"Hej, jag ringer ifrån Polisen i Halmstad". Hjärtat stannar. Står inne på Ica vid kaffeavdelningen och försöker bestämma om det verkligen är värt 99 kronor för ett paket Zoegas eller om jag ska börja dricka te istället när telefonen vibrerar i handen. Telefonen på ljudlöst. Alltid. Inga ljudnotiser...ingen ringsignal. För bara ljudet av ett sms får mitt hjärta att stanna och jag är tillbaka där. Tillbaka när det varje minut kom ett sms med meddelanden som "Din äckliga jävla hora!", "Jag önskar jag slog sönder dig sist jag knullade dig!", "Du är så jävla äcklig och ful!", "Jag är utanför dig nu!" Det där eviga plingandet i telefonen...hundratals sms i timmen...varvat med hundratals samtal och inspelade röstmeddelanden. För att sedan plötsligt bara stanna upp. Och att då vara lämnad med tystnaden...och rädslan. Är han på väg hit? Står han utanför? Har han däckat? Har polisen tagit honom igen? Vem har han varit i slagsmål med nu? Den där känslan...av att inte veta. Att hålla andan i flera timmar och att inte våga röra sig eller visa ett enda livstecken i lägenheten.
Gevalia är lite billigare. Men är det lika gott? Arvid Nordquist är ju egentligen godast men det var slut på den där bästa sorten. Zoegas känns bättre i hjärtat på något vis. Det är ju ändå min barndom. Alla bilfärder med pappa hemma i Helsingborg där vi alla vevade ner rutorna när vi passerade Zoegas och andades in doften av nymalda bönor. Ja, Zoegas får det bli. Hur ska jag ens kunna överleva dagarna utan kaffe? Jag får helt enkelt lägga tillbaka de där onödiga avokadorna jag plockat ner i min korg.
Jag håller andan lite innan jag svarar med ett tveksamt hej. Jag ställer ned min kundkorg på golvet och lutar mig lite mot kaffehyllan och håller mig med ena handen i en skylt. Tankarna rusar i 180 och hjärtat står stilla i bröstkorgen. Hela kroppen stelnar till och blodet står stilla i ådrorna. Vad händer? Varför ringer polisen? Har han rymt ifrån anstalten? Är han på väg hit? Har de släppt honom tidigare? Har jag bara drömt allting och är vi tillbaka i tiden till då...när polisen ringde gång på gång för att ställa frågor, förhöra, ifrågasätta, be mig komma in för dokumentation av mina skador, blåmärken och svullnader och för att ibland dumförklara eller informera om att anmälan och förundersökningen läggs ner. Ord mot ord. Hans äckliga falska ord...mot mina förtvivlande, trasiga och livrädda ord. Förundersökningen läggs ner. Finns inte tillräckliga bevis. Mitt sönderslagna ansikte räckte inte. För ingen såg det hända. Jag kunde ju mycket väl ha slagit mig själv...
"Jag ringer för att du ansökt om ett nytt eller ett förlängt kontaktförbud." Jag håller andan och får inte fram ett ord. Fan! Det blir avslag igen! Eller är han ute och det är inte godkänt ännu av åklagaren? Vart tar vi vägen då? Om de har gått igenom ringer ju Jessica som är min kontaktperson?! Jag får fram ett "Jaha...Okej..." Tårarna kommer. Känner hur kroppen går in i sitt panikläge och jag blir alldeles yr. Allt runtomkring blir liksom suddigt. Hjärtat slår så det gör ont i bröstkorgen och jag får inte ner någon luft i lungorna. Kroppen vill bara trilla ihop till en liten hög på golvet. Försvinna. Inte finnas. Jag vill inte stå där ensam vid Gevaliaskylten och skaka inför alla människor som passerar förbi utan att ens notera att jag står där och håller på att gå i tusen bitar.
"Kontaktförbudet har blivit beviljat Malin och det gäller till i slutet av november 2026. Jag ville bara ringa och berätta det för dig. Och du vet om hur det fungerar? Att minsta lilla...att han försöker ta kontakt och det är akut läge så ringer du 112! Och om han skriver, sms:ar eller på något annat vis försöker ta kontakt med dig så ringer du 114 14".
