Orange Is The New Black! (Skjut mig!)

Jag är snart 40 år gammal och tar fortfarande beslut som mitt 15-åriga jag. Fantastiskt. Inte konstigt att jag sitter frånskild och ensam i ett hus jag hyr med en katt som bästa sällskap varannan vecka, haha. Jag. Är. En. Idiot.

Jag som byggt upp ett Pippiliknande "Jag-kan-tamejfan-allting" de senaste åren. Jag tapetserar själv, bär och bygger ihop tunga möbler, spacklar och målar om, hyr släp och kör till tippen, lagar motorgräsklippare med hjälp av aggressiva trådar på flashback, grillar som en kung, byter vindrutetorkare i vägrenen på motorvägen i ösregn, byter proppar utomhus mitt i natten med ficklampa trots att jag är sjukt mörkrädd, eldar i brasan, installerar X-boxar och skit, jämför och byter elavtal...och håller två ungar och en katt vid liv. (Okej, jag misslyckades med den andra katten men ändå!?) Men att köpa hårfärg - det kan jag tamejfan inte! Skjut mig. Hur är det ens möjligt att vara så korkad när man borde ha samlat på sig en massa livserfarenhet och viktiga lärdomar? Jag VET ju detta. Jag är vuxen. Jag har vetat detta sen jag gick på Björnekullaskolan i Åstorp och köpte billig hårfärg på OJ. Jag gjorde något liknande i 8:an...men inte ens då...lyckades jag misslyckas så brutalt. Fan.

Ljusa upp håret lite? Bra idé Malin! Nämen? Är min vanliga färg slut?! Prova en annan sort? Vilken BRA JÄVLA IDÈ MALIN!!!! Eltons reaktion var "Men MAMMA!? Vad har du GJORT?! Du är ju JÄTTEFUL! Detta kan du aldrig visa för någon!!!

(Här följer lite bilder som jag aldrig mer vill prata om efter detta. Okej?) Men jag lägger ut dem för att varna andra korkade 12-åringar med "uppfräschningsvisioner"...

Lite uppfräschat och somrigt? Please kill me.

Happy Halloween! Meekatt goes Halloweenpumpa.

Nämen! Fy fan vad snyggt Malin!! Så här har du ju alltid velat se ut!! Som Birk-Jävla-Borkason!!??

Lösningen - mössa. Till och med när man sover. Gonatt. Och mer tårar.

"ÅH!!! MAMMA!!!!!! Jag som trodde att jag var adopterad men nu ser jag ju att du är min RIKTIGA mamma!!!" När man tar det här med "Crazy Cat Lady" lite för långt och färgar om håret för att matcha katten...

Jaga frisör i timmar...en lördagskväll. Enkelt. Not. Mössan på och iväg igår förmiddags. Hejdå halva lönen och hela min värdighet. Men i detta läget skulle man kunna offra båda barnen, bilen och katten för att se normal ut igen.

Ångesten...fy fan.

Gjorde slingor...för att blanda upp det. Kändes lite grönt och hårbotten var orange. En omgång slingor till...sen var det ganska okej tyckte jag. Sen hem. För att upptäcka att det är grönt...med orange i hårbotten. Frågade barnen som sa "Oj, mamma. Ska det vara så? Grönt?!" Panik. Jaga frisör igen! Hejdå halva lönen och hej fula jag - nu helt utan värdighet. Nu har jag rött hår...eller brunt...med inslag av orange...typ. Och vill gråta när jag ser mig i spegeln. Fortsätter leva i min mössa tills någon som tror sig kunna rädda mig hör av sig.

Ja, men varsågoda för det här då?!

over and out.

//Malin i 8:an...still going strong tydligen.

Skämsmössan på!

...och den åker INTE av förrän jag också kan skratta åt det här. Jag är snart 40 år (!) men det hjälper tydligen inte när jag ska ta beslut. Jag. Är. En. Idiot. En idiot i skämsmössa och snart halva lönen fattigare.

På tal om hjärnbrist...kolla min och Alice konversation ifrån gårdagskvällen:

Två särskrivningar och en "hjärna". Gör ont i mitt författarhjärta, haha. Älskade unge. Älskar att hon har humor och att vi kan skratta åt sånt här. Tänk om man hade fått en sån där känslig och lättkränkt liten unge. Då hade jag ju fått lämna tillbaka henne. ;)

Nu...mer kaffe...i skämsmössa. Kanske uppdaterar utan mössa om några timmar. Just nu är känslan "Skjut mig".

over and out.

