Gå ut och var glad din jävel!

"Gå ut och var vacker och stolt hela vintern. Gå fort och le genom shoppingcentrat. Du kan om du vill. Sluta nu, inte sen, dra ett streck och gå vidare. Livet väntar därute. Gå ut och var glad. Vad ska du annars ha allt det här till?" (Ulf Lundell)

Lättare sagt än gjort. Fan. Jag vill ju. Jag vill verkligen kunna. Men jag kan inte. Klump i halsen. Hjärtklappning. Iskalla händer och fingrar. Kramp i axlar och nacke. Kramp i magen. Livet väntar därute. Vad väntar livet på? På att jag ska kunna? Passerar det bara nu? Eller ligger jag på laddning för en bättre och starkare version av mig själv? Malin 2.0? Eller ja 7.0 vid detta laget? Ni som följt mig vet att den här katten förbrukat ett och annat liv på vägen. Kanske sista chansen nu? "Du är vad du gör, du är dina val. Dina handlingar. Stäng av TV:n, lämna ditt rum. Gå ut och var glad." Gjorde ett tappert försök igår. Promenad till stan och Capio vårdcentral. Känner mig trygg på min cykel. Kan vika av och hem snabbt. Men promenerade. Iskalla händer och fingrar. Trots vantar. Vända och kika bakåt hela tiden. Scanna av omgivningen. Kramp i nacke och axlar. Snabbt in och upp för trapporna. Tredje våningen. Andas ut.

Får inte ut luften. Eller in. Skäms i det lilla väntrummet. Tar ett par steg i korridoren och inser att den leder rakt in i ett rum för arbetsterapi. Ingen korridor att gömma sig i, sätta sig i eller hitta andan i. Mer panik. Möter någon. Försöker se ut som att allt är ok. Väntar på att bli uppropad. Arbetsterapi för mina onda händer och fingrar utan känsel varierat med smärtsamma kramper. Luften går inte ner i magen. Inte ut. Håller andan. Fan. Glömt min påse att andas i vid panik. Glömt mina Inderal som sänker pulsen. Ingen räddning. 

Blir uppropad. Äntligen! Lyckas klämma ur mig "Detta kommer inte funka!" och vill vända och springa hem. Fick sätta mig ner... Fina Sara som skulle hjälpa mig med övningar för mina händer fick istället ge mig andningsövningar, en gosig röd filt runt ryggen att borra in mig i. En röd filt med vita hjärtan. Lugn. Andas ut. Tack Sara för dig! Precis där skulle jag vara. 

Hatar svagheten i mig! Hatar, hatar, hatar att han har gett mig den! Jag vill vara den starka, den som ger andningstips till andra, som promenerar glatt i stan, umgås med vänner, skriver roliga böcker, reser, träffar mina syskon och är ett stöd för alla andra. Den jag alltid varit. Tillgänglig, på plats, redo och med en plan. Vill gå och handla mitt på dagen och ta en kundvagn och strosa runt och välja. Inte stressa in snabbt, rycka åt mig det på min lista i famnen och skynda hem, upp för sex trappor med andan i halsen i panik för att låsa in mig snabbt. Sedan så dränerad att jag inte orkar sätta den där mjölken i kylen och så trött i hjärnan att jag sätter schampot i skafferiet. 

Hatar rädslan i mig! Hatar, hatar, hatar att han har gett mig den! Hatar paniken, ångestattackerna, viljan att dra ner alla persienner, gömma mig och bli osynlig. Vill inte visa mig svag. Inte visa mig rädd. För sån é inte jag. 

Blir ledsen bara. "För sån é jag!" har alltid varit mitt mantra. Min motivation, min humor, min ursäkt och mitt "varumärke" lite. Min slogan liksom. Som folk skrattat åt, härmat och haft kul med. Nu är jag svag, rädd, vingklippt och öm i kropp och själ. 

Hatar smärtan i mig. Hatar att jag inte kan bita ihop käken ordentligt och att jag biter mig jättehårt i tungan och kinderna när jag sover och vaknar av paniken och med blod i munnen. Hatar att ha behövt vänta sedan i april på käkspecialist. Hatar att inte kunna bita av en macka utan alltid behöva äta med kniv och gaffel för att slippa se ut som en idiot och dra allt pålägg med i första bettet. Hatar att det gör ont och krampar i käken. Att hela tiden bli påmind om hans hårda jävla slag. Så många gånger. Med så stor hand och så hårt hårt hårt. Om och om igen. 

