Det tar aldrig aldrig aldrig slut.

"Hej, jag ringer ifrån Polisen i Halmstad". Hjärtat stannar. Står inne på Ica vid kaffeavdelningen och försöker bestämma om det verkligen är värt 99 kronor för ett paket Zoegas eller om jag ska börja dricka te istället när telefonen vibrerar i handen. Telefonen på ljudlöst. Alltid. Inga ljudnotiser...ingen ringsignal. För bara ljudet av ett sms får mitt hjärta att stanna och jag är tillbaka där. Tillbaka när det varje minut kom ett sms med meddelanden som "Din äckliga jävla hora!", "Jag önskar jag slog sönder dig sist jag knullade dig!", "Du är så jävla äcklig och ful!", "Jag är utanför dig nu!" Det där eviga plingandet i telefonen...hundratals sms i timmen...varvat med hundratals samtal och inspelade röstmeddelanden. För att sedan plötsligt bara stanna upp. Och att då vara lämnad med tystnaden...och rädslan. Är han på väg hit? Står han utanför? Har han däckat? Har polisen tagit honom igen? Vem har han varit i slagsmål med nu? Den där känslan...av att inte veta. Att hålla andan i flera timmar och att inte våga röra sig eller visa ett enda livstecken i lägenheten. 

Gevalia är lite billigare. Men är det lika gott? Arvid Nordquist är ju egentligen godast men det var slut på den där bästa sorten. Zoegas känns bättre i hjärtat på något vis. Det är ju ändå min barndom. Alla bilfärder med pappa hemma i Helsingborg där vi alla vevade ner rutorna när vi passerade Zoegas och andades in doften av nymalda bönor. Ja, Zoegas får det bli. Hur ska jag ens kunna överleva dagarna utan kaffe? Jag får helt enkelt lägga tillbaka de där onödiga avokadorna jag plockat ner i min korg. 

Jag håller andan lite innan jag svarar med ett tveksamt hej. Jag ställer ned min kundkorg på golvet och lutar mig lite mot kaffehyllan och håller mig med ena handen i en skylt. Tankarna rusar i 180 och hjärtat står stilla i bröstkorgen. Hela kroppen stelnar till och blodet står stilla i ådrorna. Vad händer? Varför ringer polisen? Har han rymt ifrån anstalten? Är han på väg hit? Har de släppt honom tidigare? Har jag bara drömt allting och är vi tillbaka i tiden till då...när polisen ringde gång på gång för att ställa frågor, förhöra, ifrågasätta, be mig komma in för dokumentation av mina skador, blåmärken och svullnader och för att ibland dumförklara eller informera om att anmälan och förundersökningen läggs ner. Ord mot ord. Hans äckliga falska ord...mot mina förtvivlande, trasiga och livrädda ord. Förundersökningen läggs ner. Finns inte tillräckliga bevis. Mitt sönderslagna ansikte räckte inte. För ingen såg det hända. Jag kunde ju mycket väl ha slagit mig själv...

"Jag ringer för att du ansökt om ett nytt eller ett förlängt kontaktförbud." Jag håller andan och får inte fram ett ord. Fan! Det blir avslag igen! Eller är han ute och det är inte godkänt ännu av åklagaren? Vart tar vi vägen då? Om de har gått igenom ringer ju Jessica som är min kontaktperson?! Jag får fram ett "Jaha...Okej..." Tårarna kommer. Känner hur kroppen går in i sitt panikläge och jag blir alldeles yr. Allt runtomkring blir liksom suddigt. Hjärtat slår så det gör ont i bröstkorgen och jag får inte ner någon luft i lungorna. Kroppen vill bara trilla ihop till en liten hög på golvet. Försvinna. Inte finnas. Jag vill inte stå där ensam vid Gevaliaskylten och skaka inför alla människor som passerar förbi utan att ens notera att jag står där och håller på att gå i tusen bitar. 

"Kontaktförbudet har blivit beviljat Malin och det gäller till i slutet av november 2026. Jag ville bara ringa och berätta det för dig. Och du vet om hur det fungerar? Att minsta lilla...att han försöker ta kontakt och det är akut läge så ringer du 112! Och om han skriver, sms:ar eller på något annat vis försöker ta kontakt med dig så ringer du 114 14".

"Tack! Tack så mycket! Gode gud...vad skönt. Tack!" Tårarna fullständigt sprutar och jag sätter mig ner på huk och tar ett stadigt grepp om min röda kundkorg. Känner hur jag börjar hyperventilera och att hela kroppen skriker inombords. Det liksom brinner och fryser till is samtidigt i händer och fötter, hjärtat dunkar så att jag tappar andan vid varje slag. Som om det är på väg ut och slår emot lungorna och stänger lufttillförseln på vägen. En pil trycks rakt in i huvudet strax ovanför örat. Som ett spett rakt in i hjärnan. Precis där...som han ofta slog mig. Över örat jättehårt med sin stora handflata. Precis där gör det fruktansvärt ont. Och klumpen i halsen känns som krossat glas. Om jag pratar nu...rivs hela jag sönder på insidan. Lite så känns panikattacken. 

"Jag hör och förstår att detta var viktigt för dig Malin." Fingrarna domnar. Jag känner inte mina ben och jag ser inget runt omkring mig. Alla människor försvinner och jag är alldeles ensam. Jag kan inte känna skillnad på lättnaden och paniken. På smärtan och nuet. Jag har varit så fruktansvärt rädd och så säker på ett nej. Ett avslag. På att han om några veckor skulle knacka på min dörr. Jag flyttas tillbaka i tiden. Allt finns kvar. Varje ord, varje slag och varje blick rakt genom min kropp. Den där svarta tomma kalla blicken rakt genom mig. Blir alldeles kall och det känns som att isvatten rinner från nacken och ner längs ryggen. Får ingen luft. Ensam...sittandes på is...med bara dimma runt omkring. Den känslan.

