De senaste två dagarna har jag fått massor(!!) med mail ifrån engagerade föräldrar som trillat över min gamla krönika om barnuppfostran på Nyheter24. Så här sex år senare cirkulerar den fortfarande och skapar debatt. Bra!
Två mordhot på två dagar...suck. Jag är back in business tydligen. Det gick snabbare än jag hade förväntat mig. Och alltid är det samma sak. Samma föräldrar som blir arga. Och jag måste återigen förtydliga att jag har full respekt och förståelse för att vi alla har olika förutsättningar. Barn med diagnoser. Föräldrar med diagnoser. Olika svårigheter. Men det är trots allt i samma värld alla ska leva. I samma klass. Så jag står på mig och säger att "grundreglerna" ska vara de samma oavsett. Då får väl jag vara dum i huvudet då, haha. Jag kan leva med det. För sån é jag.
(Debattartikel från 2014 ifrån Nyheter24.) "Så, vad händer då om man tar upp debatten kring det här med att föräldrarna måste uppfostra sina barn och sluta dalta med dem? Jo, de kallar dig för barnmisshandlare. Logiskt. Verkligen. Att ta konflikterna med sina barn, att markera när de gör fel, att ge dem konsekvenser/bestraffning vid dåligt beteende och att höja rösten åt dem – det ska vi absolut inte ägna oss åt. Nej, låt oss alla i stället sitta på ett rosa fluffigt moln tillsammans och sjunga Kumbaya med munnen full av cupcakefrosting och hoppas att livet aldrig någonsin serverar våra barn några motgångar.
Alla är kränkta. Mammorna är kränkta, barnen är kränkta och våra husdjur är kränkta. Hela Sverige är kränkt. Hur mådde vi egentligen förr? Innan modeordet tog oss med storm likt ”hen” som kom in och rörde upp våra känslor för ett par år sedan – hur mådde vi då? Kan vi inte bara fokusera på det som är viktigt här i stället? Att våra barn får en trygg uppväxt, att de formas till bra människor med empati, ansvarskänsla, kunskap och respekt för sin omgivning. Att våra barn får en trygg och givande skoltid och kommer ut i vuxenlivet som trygga individer och med rätt förutsättningar för att lyckas där ute? Att stötta vår lärarkår och de eldsjälar som faktiskt finns där så att de slipper kämpa i motvind för att vårt föräldraavsvar brustit? För visst har vi väl ett ansvar?
Folk rasar för att jag menar att vi måste sätta tydliga gränser och lära barnen att respektera oss vuxna. Som om respekt har blivit ett skällsord. När hände det? I min värld är det ett viktigt ord. Ja, självklart måste vi också respektera våra barn MEN – JAG är den vuxna. JAG är den som ansvarar för att mitt barn får de bästa förutsättningarna i världen, inte barnet själv väl?
Barn ska vara barn. Vad hände med det? Barn ska testa sig fram, utvecklas, prova gränser och misslyckas på vägen. Det är då de lär sig. Många föräldrar är i dag antingen för slappa eller helt enkelt rädda för att säga åt sina egna barn. Är man rädd att kärleken försvinner? Det gör den kanske…i ett par minuter. Men den kommer ju tillbaka. Jag älskar alltid mina barn – men ibland hatar jag att vara mamma. Och det är okej. Det går upp och ner. Vissa dagar har man en ängels tålamod – andra dagar är man inte fullt så pedagogisk, haha. Så är livet. Vi föräldrar är inga superhjältar. Jag gör kanske inte alltid rätt men jag gör mitt bästa. Att ha regler, vara konsekvent och tydlig betyder inte att man inte ser barnen och visar dem kärlek och uppskattning, pratar om varför saker blir som det blir och ber om ursäkt. Det ena utesluter inte det andra.
Nu är jag ju dessutom en sån mamma som säger till andras barn (!) och det väckte het debatt inne på min blogg. Jag anser som så att i mitt hus gäller mina regler. Om någon annans barn kommer hem till oss och hoppar i vår soffa och föräldrarna ifråga inte reagerar trots att jag säger ifrån att ”Här hemma hoppar vi inte i möblerna” så ryter jag till. För mig är det lika självklart som att jag inte åker hem till våra bekanta och röker en cigg i deras vardagsrum. Mitt hus – mina regler. Punkt.