"Tack! Tack så mycket! Gode gud...vad skönt. Tack!" Tårarna fullständigt sprutar och jag sätter mig ner på huk och tar ett stadigt grepp om min röda kundkorg. Känner hur jag börjar hyperventilera och att hela kroppen skriker inombords. Det liksom brinner och fryser till is samtidigt i händer och fötter, hjärtat dunkar så att jag tappar andan vid varje slag. Som om det är på väg ut och slår emot lungorna och stänger lufttillförseln på vägen. En pil trycks rakt in i huvudet strax ovanför örat. Som ett spett rakt in i hjärnan. Precis där...som han ofta slog mig. Över örat jättehårt med sin stora handflata. Precis där gör det fruktansvärt ont. Och klumpen i halsen känns som krossat glas. Om jag pratar nu...rivs hela jag sönder på insidan. Lite så känns panikattacken.
"Jag hör och förstår att detta var viktigt för dig Malin." Fingrarna domnar. Jag känner inte mina ben och jag ser inget runt omkring mig. Alla människor försvinner och jag är alldeles ensam. Jag kan inte känna skillnad på lättnaden och paniken. På smärtan och nuet. Jag har varit så fruktansvärt rädd och så säker på ett nej. Ett avslag. På att han om några veckor skulle knacka på min dörr. Jag flyttas tillbaka i tiden. Allt finns kvar. Varje ord, varje slag och varje blick rakt genom min kropp. Den där svarta tomma kalla blicken rakt genom mig. Blir alldeles kall och det känns som att isvatten rinner från nacken och ner längs ryggen. Får ingen luft. Ensam...sittandes på is...med bara dimma runt omkring. Den känslan.
Lyckas till slut få fram ett "Tack. Ja, detta var viktigt. Tack så mycket. Men då vet jag..." Sen minns jag inte mer av samtalet. Bara att jag höll min mobil hårt hårt i handen. Samtalet tog slut. Skärmsläckare. Bilden på mig och Elviz. Han i min cykelkorg. Den där fina dagen för en tid sedan då jag cyklade med min älskade Elviz i cykelkorgen...längs med Nissan...bort till Frennarp och på den fina vägen under allén längs med vattnet. Lycklig för en stund. Bara han och jag. Allt annat var borta i det ögonblicket. Jag glömde köpa kaffe. Gick gråtandes och betalade mina varor och åkte gråtandes hem på bussen. Lättnad och panik. Mobilen hårt i handen. Redo. Beredd. Alltid.
Idag när jag tog i handtaget på väg in till Kriscentrum ringde telefonen igen. Jag svarade inte. Sen kom ett sms ifrån polisen jag pratade med igår. "Ring mig!". Jag stannade i korridoren utanför Kriscentrum. Satte mig ner på ett element, tog ett djupt andetag och ringde upp honom. Kontaktförbudet är överklagat. Han har överklagat. Igen. Det tar aldrig slut... Tingsrätten igen. Han fortsätter hålla i trådarna och jag får bara följa med...och bli mer och mer trasig. Han vinner igen.
Hade ett bra samtal inne på kriscentrum. Pratade om mamma lite idag. Sorgen. De där orden jag aldrig kunnat ta i min mun. Pratade om att jag måste göra en sorgbearbetning för att komma vidare i livet. Och att de är duktiga på det inom svenska kyrkan. Ska ta kontakt med dem på måndag även om det tar emot jättemycket. Kanske ge det en chans. Kanske bara någon minut i alla fall...innan jag stänger den dörren? Jag vet ju att mycket bottnar just i det. Den förbannade sorgen som gjort mig skör, ömtålig...trasig. Och när jag säger orden högt...vill jag nästan sätta mig i stolen mitt emot mig själv och hjälpa mig vidare. Jag kan det här. På alla andra. Jag vet vad som måste göras, sägas och jag vet vilka tårar som måste gråtas. Jag ska ringa på måndag. Fan...
Cyklade hem till Alice och tog fram min dator. Min ventil. Mina ord. Min terapi. Det enda jag har innanför mina väggar och min låsta jävla dörr. Mina andetag. Då ringer Försäkringskassan. En anonym anmälan har kommit in. Jag skriver...alltså är jag fullt arbetsför och det är fusk att jag får sjukpenning. En anonym anmälan? En människa som alltså tror att jag är Camilla Läckberg som håvar in miljoner på mina trasiga ord på facebook...och samtidigt skriver att jag lever på luft. Jag orkar på riktigt snart inte mer. Min dagbok. Mina ord. Det enda jag har kvar av mig själv när allt annat är sönderslaget och trasigt. Det ska man också ta ifrån mig? På grund av avundsjuka. Bitterhet. Skrev på facebook i morse att jag var glad över att jag hittat orden igen. Att jag kan börja tömma mitt trasiga hjärta lite. Då görs en anmälan.