Hatar min tinnitus. Att ha det ständiga jäkla bruset i örat, att alltid svara i telefonen och lägga luren mot höger öra för att sedan snabbt behöva byta för att höra. Hatar det. Känner mig som en 90-åring. Och blir tokig på ljudet när jag ska sova eller försöka slappna av. "Meditera" säger de att jag ska göra. Hitta lugnet och tystnaden. Det blir aldrig tyst. Han slog sönder det. Han slog sönder mig. Och så många visste och varnade. Men jag var kvar. Tills de tog bort honom med våld. Låste in honom. 

Hatar ovetskapen. Hatar, hatar, hatar. Att inte veta om och när han släpps ut. Jagar information. Åklagaren, Häktet, Frivården, Kriminalvården...polisen. Ingen svarar mig. Sekretess? Det är fyra veckor kvar...om jag räknar rätt. Fyra veckor. Enligt min åklagare måste jag vänta med att ansöka om förlängning av kontaktförbudet i två veckor och då ska jag kontakta polisen. Men om två veckor? Ärendet ska ju hanteras, han ska bli informerad, beslut ska tas och jag ska få hem ett beslut på papper.  När allt annat tagit månader...ska detta gå på en vecka? Jag förstår inte. Ska be snällt igen om en ny portkod i fastigheten. Låsa dörren alltid. Känna efter 50 gånger så att den verkligen är låst. Hålla andan när någon går i trappen... Hatar det! Men sån é jag?

Hatar att inte ha koll på allting. Satt med en LÅNG "to-do-list" hos fina Lisa på Kriscentrum idag och vi skulle försöka prioritera. Tittade på listan och sa "Min nykterhet! Utan den faller ändå allt annat på listan!" Den är viktigast. Utan den dör jag. Nästa gång förbrukar jag mitt nionde liv, jag vet det. Listan är så lång. Blir arg på alla människor. Tycker att alla gör ett dåligt jobb! Hatar folk. Blir irriterad och besviken. Ingen kan ge besked, ingen vet svaren, alla skickar mig vidare. Vidare...till någon som inte heller inte vet. Hur ska jag betala hyran och alla räkningar, körlektioner, försäkringar (som tydligen inte gäller när jag väl behöver dem??), fakturan till A-kassan (som stängde av mig för att jag var på rättegång när jag råkat fylla i arbetslös när jag akrivitetsrapporterade i somras efter min examen). Tack HRAK. Verkligen tack. Fy fan. Men hans liv. Staten betalar hans hyra så han kan sitta lugnt i båten när jag bara sjunker längre och längre ner? Man kan ta sönder en människa, dömas till fängelse och få sin lägenhet betald. Men är man den som blir sönderslagen...ska man slåss för sitt liv ännu mer när slagen upphört. Lika pressande. Lika stressande. 

Älskar alla fina människor som skriver, peppar, öppnar upp, hjälper, bidrar och SER. Överväldigad av all er kärlek och omtanke. Det river i min redan trasiga själ att läsa alla hundratals mail ifrån kvinnor som är utsatta för våldet. De som vill men inte vågar lämna. Alla ni som vågar berätta för mig. Jag har inte förmåga att svara er alla nu men jag läser allt och bäddar in era sanningar i mjuk bomull och hoppas innerligt att ni en dag också får skrika ut dem! Får en del "En till som vill ha uppmärksamhet", "Du förtjänade antagligen stryk!", "Det ser påmålat ut!", "Du utnyttjar ditt kändisskap för pengar!". Tänker inom mig "Byt liv med mig en dag nu. Och känn det jag känner. Game on?" Försöker att inte låta en kommentar av hundratals påverka mig. Men det gör den.

Jag behöver hjälp nu. Och jag är en människa som aldrig sagt det. Jag har sålt allt jag kan. Min bil, min gitarr, mina smycken, min dator. Har inget mer. Hatar det. Hatar att han gjort detta mot mig. Men lyfts upp av alla fina människor som ger. Ibland en tia men de sista kronorna ni själva har på kontot. Den kärleken! När jag är där uppe igen...kommer jag ge vidare vid varje möjlighet jag får. 

