stressas fram bara för sakens skull.

En pappa kom fram till mig på stan igår. Han hade två barn i en syskonvagn och var jättegenerad, haha. "Hej...visst är det du som är katten? Jo, min fru skulle typ strypa mig om jag kom hem och berättade att jag sett dig utan att ta en bild på dig. Hon är ett STORT fan!" Klart man ställer upp och jag poserade med mitt mentalt störda leende tillsammans med två ljuvligt söta flickor. Hoppas bilden blev bra och HEJ CARINA! Haha, vilken man du har! Min hade ALDRIG gjort nåt sånt för mig, haha.

Nu ska jag packa ihop mina kläder och säga hejdå till världens finaste svit på Scandic Europa. Jag har aldrig bott bättre eller trivts mer på ett hotell. Badkaret och bastun i sviten - oh my god! Frukosten, poolen, maten på Restaurang Hak och det faktum att Nordstan och all shopping ligger NOLL meter bort, haha. Man kan liksom inte bo bättre om man är jag. 

over and out.

//Meekatt...

Perfekta meloner, Efterlysning av finsk man & Spårvagnar?

Alltså frukosten på det här hotellet! Älskar att sitta här i restaurangen och titta på folk och lyssna på morgonhesa diskussioner om gårdagens konferenser, tidningsrubriker, vädret och att se det där fnissiga paret i hörnan som antingen är nykära eller otrogna. Mysigt verkar de ha det oavsett anledning. Äggröran och baconen är helt perfekta, melonen är snyggt skuren, det finns såna där roliga ställningar till kaviartuberna och man blir servad med efterrätt vid bordet...till frukost! Dessutom är alla som jobbar här oerhört proffsiga, snygga och trevliga hela tiden. Alla ler och jag känner mig som hemma här.

Scandic Europa har absolut vunnit mitt hjärta...och jag är ganska enformig och svår när det gäller byte av hotell. Jag har fortfarande inte gjort bomben i poolen men jag har hunnit med att bada sex gånger i mitt eget badkar på rummet. Dessutom har jag ju bastu i sviten och den har jag provat...fast jag inte ens gillar bastu, haha. Jag förstår inte grejen riktigt. Jag blir rastlös...och uttråkad...och varm. Jag får kanske ragga upp en finne idag som kan förklara grejen för mig och piska mig på ryggen med konstiga pinnar?

Jag hamnade bredvid tre käcka damer vid frukosten idag. De upprepde orden "Jaha, nu behöver vi i alla fall inte äta mer idag!" hela tiden. Amatörer! Ge fan i yoghurten och müslin och fokusera på det som man INTE har hemma. Äggröra, perfekt stekt bacon, melon, nybakade frallor och inlagd gurka i persilja. Säger de så för att de är snåla, glupska eller för att man helt enkelt bara äter en gång om dagen när man passerat 70 år? Jag har inte lämnat frukostbordet än och har redan funderat över vilket Espressohouse jag ska hämta räksallad på idag. Sån é jag! Det blir Avenyn och eftersom att solen skiner i Göteborg idag ska jag ta med den till Götaplatsen och äta den där. Göteborgs vackraste plats! I mitt nästa liv ska jag bo i Göteborg. Och då ska alla Spårvagnar vara utrotade så att jag slipper riskera livet varje gång jag går ut.

Det där är ju bara sjukt. Se upp?! "Vänd om och ta en taxi annars dör du!" borde det stå.

I eftermiddag har jag ett viktigt möte inplanerat och förhoppningsvis ska det leda till lite bra beslut. Det här med att kasta sig ut i saker som man är lite osäker på...är inte min grej. Jag vill helst se in i framtiden innan jag tar beslut. Men jag får väl ta på mig kavajen och leka vuxen idag då...även om det känns lite jobbigt. I can do it. Personen jag ska träffa sa "Enklast är att du tar spårvagnen hit!". Hahaha, skulle inte tro det va!? Jag åker hellre inlines...naken.

over and out.

//Meekatt...  

Handsprit, Smaskare & Blod?

Jag VET (hoppas iaf) att jag inte är ensam om att ha konstiga saker för mig. Vi har väl alla våra små egenheter och tramsiga rutiner för oss? En del har små saker...andra (som jag då) har kanske lite mer. Det går i perioder det där för mig och just nu är jag inne i en ganska jobbig period...tycker mina närmaste. JAG mår dock inte speciellt dåligt över det. Sån här är ju jag.