Håll ordning på era ungar för fan om ni inte tål att någon annan säger ifrån! Jag ÄLSKAR när en annan vuxen säger till mina barn. Det finns inget mer effektivt. Varför blev det tabu att läxa upp olydiga barn? Vi har väl ett gemensamt ansvar för att våra barn blir bra människor? Eller ska jag gå förbi…när ditt barn blir mobbat på skolgården eller misshandlat i en busskur en fredagskväll för att ”de som slog inte var mina barn”? Kom igen, va!
Jag är till skillnad från andra föräldrar tacksam om någon faktiskt säger ifrån och stöttar mig i mitt jobb som förälder. Vi hade en familj på besök där sexåringen sitter i vår soffa, framför mina barn, och kallar sin mamma för ”jävla fittmamma” och säger att han ska döda henne. Här rann bägaren över för den här morsan och jag pekade på ytterdörren och sa "I det här huset pratar vi inte på det viset till varandra. Var snäll och ta på dig skorna och gå ut". Ja, det hade byggts upp under en tid men det finns gränser. Mamman ifråga blev jättearg på mig och tyckte inte att det var så farligt och "han menar ju inte det!". Nej, det gör han antagligen inte. Men MINA barn ska inte lyssna på det och tro att det är okej att säga så till sin mamma. Det är väl aldrig okej? Vi umgås inte mer. Hon menar att ingen har rätt att säga till hennes barn. Men GÖR DET SJÄLV DÅ!?! Någon måste ju göra det. Hur ser framtiden ut för ett barn som vid sex års ålder får bete sig så utan konsekvenser? Kommer han ha respekt för lärare, kompisar, flickvänner - sina egna barn? Eller var respekt ett skällsord nu igen?
Många blir förbannade och säger att det aldrig är okej att höja rösten till sitt barn. Det är psykisk misshandel och barnen blir skrämda till tystnad i stället för att lära sig den mjuka vägen. Vet ni vad? Livet är inte alltid mjukt. Vi möter motstånd hela tiden och ja, det FINNS faktiskt även vuxna som skäller på vuxna. Tänk om din första skarpa tillsägelse i livet kommer ifrån din chef? Förnedringen som följer efter att man kissat i byxan, haha. Kom igen! Det är NU det gäller. Det är NU vi formar framtidens chefer, framtidens lärare, makar, framtidens sjuksköterskor, poliser och ledare. Det är VI som gör det.
De formar inte sig själv. Utan konsekvenser och tydliga ramar får vi en bunke lättkränkta vuxna barn som inte har respekt för någon annan än sig själv. De som sitter i skolorna och kallar lärarna för fitta i dag – det är de som ska ta hand om oss när vi blir gamla. De där som får kalla sina föräldrar för vad som helst, som inte får lära sig att det blir straff och konsekvenser av vårt handlande. Är det dom som är vår framtid, eller?
Man reser sig upp på bussen om det kommer in någon som behöver platsen mer, man håller dörren öppen för den som går bakom, man tackar, säger varsågod och förlåt – och man visar respekt mot de som är äldre/sin lärare/sin chef och sin omgivning. Det handlar inte om psykisk misshandel eller maktutövande. Det handlar om sunt förnuft.
Ja, ibland borde jag kanske vara mer pedagogisk än vad jag är med barnen. Men vi har en fantastisk relation och en oerhört stark kärlek till varandra. Det är vi mot världen! (Trots att man ibland vill ta den ena och slå den andra med, haha, vilket jag med all säkerhet nu också behöver förtydliga att jag inte gör!) Uppfostran och kärlek. Det ena utesluter liksom inte det andra som många verkar tro. Jag tror inte att jag ”skrämmer” mina barn genom att ibland skälla på dem. Jag är övertygad om att det i slutändan för oss närmare varandra. Barn mår bra av regler och gränser. Får de aldrig veta när de gör fel – hur ska de då veta när de gör rätt? Man kan inte ”samtala” sig igenom uppväxten och vara bästisar genom allt. Jag är inte mina barns bästis. Jag är deras mamma."
Over and out.
//Meekatt...