Hatar att titta mig i spegeln. Ser inte mig själv längre. Ser den jag blev med honom. Svag och vingklippt. Inte stark, glad och fin. Ser inte fin. Ser inte stark. Ser besvikelse. Ser smärta. Ser min käke . Ser blåtirorna och de igensvullna ögonen som rinner även om det var flera månader sedan. Jag ser fortfarande de ögonen. Jag ser sorg. Saknad efter tröst som aldrig kommer kunna ges. Sorg över den kramen jag hade velat ha nu och orden "Det blir bra Malin!" med hennes röst. Hatar att det inte finns. Hatar tystnaden omkring mig. 

Får små sms ifrån vänner som vägrar släppa taget. Så oerhört tacksam. Bäddar in även dem i mjuk bomull och stoppar i min ficka. Varje gång. Släpp inte taget snälla. Jag kommer upp igen. Håll kvar mig. Tack Tomas, tack Robert, tack Betty, Tack Majsan. Tack ni som håller i livbåten. Kärlek. Jag finns kvar. Han tog inte bort mig. Jag ska igenom det och upp! Starkare!

Tack för att jag fick bli lite katt och få extraliv. Tack för Pepsi Max och snus! Tack för mina två ungdomar och skratten med dem. Tack för Elviz - mitt plåster! Tack för bra musik som förflyttar tankarna bort. Tack för långa varma duschar. Tack för kaffe på morgonen. Tack för min lägenhet. Tack för Myrornas i Halmstad där jag älskar att bläddra vinyler. Tack för Majsan som håller inte bara håller i livbåten - hon sitter i den med mig. 

Allt blir bra. Sen. Allt blir bra. Jag ska gå ut och vara glad! 

over and out. 

//Malin...och Meekatt. (Har en fot i båda världarna och vet inte vart jag ska luta mig än?)

Insamlingen hittar ni här https://whydonate.com/sv/fundraising/borja-om-pa-nytt och där finns mer av min sanning. TACK till er som bidragit här eller via swish (0739-848151). Han lyckas inte  med allt. Tacksam. Så tacksam för varje litet bidrag. Vi kommer ta oss igenom detta - jag och barnen. Vi kommer starta om på annan ort. I mitt Skåne! Vi ska klar detta. Vi ska skratta och säga "För såna è vi! igen"

Hej bloggen!

Bloggen är bara min. Min älskade blogg! Så saknad. 💗

Det var evigheter sedan jag skrev här. Har verkligen saknat bloggandet. Det var  ju min grej i så många år. Min ventil utåt. Min dagbok och min kontakt med alla er. Alla er som följt mig igenom livet i snart sexton år. Många finns kvar...och det är helt otroligt. Många känns som mina riktiga vänner. Fint ändå. Att ord...kan göra det. Mina ord. Jag. Malin. Inte bara "roliga Meekatt"...även om jag ibland saknar henne. Och allt kul hon gjorde! Alla mammamingel, event och mässor. Det var kul - jättekul! Och en tid i livet jag ser tillbaka till med så mycket värme och massa kärlek. Stolt över mina tre utgivna böcker. Stolt över "Låt mamma bajsa ifred" som alldeles nyss släpptes på NYTT i Norge och ska bli ny succé där. Fatta! Min bajsbok, haha. 

Men nu behöver jag vara Malin. Jag behöver vara stark i mitt eget jag. Inte för att jag var annorlunda eller någon annan person men det var på ett annat sätt. Det handlade om underhållning, om att prestera för min försörjning och om att ge för att jag tyckte det var så kul. Mitt jobb. Och jag älskade oftast det!

Jag har inte så mycket att ge just nu. Jag kan, orkar och vill inte prestera. Jag kan bara vara jag...mitt lite trasiga jag. Och jag behöver precis det jag får av alla er genom facebook, mail och instagram - så mycket kärlek att jag inte ens kan förstå det. 

Ni som bara följer bloggen kanske inte vet vad som hänt... Jag flyttade ju till Halmstad. Mest för att Alice skulle bo nära sin skola och för att det skulle ge henne bästa möjligheterna som fanns för att hon skulle vilja och orka med gymnasiet efter sitt helvete på Lagaholmsskolan i Laholm. Tre års helvete. Och nu en nystart. En lägenhet alldeles vid skolan och intill stationen så att Elton enkelt skulle kunna ta sig hem hit. 

Jag kämpade med min tillfrisknad och min nykterhet. Svag och rädd för livet. Skadad av relationen i Mellbystrand. Av saker som kom fram under tiden. Osäker och ganska ensam. Men utåt alltid stark, trygg och den som "fixade". Som jag alltid gjort. 