//Meekatt....

Hållbar utveckling, Stolta barn och "En betre värd"!

Idag var det mässa på Mellbystrandskolan och våra barn fick visa upp resultatet av veckans arbete i temat "En bättre värld". Massor med stationer över hela skolan med allt ifrån teater, filmer, sånguppvisning, häftiga kreativa byggen och experiment. De har arbetat med ämnen som hållbar utveckling, mobbning, krig, föroreningar, sjukdomar, miljögifter och en massa annat superviktigt och engagemanget har varit stort både i skolan och hemma. Fantastiskt! Lite bilder ifrån dagens härliga utställning:

Elton, Emil, Noel och Charlie gjorde ett träd av plast för att visa hur det är i naturen. (Ja, denna mannan dricker så mycket Pepsi Max att de kunde verkställa sin idé med korkarna. Bra mamma...eller inte, haha.

Alice var med och gjorde en pratande soptunna som förvandlade sopor till jord.

Sånt HÄR kan man ju bara älska! Lämnade en lapp med "Bjud på choklad!". ;)

Fuck mobbning! Exakt! Bra där!

Och "kempa för milj...ön"!! Älskar detta!

Medicin mot cancer! Jag stinker fortfarande vitlök, haha. Klart man provar!

Och någon hade en morfar som hade en vekst som gör att man blir lite friskare mot malaria. Fatta så jäkla bra?! Skolan är full av blivande stjärnor!

Och om man har rent vatten...så ska man dela med sig! Fint!

Tack alla härliga lärare och fritidsledare och andra vuxna på skolan som engagerat barnen i detta! Så glad att ha barnen i en så bra skola med duktiga vuxna och härliga roliga ungar! Så stolta över sina projekt allihop. Och MODIGA! Teater inför föräldrar och kompisar. Sång och musik. Heja heja!!

over and out.

//Meekatt...

Torsdag, Kärlek & Avslut!

Så var det äntligen torsdag igen och barnen kommer hem. Alice kom redan igår och behövde lite mammakärlek. Lite besvikelser med kompisar och ett stort prov på gång kräver extra insatser i form av massage, mys, snopp- och snippsnack och mysfrukost med varma frallor och ett avsnitt av vår serie "Inlåst". Nästa vecka är det lov och inga måsten - underbart.

Känner massor med stress i kroppen när jag inte är med barnen. Känns som att jag missat en massa när jag varit sjuk. Att jag inte kommer "ifatt". Och panik över att bli sjuk igen...och missa mer. Inte få vara med. Kan fortfarande bli ledsen för att jag missade Alice utvecklingssamtal...och premiären på tennisträningen...och en massa kramar...och läxor. Alla små saker blir stora när man blir sjuk. Och viktiga. Och nu vill man bara låsa in sig med barnen och krama dem hela tiden. Tur jag har kramiga barn som inte tröttnar så lätt, haha.

I förrgår åkte jag till "mitt" slott och hälsade på. Bra känsla att komma in och krama gamla kollegor, titta på kalvarna, fika och lämna med en skön känsla att man är färdig där. Lite sorgligt men skönt. Det var inte sig likt...och det var nog bra för min del. Men härligt att få skratta med gänget där igen trots allt. Det kommer ju alltid vara mitt slott...

Igår träffade jag och Elton en superhärlig hund som vi förhoppningsvis ska få bli lite extrafamilj till. Vi saknar ju hund i våra liv och Elton kan aldrig komma över sin älskade Agge. Så då passar ju en lånehund perfekt. En stor busig härlig hund som förhoppningsvis ska tycka om att hänga med oss lite då och då - yeyh!

Nu ska jag fixa det sista på Eltons rum som blir en överraskning när han kommer hem idag. Det "flickiga" rummet med våningssäng och sminkgrejor överallt har blivit ett grabbrum med dubbelsäng och "coola grejor". Heja mig som är grym på att tapetsera och fixa, haha.

over and out.

//Meekatt...

Pinsam mamma, Rolig mamma & Trött mamma

- Mammaaaaa? Vill du köra mig till skolan? Det är så dimmigt idag.
- Självklart gumman. Ut i bilen så kommer jag!
- Eeeeh?! Du går INTE ut ur bilen va?!
- Vadå?! *asg*

Pinsam mamma.