Lyckas till slut få fram ett "Tack. Ja, detta var viktigt. Tack så mycket. Men då vet jag..." Sen minns jag inte mer av samtalet. Bara att jag höll min mobil hårt hårt i handen. Samtalet tog slut. Skärmsläckare. Bilden på mig och Elviz. Han i min cykelkorg. Den där fina dagen för en tid sedan då jag cyklade med min älskade Elviz i cykelkorgen...längs med Nissan...bort till Frennarp och på den fina vägen under allén längs med vattnet. Lycklig för en stund. Bara han och jag. Allt annat var borta i det ögonblicket. Jag glömde köpa kaffe. Gick gråtandes och betalade mina varor och åkte gråtandes hem på bussen. Lättnad och panik. Mobilen hårt i handen. Redo. Beredd. Alltid. 

Idag när jag tog i handtaget på väg in till Kriscentrum ringde telefonen igen. Jag svarade inte. Sen kom ett sms ifrån polisen jag pratade med igår. "Ring mig!". Jag stannade i korridoren utanför Kriscentrum. Satte mig ner på ett element, tog ett djupt andetag och ringde upp honom. Kontaktförbudet är överklagat. Han har överklagat. Igen. Det tar aldrig slut... Tingsrätten igen. Han fortsätter hålla i trådarna och jag får bara följa med...och bli mer och mer trasig. Han vinner igen. 

Hade ett bra samtal inne på kriscentrum. Pratade om mamma lite idag. Sorgen. De där orden  jag aldrig kunnat ta i min mun. Pratade om att jag måste göra en sorgbearbetning för att komma vidare i livet. Och att de är duktiga på det inom svenska kyrkan. Ska ta kontakt med dem på måndag även om det tar emot jättemycket. Kanske ge det en chans. Kanske bara någon minut i alla fall...innan jag stänger den dörren? Jag vet ju att mycket bottnar just i det. Den förbannade sorgen som gjort mig skör, ömtålig...trasig. Och när jag säger orden högt...vill jag nästan sätta mig i stolen mitt emot mig själv och hjälpa mig vidare. Jag kan det här. På alla andra. Jag vet vad som måste göras, sägas och jag vet vilka tårar som måste gråtas. Jag ska ringa på måndag. Fan...

Cyklade hem till Alice och tog fram min dator. Min ventil. Mina ord. Min terapi. Det enda jag har innanför mina väggar och min låsta jävla dörr. Mina andetag. Då ringer  Försäkringskassan. En anonym anmälan har kommit in. Jag skriver...alltså är jag fullt arbetsför och det är fusk att jag får sjukpenning. En anonym anmälan? En människa som alltså tror att jag är Camilla Läckberg som håvar in miljoner på mina trasiga ord på facebook...och samtidigt skriver att jag lever på luft. Jag orkar på riktigt snart inte mer. Min dagbok. Mina ord. Det enda jag har kvar av mig själv när allt annat är sönderslaget och trasigt. Det ska man också ta ifrån mig? På grund av avundsjuka. Bitterhet. Skrev på facebook i morse att jag var glad över att jag hittat orden igen. Att jag kan börja tömma mitt trasiga hjärta lite. Då görs en anmälan. 

Vi lever på luft här hemma. Och på alla fina människors hjälp. Människor jag känner och som jag inte känner som ger...av kärlek och av medkänsla. Kan aldrig nog tacka för det och jag kan aldrig nog tacka alla er för alla fina mail och meddelanden med pepp, kärlek och erbjudanden om hjälp på alla sätt. 

Jag blev utskriven/utkastad från A-kassan för att jag inte aktivitetsrapporterade då jag var sönderslagen eller satt i tingsrätten och förnedrades. Helt utan inkomst. Trots att jag kunde visa domen, bilderna... Tack och hej efter flera års medlemsskap. Jag får fortsätta försvara mig...varje minut av min vakna tid. "Varför ska han inte få komma nära dig när han kommer ut ifrån fängelset trots att han sitter för misshandel vid tre tillfällen mot dig? Varför Malin?

 Och "Varför satte du dig i den situationen?" Och "Behöver du verkligen vara sjukskriven? Det är kontraproduktivt!" "Hur hanterar du din beroendesjukdom?" "Hur tror du detta påverkar dina barn?" "Förstår du hur dina barn mår i detta?" "Det kom in en anmälan om att du har massa knark hemma och knarkar ihop med dina barn, vad säger du om det? Vad tror du barnens pappa säger om detta?" "Varför ska vi betala ut arbetslöshetsersättning till dig när du under tre dagars rättegång faktiskt inte var till arbetsmarknadens förfogande?" "Hur ont har du egentligen i käken på en skala 1-10 om tio är värsta tänkbara smärta?" "Hur kan vi i rätten veta att du faktiskt inte sparkade dig själv?" "Varför öppnade du dörren om du var så rädd som du påstår?" "Varför drog du tillbaka dina anmälningar gång på gång om de nu var sanna?" "När tänker du att boken ska komma ut?" "Är det Lind & Co (ett av förlagen som finns bland alla andra på min privata facebooksida som gav ut mina ljudböcker för flera år sedan) som du skriver för?" "Vilket förlag jobbar du med?" "Om detta nu blir en bok och boken kommer ut om fem år och man kan spåra digitalt att något av innehållet skrivs idag...förstår du då att det räknas som att du faktiskt arbetade fast du är sjukskriven?" "Varför har du inga pengar om det står i domen att du får skadestånd??" "Varför knarkar du med dina barn?" "Om det inte är en bok då, vad och vem skriver du för?" "Det ser ju inte ut som en riktig blåtira för den är så jämn i kanterna, är det smink?" "Kan du klä av dig så vi kan ta bilder på dina skador?"...

