Kikar in och säger hej…efter en tids tystnad…ifrån ett behandlingshem. Funderat på om jag ska skriva eller inte men skrivandet är ju min enda ventil utåt och i skrivandet mår jag bra. Även om det jag skriver känns tungt och svårt. Börjat skriva många gånger…men raderat.
Tack för alla fina mail som trillar in. En massa omtanke,
kärlek och oro. Känns fint ändå…mitt i allt det jobbiga. Att man inte glöms
bort och att det finns människor där ute som funderar och undrar vart jag tagit
vägen.
Jag är okej. Inte mycket mer än så…men jag är okej. 1 års
helvete följt av 10 månaders krigande med myndigheter, sjukvård och mitt
beroende ledde till att jag till slut kollapsade totalt. Tänker ofta att jag
aldrig skulle ha anmält. Jag skulle krigat i det tysta, flytt och startat om
någon annanstans. Inte genomgå alla polisförhör, undersökningar, sjukhusbesök
och förhandlingar i tingsrätten och hovrätten. Inte bli utskriven från
A-kassan, inte behöva slåss för min sjukpenning, för medicinering mot min
ångest. Inte behöva halka efter ekonomiskt och tappa all trygghet som fanns.
Det var inte värt det. Det äter upp mig fullständigt och vägen igenom allt
helvete och allt krigande med myndigheter tar sönder mig mer än all misshandel
har gjort. Som om hela världen bara motarbetar mig hur jag än försöker. När man
redan är på botten…så kommer någon och gräver ett djupare hål under fötterna på
mig.
Jag kämpade länge men orken tog slut och jag kraschade.
Kontaktförbud som överklagas, åklagare som inte ger besked, sjukpenning som
inte betalas ut, skadestånd som dröjer minst 7 månader till…innan det ens
handläggs. Hyresskuld, räkningar på hög och en ständig panik över att behöva
lämna min lägenhet. Att hela tiden kolla om dörren är låst. Ibland flera gånger
i timmen. Minnesanteckningar på händer och armar. Full tvättkorg men panik över
att behöva gå ner i tvättstugan. Och det eviga pekfingret från
Försäkringskassan. Den myndigheten har lika stor del i min sjukskrivning som
all misshandel. De knäcker mig fullständigt även om jag försöker göra allting
rätt. Och skriver jag om det så är jag ”arbetsför” eftersom att jag kan skriva
och hotas med utskrivning och återbetalning.
Han är fri nu. Att leva sitt liv, bo i sin lägenhet som
betalas av staten och jag står kvar och stampar…eller har rättare sagt bara
backat. Allt kraschade. Och till slut gav även kroppen upp…
Den 10 februari packade jag ihop lite av mitt liv och kramade
min älskade dotter hejdå. Tårarna vill inte sluta forsa…men det fanns ingen
annan väg framåt nu…än denna. Hjärtat är i tusen bitar. Själen är itu. Kroppen
har gett upp. Jag. Orkar. Inte. Mer.
Jag öppnade min resväska och släppte ut min älskade Elviz i
ett tomt rum…långt hemifrån. Nu vaknar jag varje morgon på ett behandlingshem.
Ett traumabehandlingshem som arbetar med trauman, våldsutsatthet, sorg och
missbruk. Inledningsvis ska jag vara här i tre månader men antagligen i sex
månader…för att jag ska hinna landa, bearbeta och bli stark igen. I kroppen…och
i hjärtat. Och sen landa på en annan ort. Aldrig mer Halmstad!
Det känns helt overkligt allting. Och samtidigt så otroligt
skönt. Jag kan andas lite här mellan ångestattacker och hemlängtan. Det är så
konstigt att inte ha min älskade dotter nära…hon är ju alltid där hos mig. Och
nu är det konfirmation, studentbal, student och körkort i vår/sommar…och jag
känner att jag bara flyr. Men om jag inte gör detta nu…lever inte jag på
studentdagen. Jag vet det. Sjukvården vet det. Mina barn vet det. Detta är min
chans att överleva…och jag måste ta den även fast hjärtat ligger i en ask…krossat.
Jag vill vara där. Och här.
Jag kontaktade själv beroendecentrum och socialförvaltningen
och bad om hjälp. Igen. Och sökte akut på PIVA med min fina Eva som stöttning.
Och nu har jag landat här…mitt i skogen…långt hemifrån. Och tänker att om jag
någonsin ska kunna leva ett fungerande liv igen och vara en bra mamma till mina
barn – så måste jag genomgå detta. Jag MÅSTE ta mig igenom sorgen…besvikelserna
och alla vidrigheter, Jag måste lära mig andas i det. Leva i det. Inte bara
överleva.