Ja, skulle polisen stanna mig så hade det varit lite pinsamt kanske. Men i övrigt träffar man liksom ingen i bilen på väg till eller från skolan så då får man vara hur ful man vill. För stora joggingbrallor, ingen bh, pyjamaströja, kofta och inneskor. Skitsnyggt! BÄSTA hotet dock - "Gör du inte läxan följer jag med dig in!". Mouhaha! (Mogen mamma) Bättre än wifi-hotet!

Igår var Alice lite "mammalängtig" och vi norpade till oss en övernattning på pappaveckan. Pappan var i och för sig ganska glad att slippa plugga till provet i sexualkunskap. Jag var hemma hos Freddy en sväng igår och vi började plugga och Alice spontana reaktion var "Mamma, är inte jag lite för liten för förhudar och stånd och sånt?!" Eeeh...jo. Jag hade gärna sett att hon hade väntat 20 år med den informationen (haha) men nu är det dags.

Vi åkte hem till mig, pluggade, fnissade, åt Thaimat, pratade befruktning, ritade roliga bilder, skrattade ännu mer och lärde oss allt om sexuell upphetsning, testiklar och provrörsbefruktning. Vi kollade "aspinsamma bilder" på Ungdomsmottagningens sida (Bra tips för föräldrar som inte vill att barnen googla "blygdläppar". Blir liksom inte så bra. Umo.se har tecknade bilder som är bättre lämpade för våra små tonåringar...tycker jag.) Så ja, heja oss. Jag fick en lång godnattkram och ett "Mamma, du är faktiskt den roligaste jag vet. Det är ju KUL att plugga med dig även när det är pinsamma ämnen!!" (Tack gode gud. Och varsågod Freddy, haha.)

 Älskade Kravallis!

Helgen har varit lugn och skön. Ingen stress, inga måsten - bara mys. Väldigt bra helg! Känner energin komma tillbaka lite. Men så plötsligt är jag helt färdig och vet knappt vad jag heter. Har haft ont inatt men vill komma ifrån alla starka smärtstillande. Känner att jag blir trött av dem och jag behöver all energi jag kan få nu. Idag...ska jag putsa köksfönstret och gå ner till havet och vända. Lagom mål.

Elton (tjejtjusaren) var på kalas igår. Det är jobbigt att vara Elton nu. Många tjejer som skriver kärleksbrev och frågar chans. Igår sa han "Jag har nog sex kärleksbrev i min väska nu. Jag måste be dem sluta så att jag kan leva mitt vanliga liv igen!" Man kan ju bara älska den killen. (Och bli lite avundsjuk på alla dessa kärleksbrev och friare. )

 

Kalaskillen

over and out.

//Meekatt...

Vi älskar mens?

När man har en "pre-teen" i hemmet kretsar många diskussioner kring kropp och snopp. Ja, även när man har en 8-åring. Eller för all del en omogen 39-åring, haha. Men just nu är det mycket mensprat här hemma. Och mitt i allt detta dyker årets (antagligen årtiondets?!) märkligaste reklam upp på TV. En naken Måns Zelmerlöv...med feber...på en häst. Arg på sitt barn och sittandes bland får och kaniner...och levererande av medicin...till sig själv. Och igen...naken...på en häst! Alltså...jag vet inte.

Elton skrattar högt varje gång och sjunger med. I morse hörde jag honom sjunga jättehögt. "JAG ÄÄÄÄÄLSKKAR MEEEEENS!!!" Ja...vad ska man säga? Prova att lyssna på låten nu utan att höra det! Lycka till! ;)

over and out.


//Meekatt...

Plötsligt händer det!

Den småfinniga 11-åringen hjälper till med middagen!? Vad händer med min minitonåring? Är det dolda kameran? Detta firas med ett glas rosé istället för kvällens morfintablett. Heja oss!

Nu ska jag bara få henne att inse att de där 12 glasen, 3 tallrikarna, äppelskrutten, clementinskalet och mjölkpaketet inte går ut ifrån rummet själv. Eller jo...det lär de ju göra så småningom men det känns lite ofräscht att vänta. Stänger av wifi tills det är löst. (Heja mig!)

Hur är era 11-åringar?!

over and out.

//Meekatt...

Ja, hur överlever man?