Det tar aldrig aldrig aldrig aldrig slut...och nu...får jag inte ens skriva och dela med mig av mina tankar och känslor. Jag orkar verkligen inte mer nu. Jag orkar inte försvara mig mer. Inte kämpa mer. Det finns inte mer av mig kvar att slå på nu. 

Så oerhört tacksam för mina fina vänner som håller ett fast tag i mig och inte släpper taget. Som tar över nu och låter mig falla ihop som en våt fläck på golvet och ser till att jag reser mig igen eller som bär mig framåt. Som följer med mig, håller min hand, letar paragrafer och öppnar upp sina hem och hjärtan. Som slåss för mig och mina barn åt mig när jag inte längre orkar och säger "Jag släpper inte taget Malin!" Evigt tacksam för er. Utan er...finns jag inte mer. Hoppas att jag säger och skriver det till er tillräckligt ofta så ni förstår hur viktiga ni är för mig? Och för er som swishat eller gett bidrag på min insamling som ni läsare tipsat mig om att skaffa. https://whydonate.com/sv/fundraising/borja-om-pa-nytt ) Den har hjälpt oss överleva och komma ifatt med hyror och en del av alla skulder som lagts på hög under detta året och i väntan på sjukpenning, utredning av SGI och det där skadeståndet som kan ta upp till ett år eller längre innan det kommer. Som inte alls betalas ut per automatik bara för att det står i domen. Vi som varit med...vi vet. Vi vet hur svårt allting blir och vilket heltidsjobb det är att få ordning på alla försäkringar, kontakt med myndigheter, ansökan om kontaktförbud, om information från kriminalvården, kontakter med sjukvården, kriscentrum, kvinnojourer... Hur svårt det är att bli utkastad till ingenting men ändå hålla sig stark inför sina barn. Vi vet...hur vidrigt det är...när det sparkas på en gång på gång nu efteråt. Det är värre än alla slag jag fick ta emot. För de upphörde efter en stund. Och vi vet när orken tar helt och fullständigt slut. 

 Och jag är tacksam för min älskade Elviz. Mitt plåster i livet. Alltid. 

(Bild från www.boredpanda.com)

//Malin Meekatt

Gå ut och var glad din jävel!

"Gå ut och var vacker och stolt hela vintern. Gå fort och le genom shoppingcentrat. Du kan om du vill. Sluta nu, inte sen, dra ett streck och gå vidare. Livet väntar därute. Gå ut och var glad. Vad ska du annars ha allt det här till?" (Ulf Lundell)

Lättare sagt än gjort. Fan. Jag vill ju. Jag vill verkligen kunna. Men jag kan inte. Klump i halsen. Hjärtklappning. Iskalla händer och fingrar. Kramp i axlar och nacke. Kramp i magen. Livet väntar därute. Vad väntar livet på? På att jag ska kunna? Passerar det bara nu? Eller ligger jag på laddning för en bättre och starkare version av mig själv? Malin 2.0? Eller ja 7.0 vid detta laget? Ni som följt mig vet att den här katten förbrukat ett och annat liv på vägen. Kanske sista chansen nu? "Du är vad du gör, du är dina val. Dina handlingar. Stäng av TV:n, lämna ditt rum. Gå ut och var glad." Gjorde ett tappert försök igår. Promenad till stan och Capio vårdcentral. Känner mig trygg på min cykel. Kan vika av och hem snabbt. Men promenerade. Iskalla händer och fingrar. Trots vantar. Vända och kika bakåt hela tiden. Scanna av omgivningen. Kramp i nacke och axlar. Snabbt in och upp för trapporna. Tredje våningen. Andas ut.

Får inte ut luften. Eller in. Skäms i det lilla väntrummet. Tar ett par steg i korridoren och inser att den leder rakt in i ett rum för arbetsterapi. Ingen korridor att gömma sig i, sätta sig i eller hitta andan i. Mer panik. Möter någon. Försöker se ut som att allt är ok. Väntar på att bli uppropad. Arbetsterapi för mina onda händer och fingrar utan känsel varierat med smärtsamma kramper. Luften går inte ner i magen. Inte ut. Håller andan. Fan. Glömt min påse att andas i vid panik. Glömt mina Inderal som sänker pulsen. Ingen räddning. 

Blir uppropad. Äntligen! Lyckas klämma ur mig "Detta kommer inte funka!" och vill vända och springa hem. Fick sätta mig ner... Fina Sara som skulle hjälpa mig med övningar för mina händer fick istället ge mig andningsövningar, en gosig röd filt runt ryggen att borra in mig i. En röd filt med vita hjärtan. Lugn. Andas ut. Tack Sara för dig! Precis där skulle jag vara. 