Vi lever på luft här hemma. Och på alla fina människors hjälp. Människor jag känner och som jag inte känner som ger...av kärlek och av medkänsla. Kan aldrig nog tacka för det och jag kan aldrig nog tacka alla er för alla fina mail och meddelanden med pepp, kärlek och erbjudanden om hjälp på alla sätt.
Jag blev utskriven/utkastad från A-kassan för att jag inte aktivitetsrapporterade då jag var sönderslagen eller satt i tingsrätten och förnedrades. Helt utan inkomst. Trots att jag kunde visa domen, bilderna... Tack och hej efter flera års medlemsskap. Jag får fortsätta försvara mig...varje minut av min vakna tid. "Varför ska han inte få komma nära dig när han kommer ut ifrån fängelset trots att han sitter för misshandel vid tre tillfällen mot dig? Varför Malin?
Och "Varför satte du dig i den situationen?" Och "Behöver du verkligen vara sjukskriven? Det är kontraproduktivt!" "Hur hanterar du din beroendesjukdom?" "Hur tror du detta påverkar dina barn?" "Förstår du hur dina barn mår i detta?" "Det kom in en anmälan om att du har massa knark hemma och knarkar ihop med dina barn, vad säger du om det? Vad tror du barnens pappa säger om detta?" "Varför ska vi betala ut arbetslöshetsersättning till dig när du under tre dagars rättegång faktiskt inte var till arbetsmarknadens förfogande?" "Hur ont har du egentligen i käken på en skala 1-10 om tio är värsta tänkbara smärta?" "Hur kan vi i rätten veta att du faktiskt inte sparkade dig själv?" "Varför öppnade du dörren om du var så rädd som du påstår?" "Varför drog du tillbaka dina anmälningar gång på gång om de nu var sanna?" "När tänker du att boken ska komma ut?" "Är det Lind & Co (ett av förlagen som finns bland alla andra på min privata facebooksida som gav ut mina ljudböcker för flera år sedan) som du skriver för?" "Vilket förlag jobbar du med?" "Om detta nu blir en bok och boken kommer ut om fem år och man kan spåra digitalt att något av innehållet skrivs idag...förstår du då att det räknas som att du faktiskt arbetade fast du är sjukskriven?" "Varför har du inga pengar om det står i domen att du får skadestånd??" "Varför knarkar du med dina barn?" "Om det inte är en bok då, vad och vem skriver du för?" "Det ser ju inte ut som en riktig blåtira för den är så jämn i kanterna, är det smink?" "Kan du klä av dig så vi kan ta bilder på dina skador?"...
Det tar aldrig aldrig aldrig aldrig slut...och nu...får jag inte ens skriva och dela med mig av mina tankar och känslor. Jag orkar verkligen inte mer nu. Jag orkar inte försvara mig mer. Inte kämpa mer. Det finns inte mer av mig kvar att slå på nu.
Så oerhört tacksam för mina fina vänner som håller ett fast tag i mig och inte släpper taget. Som tar över nu och låter mig falla ihop som en våt fläck på golvet och ser till att jag reser mig igen eller som bär mig framåt. Som följer med mig, håller min hand, letar paragrafer och öppnar upp sina hem och hjärtan. Som slåss för mig och mina barn åt mig när jag inte längre orkar och säger "Jag släpper inte taget Malin!" Evigt tacksam för er. Utan er...finns jag inte mer. Hoppas att jag säger och skriver det till er tillräckligt ofta så ni förstår hur viktiga ni är för mig? Och för er som swishat eller gett bidrag på min insamling som ni läsare tipsat mig om att skaffa. https://whydonate.com/sv/fundraising/borja-om-pa-nytt ) Den har hjälpt oss överleva och komma ifatt med hyror och en del av alla skulder som lagts på hög under detta året och i väntan på sjukpenning, utredning av SGI och det där skadeståndet som kan ta upp till ett år eller längre innan det kommer. Som inte alls betalas ut per automatik bara för att det står i domen. Vi som varit med...vi vet. Vi vet hur svårt allting blir och vilket heltidsjobb det är att få ordning på alla försäkringar, kontakt med myndigheter, ansökan om kontaktförbud, om information från kriminalvården, kontakter med sjukvården, kriscentrum, kvinnojourer... Hur svårt det är att bli utkastad till ingenting men ändå hålla sig stark inför sina barn. Vi vet...hur vidrigt det är...när det sparkas på en gång på gång nu efteråt. Det är värre än alla slag jag fick ta emot. För de upphörde efter en stund. Och vi vet när orken tar helt och fullständigt slut.
Och jag är tacksam för min älskade Elviz. Mitt plåster i livet. Alltid.
//Malin Meekatt
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Lämna gärna en kommentar, då blir jag glad!