Fick ett jättefint mail ikväll ifrån en tjej som hittat in på bloggen för första gången idag och hittat ett 7 år gammalt(!) inlägg som hade träffat henne rakt i hjärtat. Och jag minns så väl när jag skrev det. Minns varje ord och varje känsla. Jag har fortfarande kontakt med tjejen som skrev det där mailet till mig för sju år sedan och vi har kommit att bli ett viktigt stöd för varandra. Och de senaste månadernas oro har väckt de där jobbiga känslorna många gånger. Jag har fått hundratals mail ifrån människor som läst just detta inlägget som skrivit "TACK för att du sätter ord på det jag känner!" så jag lägger upp det igen. Kan det bara få en ledsen själ att känna lite tröst så blir jag glad! 

(Publicerat den 8 oktober 2012)

Hur överlever man?

"Min mamma är svårt sjuk i cancer och lever antagligen inte så länge till. Jag finner glädje i din blogg både för att du skriver så fantastiskt roligt och igenkännande och för att du verkar ha kunnat gå vidare efter att ha förlorat din mamma. Det känns nämligen som en smärre omöjlighet för mig just nu. Hur gör man? Har du några överlevnadstips?"

Man har inget val. Det är det som är hemligheten. Man måste överleva. Fastän man inte vill...så måste man. Överleva.

Min mamma var min bästa vän. Ibland när jag tänker på henne så gör det så ont...att jag inte kan få luft. Hjärtat stannar...och varenda cell i min kropp skriker av förtvivlan och ilska...över att hon inte finns här. Jag envisas med att upprepa orden "Något blev fel. Det skulle inte vara hon. Någon gjorde fel!" Mamma...skulle inte dö.

Den där förtvivlan...och ilskan...försvinner inte. Men den kommer mer sällan. Det gör att man överlever. Jag pratar aldrig om mammas sjukdomstid eller om saknaden. Jag är inte riktigt där än. Men ett par ord på vägen ska jag försöka ge dig:

När mamma var sjuk pratade vi aldrig om döden. Alla visste - men ingen sa något. Vi klarade inte av det och än idag känns det okej. Jag saknar inte det där samtalen. En del behöver prata om det -  jag och mamma klarade inte av det. Jag minns en frukost hemma hos mamma. Hon var jättedålig av sin behandling och jag hade sovit hos henne, som jag alltid gjorde när hon hade dåliga nätter. Mamma låg i soffan och vilade och jag satt i köket. Jag åt flingor och tårarna droppade ner i mjölken. Jag hörde att mamma reste sig upp och kom ut i köket. Hon rev av en bit hushållspapper och la den bredvid mig, la sin hand på min axel och sa "Det blir bra detta Malin. Vi klarar detta"...sen gick hon tillbaka till soffan. Jag svarade inte. Hade jag gjort det...hade vi båda gått sönder. Det fanns inte...att vi skulle erkänna för varandra...att vi skulle förlora varandra. När vi var ifrån varandra var vi ledsna...det var då jag grät i bilen så att jag inte kunde se vägen. Därför...såg jag till att nästan alltid vara hos mamma. Jag tänkte att om hon blev lika ledsen som jag...när hon väl fick chansen att bli ledsen...så skulle hon dö utav det och inte av cancern.

De sista veckorna orkade jag inte mer. Jag ville att det skulle ta slut. Jag skulle föda vilken dag som helst, mammas kropp var helt söndertrasad av cellgifter och strålning och det enda jag kunde känna var "Avbryt allting...låt henne bara få komma hem...och dö." Och det är okej att känna så! Orken tar slut...för oss alla. Man får känna...att man inte vill mer. Jag har pratat med många som sagt att "på ett sätt är det skönt när det tar slut, men det får man inte känna." Det är KLART att man får!! Jag gick igenom mitt livs största kris, sorg, skräck och förtvivlan - det var JÄTTESKÖNT när det var över! Jag ville aldrig förlora mamma men jag visste att det inte fanns något annan väg. Hon skulle inte klara sig...och för varje dag som vi såg henne ha ont och vara rädd...bröts vi sönder...alla vi runt omkring. Och mamma med...över att vi fick gå igenom det där. Så ja...mamma kom hem...och hon dog hemma. Det var skönt för oss alla - att det var hemma. Utan sjukhuspersonal, utan sterila väggar och vita korridorer fulla med nyfikna människor. Bara vi.