Hatar svagheten i mig! Hatar, hatar, hatar att han har gett mig den! Jag vill vara den starka, den som ger andningstips till andra, som promenerar glatt i stan, umgås med vänner, skriver roliga böcker, reser, träffar mina syskon och är ett stöd för alla andra. Den jag alltid varit. Tillgänglig, på plats, redo och med en plan. Vill gå och handla mitt på dagen och ta en kundvagn och strosa runt och välja. Inte stressa in snabbt, rycka åt mig det på min lista i famnen och skynda hem, upp för sex trappor med andan i halsen i panik för att låsa in mig snabbt. Sedan så dränerad att jag inte orkar sätta den där mjölken i kylen och så trött i hjärnan att jag sätter schampot i skafferiet. 

Hatar rädslan i mig! Hatar, hatar, hatar att han har gett mig den! Hatar paniken, ångestattackerna, viljan att dra ner alla persienner, gömma mig och bli osynlig. Vill inte visa mig svag. Inte visa mig rädd. För sån é inte jag. 

Blir ledsen bara. "För sån é jag!" har alltid varit mitt mantra. Min motivation, min humor, min ursäkt och mitt "varumärke" lite. Min slogan liksom. Som folk skrattat åt, härmat och haft kul med. Nu är jag svag, rädd, vingklippt och öm i kropp och själ. 

Hatar smärtan i mig. Hatar att jag inte kan bita ihop käken ordentligt och att jag biter mig jättehårt i tungan och kinderna när jag sover och vaknar av paniken och med blod i munnen. Hatar att ha behövt vänta sedan i april på käkspecialist. Hatar att inte kunna bita av en macka utan alltid behöva äta med kniv och gaffel för att slippa se ut som en idiot och dra allt pålägg med i första bettet. Hatar att det gör ont och krampar i käken. Att hela tiden bli påmind om hans hårda jävla slag. Så många gånger. Med så stor hand och så hårt hårt hårt. Om och om igen. 

Hatar min tinnitus. Att ha det ständiga jäkla bruset i örat, att alltid svara i telefonen och lägga luren mot höger öra för att sedan snabbt behöva byta för att höra. Hatar det. Känner mig som en 90-åring. Och blir tokig på ljudet när jag ska sova eller försöka slappna av. "Meditera" säger de att jag ska göra. Hitta lugnet och tystnaden. Det blir aldrig tyst. Han slog sönder det. Han slog sönder mig. Och så många visste och varnade. Men jag var kvar. Tills de tog bort honom med våld. Låste in honom. 

Hatar ovetskapen. Hatar, hatar, hatar. Att inte veta om och när han släpps ut. Jagar information. Åklagaren, Häktet, Frivården, Kriminalvården...polisen. Ingen svarar mig. Sekretess? Det är fyra veckor kvar...om jag räknar rätt. Fyra veckor. Enligt min åklagare måste jag vänta med att ansöka om förlängning av kontaktförbudet i två veckor och då ska jag kontakta polisen. Men om två veckor? Ärendet ska ju hanteras, han ska bli informerad, beslut ska tas och jag ska få hem ett beslut på papper.  När allt annat tagit månader...ska detta gå på en vecka? Jag förstår inte. Ska be snällt igen om en ny portkod i fastigheten. Låsa dörren alltid. Känna efter 50 gånger så att den verkligen är låst. Hålla andan när någon går i trappen... Hatar det! Men sån é jag?

Hatar att inte ha koll på allting. Satt med en LÅNG "to-do-list" hos fina Lisa på Kriscentrum idag och vi skulle försöka prioritera. Tittade på listan och sa "Min nykterhet! Utan den faller ändå allt annat på listan!" Den är viktigast. Utan den dör jag. Nästa gång förbrukar jag mitt nionde liv, jag vet det. Listan är så lång. Blir arg på alla människor. Tycker att alla gör ett dåligt jobb! Hatar folk. Blir irriterad och besviken. Ingen kan ge besked, ingen vet svaren, alla skickar mig vidare. Vidare...till någon som inte heller inte vet. Hur ska jag betala hyran och alla räkningar, körlektioner, försäkringar (som tydligen inte gäller när jag väl behöver dem??), fakturan till A-kassan (som stängde av mig för att jag var på rättegång när jag råkat fylla i arbetslös när jag akrivitetsrapporterade i somras efter min examen). Tack HRAK. Verkligen tack. Fy fan. Men hans liv. Staten betalar hans hyra så han kan sitta lugnt i båten när jag bara sjunker längre och längre ner? Man kan ta sönder en människa, dömas till fängelse och få sin lägenhet betald. Men är man den som blir sönderslagen...ska man slåss för sitt liv ännu mer när slagen upphört. Lika pressande. Lika stressande. 

Älskar alla fina människor som skriver, peppar, öppnar upp, hjälper, bidrar och SER. Överväldigad av all er kärlek och omtanke. Det river i min redan trasiga själ att läsa alla hundratals mail ifrån kvinnor som är utsatta för våldet. De som vill men inte vågar lämna. Alla ni som vågar berätta för mig. Jag har inte förmåga att svara er alla nu men jag läser allt och bäddar in era sanningar i mjuk bomull och hoppas innerligt att ni en dag också får skrika ut dem! Får en del "En till som vill ha uppmärksamhet", "Du förtjänade antagligen stryk!", "Det ser påmålat ut!", "Du utnyttjar ditt kändisskap för pengar!". Tänker inom mig "Byt liv med mig en dag nu. Och känn det jag känner. Game on?" Försöker att inte låta en kommentar av hundratals påverka mig. Men det gör den.

Jag behöver hjälp nu. Och jag är en människa som aldrig sagt det. Jag har sålt allt jag kan. Min bil, min gitarr, mina smycken, min dator. Har inget mer. Hatar det. Hatar att han gjort detta mot mig. Men lyfts upp av alla fina människor som ger. Ibland en tia men de sista kronorna ni själva har på kontot. Den kärleken! När jag är där uppe igen...kommer jag ge vidare vid varje möjlighet jag får. 