Först och främst: Handspriten. Den är ju en ganska viktig ingrediens (och utgift) i mitt liv som ni alla vet. Jag är fullt medveten om (och får det påpekat VARJE dag via mail ifrån omtänksamma läsare) att det är bättre med tvål och vatten om man tänker på bacillerna. Dock är det doften av handsprit som jag förknippar med något speciellt. För mig är det doften av sterilt, rent...och överlevnad. När mamma låg på Intensiven i Helsingborg efter sin operation var den doften det enda vi kände. Jag inser ju att det är därför jag inte kan vara utan handspriten...och tänker att det är en "jobbig egenskap" som folk helt enkelt får stå ut med. Doften är liksom den där sista biten...som jag inte vill släppa. Som att jag ska fortsätta plåga mig själv med att påminnas om det som krossade livet. Jag känner doften ett par sekunder...och i just de sekunderna bearbetar hjärtat en liten liten liten del av det som jag inte ens vågar prata om. Så lite bearbetning åt gången klarar jag. Sen försvinner doften...och tankarna. Är jag stressad eller mår dåligt går det åt mer. I vissa situationer glömmer jag helt bort det. Jag dränker inte mina vänner i handsprit...men erbjuder ofta en skvätt, haha. I vissa situationer...känns det lite tryggt att ta fram den. Som när man åker tåg. Då kan det gå åt en hel flaska. Och jag tänker att om folk ser att jag sitter med handspriten framme så vågar de inte hosta på mig eller göra andra äckliga saker. (En helt sund tanke, jag vet. haha) Den här gången hade jag GLÖMT handspriten hemma vilket gjorde min tågresa lite jobbig. Börjar jag tänka på baciller kan jag nästan se dem krypa runt. Jag nästan sprang av tåget och in på Apoteket på centralen och bunkrade upp med ny handsprit. Andra tar ett bloss...jag handspritar. Sån é jag.

Bacillerna. Dörrhandtag, hissdörrar, disktrasor, kranar, otvättad frukt, den där filten vid fotändan på hotellsängar, spolknappen, allmänna toaletter, allas händer och andras ungar, haha. Det där går ju absolut i perioder men nu i februari-april är det extra jobbigt. Freddy blir tokig på mig men jag är verkligen livrädd för magsjukebaciller och jag är övertygad om att de finns överallt. Hör eller ser jag någon spy så ligger jag inom ett dygn med självmordstankar på badrumsgolvet. Inte helt friskt kanske...jag vet. Om ni visste hur mycket vitpepparkorn som har intagits av den här mamman, haha. Kilovis! Jag öppnar helst inte dörrar, jag är expert på att vänta in rätt ögonblick och trycker på hissknappar med nyckeln eller mobilen. Den rör jag i och för sig sen...men det känns bra för stunden.

Folk som smaskar. Men skjut mig! Det där är ju inte MITT problem. Det där är ju smaskarnas problem. Hur kan en vuxen människa inte veta om att man ska äta med stängd mun? Det är totalt obegripligt för mig att man kan leva hela livet utan att någon informerar om det! JAG är en flitig informatör när det handlar om självklara saker och har (till Freddys stora olycka) bett folk stänga munnen och spotta ut tuggummin när vi varit på bio. Sån é jag. Det kryper i hela kroppen på mig och jag får fullständig panik inombords. Som om jag plötsligt ska förvandlas till en styckmördare...typ. Helt normal känsla väl?

Folk som äter äpple. Här kommer samma massmördarkänsla fram. Det där är ju uppenbarligen inte helt okej. Det förstår ju till och med jag. Men man måste inte äta äpplen och morötter på offentliga platser!? Gör det hemma...eller i garaget? En gång fick jag frispel på min chef och skrek åt henne att hon skulle riva moroten om hon tvunget skulle äta skiten på jobbet. Inte jätteuppskattat men det hjälpte. Hon bytte till banan.

Nagelfilar. Skjut mig hellre. Fila aldrig naglar i närheten av mig. Ljudet får mig att vilja dö. På riktigt. Det samma gäller damen på badhuset i Laholm som filar sina fötter i bastun. Då vill jag också dö.

Sörplare. Jag har ju förstått att det där är en åldersgrej. Ju äldre man är desto mer sörplar man när man dricker varma drycker. En del andas in sitt kaffe. Varför väntar man inte tills det svalnat? Varför köper man inte en Fanta om man inte kan hantera en varm dryck på ett bra sätt? Varför andas man in kaffe?! Sluta med det för fan.