Dagen efter var det julafton. På julaftons morgon kom likbilen och hämtade mamma. Min syster och jag gömde oss inne på toaletten. Hela situationen var så absurd. God jävla jul..?
Tre dagar senare satt jag och mina syskon på begravningsbyrån i Laholm och valde kista och blommor till mammas begravning. Med mig hade jag en kasse med mammas klänning som hon hade på sig på mitt bröllop tre månader tidigare...och hennes smycken. Jag hade köpt nya strumpbyxor på Lindex. Det kändes viktigt att de var nya. Det känns bra fortfarande...att veta att hon var fin. Direkt efter mötet på begravningsbyrån åkte jag in på förlossningen. Jag blev inlagd med högt blodtryck och till slut igångsatt den 27:e december. På nyårsafton föddes Alice. Min första tanke var "Jag måste ringa mamma!!" men det gick ju inte. Så jag skickade ett sms. "Krabaten är här mamma!". Jag skickar fortfarande sms ibland. När jag längtar extra mycket...eller vill berätta något. Ingen har fått mammas nummer...än...och det är skönt att kunna skicka en tanke. Jag vill fortfarande alltid berätta allting först för mamma, som jag alltid har gjort. Varje gång Alice säger något kul eller ritar något fint tänker jag "Detta måste jag berätta för mamma!". Jag kommer kanske alltid att tänka så.

Det var en lättnad...över att allt var "över"...att hon slapp ha ont mer...att hon slapp vara rädd. En lättnad över att slippa behöva se henne sjuk och att slippa gå och vänta på vad som skulle ske. Jag höll hårt i mamma när hon tog de där sista andetagen. Det kändes så självklart att jag skulle vara där. Vi startade hela den där jävla resan tillsammans...i ett undersökningsrum i Ängelholm...och vi avslutade den tillsammans hemma i hennes vardagsrum. Jag sa till mamma "Det är okej, sluta kämpa nu. Du får ta hand om Krabaten när jag sover istället. Jag älskar dig." och då...släppte hon taget. Jag bär det med mig. Att jag sa att det var okej. Det känns skönt att hon inte upplevde mig rädd och förtvivlad...i det ögonblicket. Men det var ju okej...det fanns ingen annan väg ut...och vi orkade inte mer. 

Den första tiden kom förtvivlan och ilskan ofta. I varje sak jag gjorde...saknade jag mamma. Allting omkring mig påminde om mamma. Och jag trodde inte att jag skulle överleva. Jag minns att jag kunde gråta så mycket att jag kräktes. När jag väl började tänka och gråta...tog det över hela mig och det kändes som om jag skulle gå i bitar. Jag kunde inte förstå hur jag skulle kunna leva utan mamma...men jag kan ju det. Känslan är den samma idag...snart fem år senare - men den kommer mer sällan...och jag har lärt mig att inte låta känslan ta över hela mig. Ibland när jag känner att det är "på väg" kan jag stoppa mig själv och tänka "Nej, jag kan inte bryta ihop idag, jag ska ju på möte imorgon!" Jag har lärt mig känna igen signalerna...och stå emot dem när det inte finns utrymme.

Men det blir en ny vardag och jag kommer på mig själv med att le åt saker som mamma har sagt eller gjort. Ibland hör jag henne säga "Men Maaaalin" när jag gör något dumt och det är lite skönt när man kommer på sig själv med att tänka de där roliga tankarna...de bra minnena. Jag hittade ett fotoalbum häromdagen som var mammas. Fy fan vilken kass fotograf hon var! Halva människor genom hela albumet, haha. Sån var hon! Usel på att fotografera...men alltid snabbt framme med kameran för att stolt föreviga sina halva barn på bild. Efter hand kommer fler och fler bra minnen fram...i vardagen. Och man ler åt dem. Man tänker "Detta hade mamma älskat" när man lagar en god middag eller lyssnar på en bra låt.

Jag har en tröja som är mammas...i en plastpåse i mammas gamla brudkista. Den luktar fortfarande mamma. Den betyder mycket för mig. Jag har även en jätteful skål som jag häller upp gelé i...när vi äter söndagsmiddag. Den betyder också mycket för mig. Mamma hade alltid gelé i den...och de där småsakerna känns stora idag. Jag fick mammas stora stekgryta och fast jag hatade ljudet av den där stekspaden som skrapade i botten varje gång hon lagade mat i den...så kan jag ägna timmar åt att leta efter den där jävla stekspaden idag när jag ska laga köttfärssås. För det där ljudet...det är mamma. Små saker...blir stora. Och man ler åt dem.