Hatar att titta mig i spegeln. Ser inte mig själv längre. Ser den jag blev med honom. Svag och vingklippt. Inte stark, glad och fin. Ser inte fin. Ser inte stark. Ser besvikelse. Ser smärta. Ser min käke . Ser blåtirorna och de igensvullna ögonen som rinner även om det var flera månader sedan. Jag ser fortfarande de ögonen. Jag ser sorg. Saknad efter tröst som aldrig kommer kunna ges. Sorg över den kramen jag hade velat ha nu och orden "Det blir bra Malin!" med hennes röst. Hatar att det inte finns. Hatar tystnaden omkring mig. 

Får små sms ifrån vänner som vägrar släppa taget. Så oerhört tacksam. Bäddar in även dem i mjuk bomull och stoppar i min ficka. Varje gång. Släpp inte taget snälla. Jag kommer upp igen. Håll kvar mig. Tack Tomas, tack Robert, tack Betty, Tack Majsan. Tack ni som håller i livbåten. Kärlek. Jag finns kvar. Han tog inte bort mig. Jag ska igenom det och upp! Starkare!

Tack för att jag fick bli lite katt och få extraliv. Tack för Pepsi Max och snus! Tack för mina två ungdomar och skratten med dem. Tack för Elviz - mitt plåster! Tack för bra musik som förflyttar tankarna bort. Tack för långa varma duschar. Tack för kaffe på morgonen. Tack för min lägenhet. Tack för Myrornas i Halmstad där jag älskar att bläddra vinyler. Tack för Majsan som håller inte bara håller i livbåten - hon sitter i den med mig. 

Allt blir bra. Sen. Allt blir bra. Jag ska gå ut och vara glad! 

over and out. 

//Malin...och Meekatt. (Har en fot i båda världarna och vet inte vart jag ska luta mig än?)

Insamlingen hittar ni här https://whydonate.com/sv/fundraising/borja-om-pa-nytt och där finns mer av min sanning. TACK till er som bidragit här eller via swish (0739-848151). Han lyckas inte  med allt. Tacksam. Så tacksam för varje litet bidrag. Vi kommer ta oss igenom detta - jag och barnen. Vi kommer starta om på annan ort. I mitt Skåne! Vi ska klar detta. Vi ska skratta och säga "För såna è vi! igen"

Hej bloggen!

Bloggen är bara min. Min älskade blogg! Så saknad. 💗

Det var evigheter sedan jag skrev här. Har verkligen saknat bloggandet. Det var  ju min grej i så många år. Min ventil utåt. Min dagbok och min kontakt med alla er. Alla er som följt mig igenom livet i snart sexton år. Många finns kvar...och det är helt otroligt. Många känns som mina riktiga vänner. Fint ändå. Att ord...kan göra det. Mina ord. Jag. Malin. Inte bara "roliga Meekatt"...även om jag ibland saknar henne. Och allt kul hon gjorde! Alla mammamingel, event och mässor. Det var kul - jättekul! Och en tid i livet jag ser tillbaka till med så mycket värme och massa kärlek. Stolt över mina tre utgivna böcker. Stolt över "Låt mamma bajsa ifred" som alldeles nyss släpptes på NYTT i Norge och ska bli ny succé där. Fatta! Min bajsbok, haha. 

Men nu behöver jag vara Malin. Jag behöver vara stark i mitt eget jag. Inte för att jag var annorlunda eller någon annan person men det var på ett annat sätt. Det handlade om underhållning, om att prestera för min försörjning och om att ge för att jag tyckte det var så kul. Mitt jobb. Och jag älskade oftast det!

Jag har inte så mycket att ge just nu. Jag kan, orkar och vill inte prestera. Jag kan bara vara jag...mitt lite trasiga jag. Och jag behöver precis det jag får av alla er genom facebook, mail och instagram - så mycket kärlek att jag inte ens kan förstå det. 

Ni som bara följer bloggen kanske inte vet vad som hänt... Jag flyttade ju till Halmstad. Mest för att Alice skulle bo nära sin skola och för att det skulle ge henne bästa möjligheterna som fanns för att hon skulle vilja och orka med gymnasiet efter sitt helvete på Lagaholmsskolan i Laholm. Tre års helvete. Och nu en nystart. En lägenhet alldeles vid skolan och intill stationen så att Elton enkelt skulle kunna ta sig hem hit. 

Jag kämpade med min tillfrisknad och min nykterhet. Svag och rädd för livet. Skadad av relationen i Mellbystrand. Av saker som kom fram under tiden. Osäker och ganska ensam. Men utåt alltid stark, trygg och den som "fixade". Som jag alltid gjort. 

Fastnade direkt i relationer och sammanhang som blev destruktiva. Jag är ju en sån som vill och tror att jag kan rädda hela världen och människor lär sig att utnyttja det. Medberoende in i benmärgen. Det är liksom lättare att se och att ta tag i alla andras problem än att titta på sina egna. För det gör för ont. Så jag gav mitt allt...till alla andra. Människor som plötsligt levde på mig och som jag skulle ta hand om. Fast det var mig jag skulle ta hand om...

Jag slutade blogga. Jag slutade skriva. Jag gav upp mina böcker. Jag slutade med det jag älskar mest av allt och som jag mår bäst av... För att följa med andra på viktiga möten på kriminalvården, socialen, med hyresvärdar och jag följde med på rättegångar. Ge...och ge. Aldrig ta...eller få. För sån é jag?