Det är bara kvinnor här och det är ett fint gäng med trasiga
själar. Jag pendlar mellan sorg och ilska men kan komma på mig själv att
skratta emellanåt. Försöker trycka undan en massa besvikelse men det gör mig helt
utmattad. Försöker landa i att det är här jag ska vara. Försöker göra lite fint
på mitt rum… Försöker övertyga hjärtat om att detta är rätt. Kroppen fullständigt
skriker ”spring!!” men jag försöker…stanna.
Ringde Försäkringskassan igår för att påminna dem om att
hantera mitt bostadsbidrag som skulle sökas på nytt nu när min dotter fyllde
18. Tydligen missar jag en månad…3800 kr…för att de ”inte tagit emot min
ansökan” som jag skickade i god tid. Och när jag bröt ihop lite och sa att jag är
på behandlingshem och inte orkar mer strul nu…kom en lång intervju kring att
jag är här. Och eftersom jag inte bor i min lägenhet tappar jag antagligen
rätten till bostadsbidrag helt. Det var verkligen spiken i kistan ifrån Försäkringskassan.
Så om man är sjuk…och behöver ligga på sjukhus…eller vara på behandling…ska man
räkna med att vara hemlös när man är färdigbehandlad? Hyran pausas inte. Min
18-åriga dotter bor där. Alla utgifter finns kvar!
Hade jag fått hjälp och stöd ifrån början hade jag och min dotter
redan bott på annan ort och jag hade glatt arbetat heltid med det jag nyss
utbildat mig till. Men i stället fortsätter myndigheter trasa sönder ett redan
trasigt jag. I oktober kan jag räkna med att Brottsoffermyndigheten börjar
behandla mitt ärende kring ansökan om mitt skadestånd. Domen kom i somras… Jag
ska bara vänta, vara tålmodig och förstående. Det finns ingen väntan kvar…kroppen
sa till slut stopp.
Tacksam för fin hjälp av socialen och beroendeenheten den här
gången. Och tacksam för att jag bad om hjälp. Men besviken på världen. På hur
allting i samhället fungerar för oss som vågar anmäla. Besviken på att mitt liv
kraschar men att den som utsatt mig för detta lever sitt liv som om inget hänt.
Men jag ska vänta, vara tålmodig och förstående…
Jag kommer ta tag i skrivandet igen. (Nej Försäkringskassan,
detta är ingen bok utan en helt vanlig dagbok så ni behöver inte ringa och hota
mig fler gånger!) Jag behöver den här ventilen. Någonstans att få ut det jag tänker
och känner. Någonstans att hämta kraft och energi och någonstans att vara jag…Malin.
Jag har helt tappat mig själv på vägen och ska försöka lista ut vem jag vill
vara igen. Och till sommaren hoppas jag att jag är starkare och redo…att möta
världen igen. Att ha ett vanligt liv med arbete, kollegor, vänner… Men fram till
dess vill jag skriva och behålla er läsare i mitt liv. Har genom åren fått så
mycket kärlek ifrån er!
Nu ska jag ta mig igenom en tuff och lång behandling. Kanske i
ett halvår. Livets kanske viktigaste halvår för mig. Jag ska ta tag i alla de
där läkarbesöken och operationen av min käke som är trasig. Få hjälp att
bearbeta och hitta sätt att kunna lita på människor igen. Våga lita på att de
finns kvar. Våga tycka om. Jag ska andas…lära mig att ta hand om mig själv. Hålla
mig nykter och våga stanna upp i känslorna. Andas.
Under tiden behöver jag lite hjälp. Igen. Hjälp att inte
fortsätta falla. Hjälp att inte bli vräkt ifrån min lägenhet. Livräddning.
Tänker att när jag väl får mitt skadestånd….till hösten…är det för sent för att
kunna rädda upp mig…så det kan jag donera direkt till kvinnojouren då. Pengar
jag inte vill ha. Men överleva måste jag…och barnen…fram till dess.
Så även om det svåraste jag vet är att be om hjälp så måste
jag det…igen. Och har öppnat min ”Whydonate” och ni som vill och kan hjälpa mig…kan
göra det där…eller på swish 0739-848151. Så oerhört tacksam för all hjälp jag
fått av er läsare under detta året när alla myndigheter bara fortsätter fälla
mig…gång på gång. Jag VILL och jag SKA komma ut starkare på andra sidan. Och
vara Malin igen. Och mamma.
//Malin 💖