Ibland blir jag lite bitter...på hur livet har blivit. Mamma bodde fem minuter ifrån oss. Hon skulle gå ner i tid, njuta av barnbarn och bli gammal. Hon skulle hjälpa till och hämta ibland på dagis, köpa vinterkläder till "krabaten" och inreda sin lilla vrå i huset med spjälsäng. Vi satt och tittade efter en laptop när hon var sjuk. Hon skulle köpa en bärbar dator så att hörnan med datorbord och klumpig stationär dator skulle bli bebisens hörna. Mamma hade älskat de där hämtningarna. Hon hade sagt "Men Malin...Alice är ju inte ALLS trotsig, hon är jätteduktig!" och jag hade hatat det. Hon hade velat passa Elton hela tiden och jag hade stoppat det. NU...blir jag lite arg på livet ibland. Något blev fel. Mamma skulle inte dö. När jag hör ordet cancer önskar jag att cancer kunde få cancer och dö. Jag hatar den här månaden...det känns som att alla jag möter har klätt ut sig till cancer. Rosa band, kläder, TV-reklamer, Radio...allt är cancer nu. Överallt.

Men ja, med tiden kommer de där jobbiga stunderna mer sällan och det är skönt. Man kommer på sig själv med att tänka roliga och mysiga tankar istället. Man njuter av det där hemska ljudet ifrån stekspaden, man ler när man skär degen till kanelbullarna med mammas "skärare" och man kommer på sig själv med att citera roliga saker hon sagt.

Man överlever. Det första året måste man "ta sig igenom". Högtider, födelsedagar, jul, nyår, midsommar, vinter, sommar, höst... Man måste ta sig igenom det där första året...då hon fattas i ALLT man gör. Sen...fattas hon fortfarande...men man kan andas när man tänker på det. När man känner att man inte kan gå vidare - så går livet vidare ändå - med dig och åt dig. Plötsligt säger man "Det var snart fem år sedan" och man inser...att man överlever utan henne.

Du har en fruktansvärt svår tid framför dig. Försök att få i dig mat, dricka och försök att få lite sömn när du kan. Skriv. Jag skrev en hel del när mamma var sjuk. Jag vill nog aldrig läsa det, men jag fick ut känslorna. Ångra inget. Vi är bara människor. Vi gör så mycket som vi kan och orkar. Ingen begär mer. Mammas sista dagar på sjukhuset...innan hon kom hem - när hon var som sämst...var jag inte där. Jag vågade inte köra ner till Lund då jag skulle föda vilken dag som helst. Dessutom var jag helt slut. Jag hade inte mer kvar. Men jag ångrar inget. Jag gjorde allt för mamma. Allt jag kunde och allt jag orkade. Ingen begär mer.

Jag ångrar inget som vi inte sa. Vi kunde inte säga mer. Och det är okej. Vi visste redan.
Själar säger aldrig farväl. Ha det i ditt hjärta. Det värmer ibland.

All kraft till dig och din familj! ♥"

over and out.

//Meekatt... 

Har de lagat dig nu mamma?

Ni som följer mig på Facebook och instagram är hyfsat uppdaterade men ni andra har förhoppningsvis saknat mig här inne lite. Förra hösten började min ena njure bråka med mig. Jag jobbade ju galna arbetspass på Wapnö Slott och hann inte riktigt reflektera över det utan skyllde på stress och dålig kost. Fick jag "anfall" på jobbet och satt dubbelvikt på golvet skyllde jag på mensvärk för att inte oroa min omgivning. Men så i november började det eskalera och jag fick åka ambulans in. Gång på gång... Vidriga smärtsamma attacker som inledningsvis avfärdades som "misstänkt njursten" men man såg aldrig några stenar utan smärtlindrade mig och skickade hem mig.