Förra hösten satt jag på en rättegång som åhörare. Som att sitta i publiken...på en TV-inspelning. Fast det är på riktigt. Och man håller andan. Den åtalade...var jag tillsammans med. Och jag hade engagerat sönder mig själv i honom. Jag visste att han skulle få fängelse och jag ville se det hända...för att förstå att det var på riktigt. Att jag äntligen skulle bli fri från honom. Nu skulle det hända. Nu skulle slagen och förnedringen upphöra. Han skulle låsas in och jag skulle inte längre få 400 sms på en kväll med ord som "Jag önskar jag slog sönder dig sist jag knullade dig!". Det skulle ta slut nu. För han hade nästan slagit ihjäl den där killen som var målsägande. Tänder hade åkt ut... Fick se polisens filmer och ville spy rakt ut när jag såg den människa jag var tillsammans med sitta i sin soffa i bar överkropp...blodig med armarna uppsträckta. Och den andra killen ligga i en blodpöl på golvet. Ville spy...men nu var det slutet. 

Han blev frikänd. Hans mamma swishade oss så att vi kunde fira med pizza. Han blev frikänd...och firade med starköl. Fira. Fy fan. Det fanns inget slut nu...det skulle bara fortsätta och jag skulle fortsätta gömma mig hemma i min lägenhet. Gå till Coop och handla klockan 22,45 med livets största solglasögon...när ingen annan var ute. Jag skulle fortsätta komma med ursäkter till varför jag inte kunde träffas och fortsätta avboka i sista stund och göra folk besvikna. Jag skulle fortsätta sminka mig med ett centimeter tjockt lager concealer och puder.

Jag visste bättre. Jag visste att det var fel. Jag är inte dum. Jag visste att jag var tvungen att ta mig loss innan han slog ihjäl mig. För det blev värre för varje gång. Hårdare. Argare. Slag och sparkar. Hårade och hårdare och mer och mer. Tog mig mod att polisanmäla. Blev fotograferad och dokumenterad. Fallen lades ner. Ord mot ord. Inga bevis. Inga vittnen... Några anmälningar tog jag tillbaka själv då han hämnades genom att säga till socialtjänsten att jag knarkade tillsammans med mina barn...och jag tvingades försvara mig inför dem också. Så jag vågade inte anmäla. Polisen hämtade mig ett par gånger i hans lägenhet och körde mig hem och till sjukhuset. Några gånger tillkallades ambulans. In till akuten...vänta i timmar...för att sedan klä av mig och bli fotograferad. Blåmärken skulle mätas med linjal. Fotograferad. Dokumenterad. Omplåstrad. Nedlagt. Inga bevis. Ord mot ord. Jag hade slagit mig själv enligt honom. Sparkat sönder mina egna revben. Slagit mig själv så hårt att jag fått tinnitus...som jag får leva med hela livet antagligen. Slagit min käke så hårt att den flyttat sig...

Sista gången var den nionde maj detta året. Jag lyckades öppna dörren och knacka på hos grannen och be henne ringa polisen. Han var full och försvann in i vardagsrummet och jag skyndade mig ut. Sen in igen i väntan på polisen. Han gick ut och satte sig utanför porten. När polisen kom fick de ta honom med handfängsel, fotfängsel och spotthuva. Så. Jävla. Arg. 

Denna gången gick det inte att ta tillbaka anmälan och jag fick tag i en bra advokat. Gamla fall öppnades upp. Han satt häktad och sitter fortfarande häktad. Det blev rättegång och han stod åtalad för 3 fall av misshandel, ett hemfridsbrott och ett fall av våldsamt motstånd. Två vidriga dagar i Tingsrätten. Se honom, lyssna på honom...vara i samma rum. Fy fan. Jag skakade så jag höll på att trilla ihop. Han blev dömd på alla punkter. Ett års fängelse. Skadestånd. Tänkte att det var över och att jag skulle kunna böra andas ner i magen. 

Han överklagade. Mer väntan. Hovrätten...tre dagar. Han dömdes igen på alla punkter. Samma dom. Lägre skadestånd. Andas ut...? Han har överklagat igen...till Högsta Domstolen. Ett jäkla skämt. Men det ger honom mer tid att skada mig och ge mig mer ångest. Inte låta det vara över...fortfarande ha kontrollen och makten. 

Jag ska starta ett nytt liv! Jag tappade mig själv här i Halmstad. Under tiden för rättegången misslyckades jag med att söka de där sex jobben man måste söka för att bli berättigad sin A-kassa. Och de stängde av mig. Pang. Ingen inkomst. Noll. Redan på botten. Förklarade för dem, skickade in domen från Tingsrätten, ett långt mail och bilder på mig själv trasig. Då fick jag ännu mer bannor för att jag sagt att jag var tillgänglig på arbetsmarknaden de datumen jag suttit i Tingsrätten. Jag hade klickat i "arbetslös"...men det var jag inte de två dagarna...suck. Avstängd. Tack HRAK! Fy fan...

Alice...min älskade Alice ska ta studenten i juni. I juli lämnar vi Halmstad och flyttar till Skåne och vi längtar ihjäl oss. Nystart på riktigt och en nystart "hemma" i mitt Skåne. Har vänner där. Familj. 

Han fick ett års fängelse. Och har suttit häktad sedan den nionde maj...och vi har straffrabatt i Sverige....vilket gör att han kommer ut i början på december. Han bor 1200 meter ifrån mig. Andas. Andas Malin. Kontaktförbud. 