Blod. Ja, det där är ju egentligen ingen konstig sak att inte tycka om. Man behöver inte tycka om blod. När Alice står förväntansfullt med en tand som hänger på en liten tunn tråd och med blod i mungipan vill jag lägga mig ner och dö. Jag misshandlar mig själv inombords samtidigt som jag ler mitt mentalt störda leende och säger "Dra själv gumman! Det är MYCKET coolare om man gör det själv!" När den lossnar vill jag spy. Men jag ler och hämtar glas till tandfén...som ju är JAG. Alltså måste jag fiska upp tandhelvetet några timmar senare. Just nu är Alice inne i "gluggåldern" och det slår aldrig fel. Har en kompis en lös tand - nog fan ska den lossna hemma hos oss! På akuten förra veckan misslyckades en sköterska med att stänga nålen i min arm och det sprutade blod överallt. Jag vände mig bort och sa "Åh fy fan! Jag HATAR blod!" Han svarade "Det gör jag med!" Hahaha. Underbart!

Ja, det var lite småsaker som jag hänger upp mig på. Vad har ni för fobier och egenheter för er? Bring it on! Lämna mig inte ensam i skamvrån nu, haha.

over and out.

//Meekatt...

Superhjältar i fotriktiga skor...

Det finns superhjältar...och så finns det superhjältar i fotriktiga skor. Människor som valt att ägna sitt liv åt att vårda andra människor, som hela tiden sätter någon annans behov före sina egna och som med ett leende gör det där som får hela mitt inre att vrida sig av panik. Alla ni superhjältar inom vården - det här är en hyllning till er.

Jag ägnade sju dagar på Akutvårdsavdelningen i Halmstad med ryggsmärtor. Det fanns inte så mycket att göra mer än att ligga i den där sängen och vänta på att det skulle gå över. Ingen dator, ingen TV att försvinna in i utan bara en massa tid för att fundera på och uppleva er vardag. En vardag där det hela tiden piper, där man är jagad och där man inte går utan springer. Snabba snabba steg mellan rummen. Stress, larm, frågor, tårar...och leenden. Patienter och stressade anhöriga som vill ha svar. Varma kärleksfulla leenden och förklaringar. Snabba snabba steg, ansvar, kroppsvätskor, förvirrade små tunna tanter, akutlarm, fler snabba steg...och leenden. Hur gör ni?

I samma sekund ni landar på jobbet är det igång. Pipet...det där eviga pipandet. Någon har ont och vill ha smärtstillande, någon behöver kissa, någon har redan kissat på sig...eller bajsat på sig, någon vill ha hjälp att komma lite längre upp i sängen, någon mår illa...och någon...vet inte var hon är. Någon vill ha en telefon inkopplad och jag...var kissnödig. Ni ler. Ni hjälper. Ni lyfter, vårdar, renbäddar, tvättar, sliter och stressar. Ni reser er upp mitt i lunchen för att torka någon efter ett toalettbesök. Ni räddar stackars Inez som inte hann upp ur sängen efter att ha fått laxerande medicin, ni tvättar hennes löständer noggrant och ni lägger en varm hand på hennes axel när tårarna och oron över framtiden kommer. Ni svarar på alla frågor, hämtar filtar, kollar blodtryck, tar tempen, delar ut medicin och hämtar rena kläder i skåpen. Ni ger...ger...och ger. Superhjältar...i fotriktiga skor.

Det var fullbelagt på sjukhuset och vi som egentligen skulle placeras ut på avdelningar blev kvar på Akutvårdsavdelningen. På mitt rum låg tre fina små tanter i väntan på Vårdplanering. Det blev också ert jobb. Att bedöma, förklara och ringa familjemedlemmar. Man kan inte skicka hem en tant som inte kan ta sig ur sängen själv...fast hon gråter för att hon bara vill hem. Frågor som "När förlorade jag bestämmanderätten över mitt eget liv?!" får ni besvara. Hur gör man det utan att slita ut hjärtat på personen ifråga...och stampa på det? Frågor som får mitt hjärta att stanna. Känslan av att vilja springa upp, sätta tanten i rullstolen och ta henne hem. Ni svarar...förklarar...och lugnar oroliga hjärtan. För såna é ni. I nästa sekund piper det...och ni stressar vidare. Någon behöver kissa. Igen. Och Andreas som jag innerligt hoppas förstår att han valt helt rätt yrke...han hjälper en tröstlös tant att ringa hem. Han står bredvid henne...med sin hand på hennes axel. Tyst. Beröring. Ödmjukhet. Så ofantligt viktigt! Det piper ifrån ett annat rum. Och jag vill ha smärtstillande...