Röntgen gjordes, ultraljud, skiktröntgen, kontraströntgen, kontroll av njurfunktion...och sen var cirkusen igång. Jag är förbi det värsta nu och kommer inte skriva jättemycket om det mer än att det har varit otroligt tufft och jag är otroligt tacksam för fin vård och omsorg av fantastisk personal på Urologavdelning 2A i Varberg. Vilka stjärnor till undersköterskor och sjuksköterskor som jobbar där! Jag har gråtit, skrattat, gnällt och åkt fram och tillbaka mellan sjukhuset i Halmstad och Varberg de senaste månaderna. Jag har haft ont. Jätteont. Och min kropp är jättesvår att smärtlindra. Morfin. Massor med morfin. Och ryggmärgsbedövning. Slangar i njuren, kisspåse på benet, illamående, panik och urinvägsinfektioner som nästan tagit kål på mig. Och så en stor operation...och mer smärta och alla tänkbara komplikationer både före och efter operationen med fler infektioner. Ett immunförsvar som nästan är obefintligt. Läkare som säger olika saker och oro. En sätter sig ner och stänger dörren och frågar "Har ni cancer i familjen?" och en annan skickar hem en helt utan undersökning. Hem igen. Nya smärtor. Ambulans igen.

Nyopererad och helt slut. Bikinikroppen förgylld med ytterligare 7 ärr.

Men ja, nu har de förhoppningsvis "lagat mig" och jag börjar sakta men säkert se slutet på ett helt år av smärta och oro. Jag har gått igenom otroligt tuffa månader. Tårar, smärta, in och ut på sjukhus, ambulansfärder, en stor operation, infektioner, morfin i massor och ännu mer smärta. Sjukhuset i Varberg började nästan kännas som "hemma" och mitt eget hus känns nästan konstigt att vara i. Livet...kom med en käftsmäll som hette duga. Igen. Barnens pappa har varit fantastisk och jag har bott där under de tuffaste perioderna. Han har nästan fått bära mig upp och ner ifrån sängen och kört mig till akuten fler gånger än jag kan räkna. Tack Freddy! 

Det BÄSTA! Barnen på besök på sjukhuset! Blev inte så ofta eftersom att jag låg i Varberg men jag hade tappra vänner som körde upp med godis, tidningar och kärlek! Och kakor såklart, haha. Tack alla ni!

Nästa gång jag ligger inne blir det sånt här så man slipper ligga och smyga med allt socker i den hemliga lådan i sängbordet, haha.

Nu är den värsta smärtan över och jag känner att infektionen börjar lägga sig. Jag drog den sista slangen förra veckan som satt mellan urinblåsan och njuren och det var en oerhörd lättnad att bli av med den. Som ett nytt liv. Nu ska jag läka. Sakta men säkert. Och hela världen runt om mig vrålar "SAKTA MALIN!!" men ja känner mig jättestressad. Jag vill orka. Jag vill kunna själv. Jag vill va frisk nu men så kommer den där förbannade tröttheten och fullständigt knockar mig. Jag kan stå i en butik och känna hur hjärtat bultar och det svartnar för ögonen. Totalt slut. Jag blir andfådd av att gå och hämta posten, jag mår illa varje gång jag äter och jag behöver sova två-tre gånger varje dag. Ibland i flera timmar. Men så vill man ju va en bra mamma. Ta igen för all missad tid. Orka med tennisträningar, simträningar och föräldramöten...fast man knappt kan stå upprätt. Sån é jag. Men jag börjar ju inse att det är en bit kvar...även om operationen är förbi...

Saker man blir glad av. Baka kanelbullar med Elton. En sån aktivitet är ganska lagom. Sen är jag helt slut.

I förrgår gick jag en sväng i skogen med Alice. 2.5 kilometer. Frisk härlig höstluft. Det var dock lite för modigt och sen låg jag däckad hela eftermiddagen och hade ont. Så ja, jag måste inse mina begränsningar och ta en dag i taget. Jag var liksom redan på botten när jag blev sjuk. Det fanns liksom ingen energireserv att plocka ifrån. Jag låg på minus och behövde 300%. Men nu...är jag på rätt sida. Nu har de lagat mig.

Stort tack för allt ert fina stöd i form av sms, mail, kommentarer på sociala medier, blommor, kort och kärlek! Nu ska jag vila...skriva...och andas.

over and out.

//Meekatt...

"Nu ska jag snart bli Tennisproffs!"

Vi satt vid köksbordet häromdagen när Elton plötsligt utbrast "Nu ska jag snart bli Tennisproffs!". Som att det var världens mest självklara sak. Dagen innan hade jag anmält honom till en veckas Tennisskola i Skummeslövsstrand - vårt nya "hemmaplan". Jag bara ÄLSKAR hans känsla. Älskar att han kastar sig in i nya saker med det självförtroendet! Tänk att stå inför en ny utmaning och bara veta att nu ska jag bli bäst på det här. Coolt. Själv blir jag nervös bara jag ska gå in i en ny affär, haha. Sån é jag. 