Jag kollar att dörren är låst minst 100 gånger om dagen - även om jag innerst inne vet att han inte kan vara där. Och flera gånger varje natt. Jag kan inte ha ljudet på på min mobil för kommer det en sms-signal hoppar jag en halvmeter. Jag går helst inte ut och nästan aldrig ensam. Jag tittar alltid bakåt och jag analyserar varje plats jag är på. Jag tittar mig helst inte i spegeln...för då ser jag de där blåmärkena. 

Jag har äntligen fått en fantastisk läkare som lyssnar. Som förstår. Det tog över ett år att få en läkare som förstod att jag behövde hjälp på riktigt. Tid. Kriscentrum. Sömn. Vitaminer. Samtal. Omtanke. Men då är det ca 70 dagars behandlingstid hos Försäkringskassan...

Hur överlever man? Jag förstår inte. Fick påtryckningar av mina fina följare om att starta en insamling. Och gjorde det. En chans att betala min hyra, överleva och att så småningom kunna starta upp ett nytt liv i Skåne med min Alice. Vi räknar ner...och är så oändligt tacksamma för alla swishar som kommit. Att det finns så mycket kärlek och omtanke där ute. Människor som inte känner oss. Ger...och ger. Oändligt tacksam! Nu när mobilen vibrerar är det inte ett meddelande där det står "Din äckliga jävla hora!" utan ett meddelande där det står överlevnad och kärlek. TACK!

HÄR finns vår insamling <3 (alternativt Swish till 0739-848151) och den är vår räddning just nu. TACK alla som skickat! Ska försöka svara på alla fina meddelanden och swishar så fort jag kan. Just nu är min hjärna helt upptagen och jag kan liksom inte fokusera. Men jag läser alla era fina meddelanden och jag känner verkligen er kärlek och omtanke. TACK! Jag kommer ut på andra sidan. Tack vare er! Jag väntar på att domen ska verkställas och jag försöker hitta ett sätt att hantera alla känslor av besvikelse...på mig själv. 

Tack för att du läst! Tack för att du finns kvar eller precis hittat in här. Bloggen är bara MIN och den kan han aldrig ta ifrån mig. Min fina mentor Susanne sa till mig att mina ord är mitt vapen. Och det är ju sant. Skrivandet har alltid varit jag och jag ska tillbaka till det. Jag ska slutföra den här boken som mitt förlag väntar på. Och den kommer med lite tur att komma ut även i USA. Fatta! Livet kommer tillbaka. Jag kommer tillbaka. Starkare! Och jag lyckades ta min examen i somras! Jag klarade det! Det trodde jag aldrig...men jag gjorde det!

//Malin

Lite mammapepp och morgonkaos!

Jag slängde ut frågan ”Hur ser er morgon ut?” på facebook i morse. Oerhört befriande att läsa alla svar! Det är alltså inte bara jag som har kaos på morgonen emellanåt, skäller på barnen, skickar iväg dem utan frukost i magen eller ibland misslyckas att få iväg dem över huvud taget. Inte bara jag som får psykbryt över att de alltid ska ligga kvar så länge i sängen att de sedan måste springa till bussen och ibland missar den…trots att jag väckt dem 1,5 timme tidigare. Jag är inte ensam. Skönt tycker jag. Vi behöver inte slå ner på oss själva. Vi gör väl ändå så gott vi kan? Och precis som när barnen var små…så gör vi ju trots allt vårt bästa. Och det får fan räcka, haha.

Jag fick ett mail igår ifrån en nedbruten mamma. Hon läser statusuppdateringar på fb och slår på sig själv med knuten näve. ”Jag måste ju ha gjort något fel under deras uppväxt eftersom de beter sig så här nu?! Känner mig helt misslyckad som mamma!”

Blir så ledsen över alla mammor som trycker ner sig själv. Som låter sig påverkas av bilden som många andra mammor förmedlar. Som tror att de är de enda som har det stökigt på morgonen och att det är något fel på dem. Så är det INTE!

Sociala medier fylls med bilder och berättelser om lyxfrukostar med tända brasor, kli på ryggen och hembakat bröd med veganska jäkla pålägg och smoothies. Alla sitter vid uppdukat bord och ”morgonmyser”, planerar dagen, packar fruktpåsar till rasten och vinkar glatt i dörren. Sen fotas de glada lyckliga ”Bullerby-barnen” bakifrån när de skuttar iväg längs vägen. Syskonen hand i hand och man får en ”MINA FINA!”-post på instagram med hashtag ”syskonkärlek”. Haha, så är det INTE här hemma. Här tjatas det. Här skälls det. Här bråkas det. Det närmaste ”mys vid brasan” här hemma är min klimakterievarma kropp som kokar av ilska när jag för tolvte(!) gången går in till tonåringen och säger ”KOM IGEN NU FÖR FAN ALICE!”, haha. Smoothiemaskinen gick sönder samma dag jag köpte skiten, det närmaste nybakat bröd är ”nästan för gammalt bröd” som förvandlas till Fattiga Riddare i ren panik och vår härliga morgonmusik består av Leif & Billy på hög volym. Syskonen hatar varandra så fort de ser varandra. Såna é vi. Och det är ju ändå okej. Långt där inne och bortom tröttheten och stressen så finns det obegränsat med kärlek. Det är därför man klarar av de här skitmorgnarna.

Hemma hos oss går Alice buss klockan åtta och Elton cyklar hemifrån tio i åtta. Jag brukar ställa klockan på halv sju för att släpa mig upp och hinna få i mig två koppar kaffe innan ”matchens första rond” drar igång.