Fastnade direkt i relationer och sammanhang som blev destruktiva. Jag är ju en sån som vill och tror att jag kan rädda hela världen och människor lär sig att utnyttja det. Medberoende in i benmärgen. Det är liksom lättare att se och att ta tag i alla andras problem än att titta på sina egna. För det gör för ont. Så jag gav mitt allt...till alla andra. Människor som plötsligt levde på mig och som jag skulle ta hand om. Fast det var mig jag skulle ta hand om...

Jag slutade blogga. Jag slutade skriva. Jag gav upp mina böcker. Jag slutade med det jag älskar mest av allt och som jag mår bäst av... För att följa med andra på viktiga möten på kriminalvården, socialen, med hyresvärdar och jag följde med på rättegångar. Ge...och ge. Aldrig ta...eller få. För sån é jag?

Förra hösten satt jag på en rättegång som åhörare. Som att sitta i publiken...på en TV-inspelning. Fast det är på riktigt. Och man håller andan. Den åtalade...var jag tillsammans med. Och jag hade engagerat sönder mig själv i honom. Jag visste att han skulle få fängelse och jag ville se det hända...för att förstå att det var på riktigt. Att jag äntligen skulle bli fri från honom. Nu skulle det hända. Nu skulle slagen och förnedringen upphöra. Han skulle låsas in och jag skulle inte längre få 400 sms på en kväll med ord som "Jag önskar jag slog sönder dig sist jag knullade dig!". Det skulle ta slut nu. För han hade nästan slagit ihjäl den där killen som var målsägande. Tänder hade åkt ut... Fick se polisens filmer och ville spy rakt ut när jag såg den människa jag var tillsammans med sitta i sin soffa i bar överkropp...blodig med armarna uppsträckta. Och den andra killen ligga i en blodpöl på golvet. Ville spy...men nu var det slutet. 

Han blev frikänd. Hans mamma swishade oss så att vi kunde fira med pizza. Han blev frikänd...och firade med starköl. Fira. Fy fan. Det fanns inget slut nu...det skulle bara fortsätta och jag skulle fortsätta gömma mig hemma i min lägenhet. Gå till Coop och handla klockan 22,45 med livets största solglasögon...när ingen annan var ute. Jag skulle fortsätta komma med ursäkter till varför jag inte kunde träffas och fortsätta avboka i sista stund och göra folk besvikna. Jag skulle fortsätta sminka mig med ett centimeter tjockt lager concealer och puder.

Jag visste bättre. Jag visste att det var fel. Jag är inte dum. Jag visste att jag var tvungen att ta mig loss innan han slog ihjäl mig. För det blev värre för varje gång. Hårdare. Argare. Slag och sparkar. Hårade och hårdare och mer och mer. Tog mig mod att polisanmäla. Blev fotograferad och dokumenterad. Fallen lades ner. Ord mot ord. Inga bevis. Inga vittnen... Några anmälningar tog jag tillbaka själv då han hämnades genom att säga till socialtjänsten att jag knarkade tillsammans med mina barn...och jag tvingades försvara mig inför dem också. Så jag vågade inte anmäla. Polisen hämtade mig ett par gånger i hans lägenhet och körde mig hem och till sjukhuset. Några gånger tillkallades ambulans. In till akuten...vänta i timmar...för att sedan klä av mig och bli fotograferad. Blåmärken skulle mätas med linjal. Fotograferad. Dokumenterad. Omplåstrad. Nedlagt. Inga bevis. Ord mot ord. Jag hade slagit mig själv enligt honom. Sparkat sönder mina egna revben. Slagit mig själv så hårt att jag fått tinnitus...som jag får leva med hela livet antagligen. Slagit min käke så hårt att den flyttat sig...

Sista gången var den nionde maj detta året. Jag lyckades öppna dörren och knacka på hos grannen och be henne ringa polisen. Han var full och försvann in i vardagsrummet och jag skyndade mig ut. Sen in igen i väntan på polisen. Han gick ut och satte sig utanför porten. När polisen kom fick de ta honom med handfängsel, fotfängsel och spotthuva. Så. Jävla. Arg. 

Denna gången gick det inte att ta tillbaka anmälan och jag fick tag i en bra advokat. Gamla fall öppnades upp. Han satt häktad och sitter fortfarande häktad. Det blev rättegång och han stod åtalad för 3 fall av misshandel, ett hemfridsbrott och ett fall av våldsamt motstånd. Två vidriga dagar i Tingsrätten. Se honom, lyssna på honom...vara i samma rum. Fy fan. Jag skakade så jag höll på att trilla ihop. Han blev dömd på alla punkter. Ett års fängelse. Skadestånd. Tänkte att det var över och att jag skulle kunna böra andas ner i magen. 