Livet har svängt ganska rejält de senaste åren. Skilsmässa, två boksläpp i Norge, flytt till Halmstad, nytt jobb, singelliv, särboliv, mer jobb, flytt "hem", för mycket jobb... Kroppen har gått på 300%. Framför allt det sista året. Och just nu står jag i ett slags vacuum känner jag och vet inte om jag ska gå framåt eller bakåt. Om jag ska vara vaken eller sova. Om jag har ätit eller ska äta. Jag vet bara att kroppen är totalt slutkörd och att jag behöver påminna själen emellanåt...om att den också är trött. Sjukskriven. På paus. Slut. 

Jag glömmer saker. Viktiga saker. Jag sätter mig i bilen och kör in till stan. När jag kommer fram sitter jag kvar i bilen i tio minuter och funderar på varför jag kört dit. Ibland kommer jag på det. Ibland får jag köra hem igen. Som en dement gammal tant. Jag har ringt till kompisar och frågat "skulle vi ses och luncha nu?" och fått svaret att "Vi pratade ju klockan elva Malin och du sa att du inte orkade idag." Så...lever jag mitt liv just nu. Fick en panikångestattack i kön in till barnens skolavslutning och fick skynda mig därifrån och missade den. Har lämnat kundvagnen full med mat inne i affären för att springa ut till bilen och köra hem. Svimmat, åkt ambulans med kramp i magen, glömt bort mitt eget telefonnummer och gått upp klockan halv fem på morgonen och trott att det varit eftermiddag och börjat laga pyttipanna. Bra frukost i och för sig. Det kunde varit värre. Jag kommer åtminstone ihåg att klä på mig innan jag åker hemifrån. Det är ju positivt. Så ja, jag kämpar med att komma ner i varv...och andas. Och fortsätta klä på mig innan jag går hemifrån. Livet på paus...

Jag älskade mitt jobb på slottet. ÄLSKADE! Jag älskade mitt slott som om det vore mitt hem och jag älskade att vara där.  Till den grad att jag alltid prioriterade att vara där. Före allt annat och före alla andra. Antagligen för att mitt eget "hem" var raserat. Trasigt och tomt. Slottet blev min fristad och en plats där jag fick vara Malin. "Malin på Slottet". Jag satsade allt jag hade och förlorade också nästan allt. Vänner, familj, kärlek...min hälsa. Tidiga morgnar, långa dagar och sena kvällar och nätter. Räknade ut att jag snittat 86 timmar i veckan i nästan fem månader om jag inkluderar all tid jag lagt hemma på kvällar och nätter med att jaga serveringspersonal, svara i telefon, svara på mail och sms, göra scheman, förbereda beställningar och jaga kockar. Resterande timmar på dygnet har jag pratat jobb, drömt jobb, gråtit över jobb och stressat över jobb så pass mycket att jag varken kunnat äta eller sova. Alla har försökt bromsa mig. Alla har sagt att det inte kommer hålla. Men jag var ju duktig. Jag kunde lite mer. Bara lite till. Och fast jag till slut insåg min egen begränsning och sa upp mig fortsatte jag pressa mig själv ännu hårdare under hela min uppsägningstid. Mer jobb, mer ansvar, mer stress...tills det tog stopp. Pang. 

Nu ska jag snart bli tennisproffs istället. Eller lärare. Eller journalist. Eller statsminister. Vem vet? Möjligheterna är oändliga och ja - trots att det är lite sorgligt och nästan sjukt kan jag säga att jag samlat på mig 15 års arbetslivserfarenhet och kunskap på 15 månader. Det måste ju vara värt något i en framtid. Om jag bara kommer på och sen kommer ihåg vart jag är på väg...

Idag gjorde jag ett oerhört korkat val. Busfabriken med Elton och kompis. Samla mammapoäng kallas det visst. Detta måste ge mig minst 3 timmar på "Låt nu mamma vila-skalan". Man föreställer sig uttröttade och nöjda barn. Man får istället svettiga, rödblossiga gnälliga barn med uppskrapade knän och magsjuka. Tack Elefanten from Hell. 

Jag saknar skrivandet. Massor. Så hej...igen. Jag lever...typ. 

over and out.

//Meekatt...