Jag har en oerhört stor respekt för människor som väljer yrken där man måste ge så mycket av sig själv. Alla de som jobbar i verkligheten. På golvet. Med våra barn och ungdomar, med våra sjuka och med våra gamla. DET är de riktiga hjältarna. De absolut viktigaste yrkena men ändå de mest underskattade...på alla sätt. Ni ger och ger...och ger lite till. Som om ni valts ut och begåvats med ett evighetskonto i godhet och ödmjukhet. Fast ni alltid får uppleva att ni inte räcker till så är det ni gör varje dag hjälteinsatser för någon. Sju dagar med mer kiss och bajs än vad jag upplevt under alla småbarnsåren hemma. Det mest förnedrande man kanske kan vara med om som gammal och orörlig. Larmet tjuter och ni tar glatt på er handskarna och får den mest bisarra situationen att försvinna för någon som själv vill försvinna av skam. Som om det aldrig hänt. Förstår ni hur fantastiska ni är? Jag fick sån panik inom mig av allt som pågick att min kropp stängde ner. Hela jag hade panik inombords och jag ville bara springa därifrån...samtidigt som jag var full av beundran och respekt för er och ert arbete. Superhjältar i fotriktiga skor. Era månadslöner borde tredubblas!

Jag hoppas att ni förstår att det är ni som förändrar, tröstar och läker. Inte läkarna som uppenbarar sig under en blixtsnabb rond. Det är ni...som finns där...en knapptryckning och ett par snabba snabba steg bort. Era leenden, er värme, er ork att lyfta och hjälpa, skynda, stressa och svara på alla frågor - det är ni som är vården. Tack.

over and out.

//Meekatt...

I am alive!

Heeeej allihop! Åh, vad jag saknat bloggen! 7 dagar på sjukhus (vilket blev lite misär för mitt psyke) och sen ett par dagars återhämtning är nu avklarade och jag är back in business. Det var inte meningen att försvinna men jag är ju en sån där usel bloggare som bara bloggar när jag har lust. Sån é jag. Nu har jag tagit mig till Göteborg och checkat in i ett fantastiskt rum på Scandic Europa och det kliar i fingrarna. MASSOR som måste ner i print innan huvudet går i bitar, haha. Så nu kommer ni få överdos av mig under de närmaste dagarna. Som ni vet så ÄLSKAR jag verkligen Göteborg! I mitt nästa liv ska jag bo här!

Bevis på att jag lever...och att sjukhusdieten var bra för mig, haha.

Sjukhusvistelsen som började med ett oskyldigt samtal till 1177 och ett "Hej, jag har nog en urinvägsinfektion och nu har jag lite feber och ont i ryggen" blev ju aptråkig och alldeles för lång. Jag är nu undersökt, röntgad och skannad ifrån alla håll och kanter (Ja, ALLA! Haha) och kan ju nu åtminstone vara glad över att de inte hittade något "konstigt". En nerv i kläm...njurbäckeninflammation, antibiotika...en massa morfin...en kropp som inte ville kissa, underhållande dementa damer på rummet, läskig mat, hemlängtan, tårar och fantastisk personal sammanfattar vistelsen. Jag är helt återställd så när som på lite ont i ryggen. Och ja, jag saknar faktiskt de där små dementa tanterna lite. De var ganska mysiga när de var på gott humör och inte skällde på mig för att jag "hälsar på så sällan", haha.

Idag blev det tåg till Göteborg och därmed slapp jag riskera livet på Avenyn och jag slipper också dubbla parkeringsböter - yeyh! (Här kan ni läsa om mitt senaste besök) Hotellet ligger precis vid centralen så inte ens JAG kunde gå vilse. Resan gick oväntat bra och det var inte en enda person som spydde, hostade, snöt sig, sörplade eller käkade äpple på hela vägen. Jag hamnade mitt emot en av mina bloggläsare (vad är oddsen? haha) och fick trevligt sällskap och kaffe. Tack! Väl framme kastade jag mig in på Apoteket för att köpa handsprit som jag lyckades lämna hemma...tillsammans med min kavaj, mina skor och paddan med allt viktigt i. Skjut mig. Men handspriten är viktigast och redan fixad.

Så här fint bor jag! Här ska skrivas så fingrarna glöder! Och BADAS!

Alla pratar om restaurangen "Hak" här på hotellet så den passade jag på att prova nu på lunchen. Om my god vilken lunch! En enda måltid vägde upp alla 7 dagarnas misär på sjukhuset, haha. Fantastiskt gott och lyxigt för att vara en lunch!

Det finns pool på hotellet. Stod där förut och hade bara en enda tanke: "Ska jag klä av mig naken och göra bomben!? Bara för att man kan?!" Imorgon gör jag det! Fatta känslan, haha.  

Nu ska jag förbereda lite för ikväll. Ska iväg på ett möte och sen ska jag bada badkar och basta - på rummet! Man kan inte bo bättre. Förlåt Rubinen att jag är otrogen. Men bastu...på rummet!? Jag åker aldrig hem.

Imorgon ska jag göra stan! Se upp spårvagnar och cyklister. Meekatt är i stan! ;)

over and out.

//Meekatt...