Han överklagade. Mer väntan. Hovrätten...tre dagar. Han dömdes igen på alla punkter. Samma dom. Lägre skadestånd. Andas ut...? Han har överklagat igen...till Högsta Domstolen. Ett jäkla skämt. Men det ger honom mer tid att skada mig och ge mig mer ångest. Inte låta det vara över...fortfarande ha kontrollen och makten. 

Jag ska starta ett nytt liv! Jag tappade mig själv här i Halmstad. Under tiden för rättegången misslyckades jag med att söka de där sex jobben man måste söka för att bli berättigad sin A-kassa. Och de stängde av mig. Pang. Ingen inkomst. Noll. Redan på botten. Förklarade för dem, skickade in domen från Tingsrätten, ett långt mail och bilder på mig själv trasig. Då fick jag ännu mer bannor för att jag sagt att jag var tillgänglig på arbetsmarknaden de datumen jag suttit i Tingsrätten. Jag hade klickat i "arbetslös"...men det var jag inte de två dagarna...suck. Avstängd. Tack HRAK! Fy fan...

Alice...min älskade Alice ska ta studenten i juni. I juli lämnar vi Halmstad och flyttar till Skåne och vi längtar ihjäl oss. Nystart på riktigt och en nystart "hemma" i mitt Skåne. Har vänner där. Familj. 

Han fick ett års fängelse. Och har suttit häktad sedan den nionde maj...och vi har straffrabatt i Sverige....vilket gör att han kommer ut i början på december. Han bor 1200 meter ifrån mig. Andas. Andas Malin. Kontaktförbud. 

Jag kollar att dörren är låst minst 100 gånger om dagen - även om jag innerst inne vet att han inte kan vara där. Och flera gånger varje natt. Jag kan inte ha ljudet på på min mobil för kommer det en sms-signal hoppar jag en halvmeter. Jag går helst inte ut och nästan aldrig ensam. Jag tittar alltid bakåt och jag analyserar varje plats jag är på. Jag tittar mig helst inte i spegeln...för då ser jag de där blåmärkena. 

Jag har äntligen fått en fantastisk läkare som lyssnar. Som förstår. Det tog över ett år att få en läkare som förstod att jag behövde hjälp på riktigt. Tid. Kriscentrum. Sömn. Vitaminer. Samtal. Omtanke. Men då är det ca 70 dagars behandlingstid hos Försäkringskassan...

Hur överlever man? Jag förstår inte. Fick påtryckningar av mina fina följare om att starta en insamling. Och gjorde det. En chans att betala min hyra, överleva och att så småningom kunna starta upp ett nytt liv i Skåne med min Alice. Vi räknar ner...och är så oändligt tacksamma för alla swishar som kommit. Att det finns så mycket kärlek och omtanke där ute. Människor som inte känner oss. Ger...och ger. Oändligt tacksam! Nu när mobilen vibrerar är det inte ett meddelande där det står "Din äckliga jävla hora!" utan ett meddelande där det står överlevnad och kärlek. TACK!

HÄR finns vår insamling <3 (alternativt Swish till 0739-848151) och den är vår räddning just nu. TACK alla som skickat! Ska försöka svara på alla fina meddelanden och swishar så fort jag kan. Just nu är min hjärna helt upptagen och jag kan liksom inte fokusera. Men jag läser alla era fina meddelanden och jag känner verkligen er kärlek och omtanke. TACK! Jag kommer ut på andra sidan. Tack vare er! Jag väntar på att domen ska verkställas och jag försöker hitta ett sätt att hantera alla känslor av besvikelse...på mig själv. 

Tack för att du läst! Tack för att du finns kvar eller precis hittat in här. Bloggen är bara MIN och den kan han aldrig ta ifrån mig. Min fina mentor Susanne sa till mig att mina ord är mitt vapen. Och det är ju sant. Skrivandet har alltid varit jag och jag ska tillbaka till det. Jag ska slutföra den här boken som mitt förlag väntar på. Och den kommer med lite tur att komma ut även i USA. Fatta! Livet kommer tillbaka. Jag kommer tillbaka. Starkare! Och jag lyckades ta min examen i somras! Jag klarade det! Det trodde jag aldrig...men jag gjorde det!

//Malin