06,50 – Öppnar dörren till Alice rum (Alternativt ringer henne på telefonen om jag inte orkar gå dit, hahaha.) Säger god morgon och frågar om hon sovit gott. Får ofta bara ett grymtande till svar. Lämnar dörren lite öppen även om jag vet att det irriterar henne men tänker att lite ljus kan hjälpa för att väcka björnen från sitt ide. Går vidare in till Elton, klappar honom på kinden och han vaknar (oftast) med ett leende och säger ”Kom mamma!” Han vill oftast att man kryper ner och kramas en stund innan han går upp. Mysigt ändå.

07,05 – Går tillbaka till Alice och frågar om hon är vaken. Hon svarar ja. Och sover vidare. Jag berättar för henne hur lång tid det är tills bussen ska gå och hon svarar okej. Elton kommer upp yrvaken och sätter sig i soffan och startar SVT Play och rattar in Leif & Billy. Kläderna håller han i famnen.

07,15 – Tillbaka till tonårsgrottan…nu lite irriterad. ”Kom igen nu Alice! Jag kör INTE dig till tåget idag! Upp och hoppa!” (Varför säger man upp och ”hoppa” egentligen? Vem fan HOPPAR på morgonen?) Hon vänder sig om och svarar irriterat ”JAAAAA! JAG ÄR PÅ VÄG!!” Jag lämnar dörren ännu mer öppen och tänder i hallen. Mouhaha! Går in till Elton och frågar vad han vill ha till frukost. Han svarar nästan alltid ”äpple bara” och vi har diskussionen om hur viktigt det är att ha mat i magen för att orka med skolan och jag erbjuder en miljon olika varianters frukost.

07,20 – Jag skriker genom hela huset ”ALICE!! KOM IGEN NU!” Serverar Elton en macka, äppelbitar, juice och te. Han dricker lite juice, pillar bort pålägget från mackan och tar en liten tugga. Kollar vidare på Leif & Billy. Alice smäller hårt i badrumsdörren. Yes – hon är uppe!

07,30 – Ber Elton klä på sig. Knackar på badrumsdörren och kollar om Alice vill ha någon frukost. Det vill hon inte. Tillbaka till Leif och Billy.

07,35 – Ber Elton borsta tänderna. Han sitter fast i mobilen och jag skäller. ”Ska du kolla mobilen kan jag ju få se Nyhetsmorgon istället!!” Frukosten står kvar orörd på bordet. Lönt…

07,40 – Höjer rösten. ”KOM IGEN NU ELTON! DU ska cykla snart!!”

07,45 – Knackar på Alice dörr. Hon sitter inlindad i en handduk och grejar med håret i lugn och ro. Jag blir apstressad och förklarar att bussen går om 15 minuter och hon svarar irriterat att hon vet.

07,50 – Stressar på Elton. ”Nu blir du sen älskling!! Nu måste du cykla!” medan han i lugn och ro går med näsan i mobilen mot tvättstugan för att hämta strumpor. Sen kommer han in och pussar mig på munnen och säger ”Hejdå mamma, jag älskar dig!”. One down…

07,52 – Skäller på Alice igen, haha. Hon flyger ut ur rummet. ”Hämta strumpor mamma!! Jag blir sen!!” No shit?! Jag hämtar strumpor, hon hoppar i skorna och ut genom ytterdörren med ett ”hejdå, jag älskar dig!”…utan jacka. För sån é hon.

Så ser en vanlig morgon ut i Meekatt Casa. Jag har dock lärt mig vissa knep som fungerar bättre än andra. En sak som ALLTID fungerar (på mina barn) är att spela på deras dåliga samvete, haha. Frukostbricka med lite extra fina mackor eller pannkakor (jag gör smeten kvällen innan!) som jag går in med och ler mitt mentalt störda leende. ”Godmoooorgon älskliiing. Här kommer frukost på sängen! Sätt dig upp!” Då får de så dåligt samvete att de sätter sig upp sovande och börjar äta! Lätt värt de 10 minuterna det tar mig på morgonen i stället för att ägna 45 minuter åt tjat. Ibland är jag på riktigt gott humör och går in och sjunger ”Vi gratuleeerar, vi gratulerar…” med brickan i högsta hugg. Den funkar också alltid och ger en bra start på morgonen, haha. 

Lägga fram kläder kvällen innan fungerar INTE på mina barn. De hinner både få en ny stil, vilja och kroppsform över natten och det resulterar bara i att det vi plockat fram hamnar i en hög på golvet. Så det gav jag upp.

Ibland går det helt smärtfritt och alla är glada. Ibland är det kaos. Ibland jagar jag dem med febertermometer när de försöker köra sjuktricket. Ibland möter barnen varandra i köket och kallar varandra idiot. Ibland får jag messa lärare att ”Elton är på väg!” och ibland får jag köra en sen Alice till bussen. Men ja…vad gör man inte? Minns fortfarande hur mamma skällde på mig varje morgon när jag gick i skolan. Hur arg hon var när hon gasade fram i sin röda Ford Escort genom Åstorp utan att säga ett ord till mig och nästan kastade av mig i farten vid busshållplatsen, haha. Heja mamma!

När båda barnen lämnat börjar "släckningsarbetet". Ta upp blöta handdukar från golvet, släcka lampor i badrummen, stänga garderobsdörrar och hämta disk i ALice rum. Nästa morgon börjar vi om. 

Tänker ändå att vi är alla bara människor och bara för att man är förälder så betyder ju inte det att man plötsligt är lycklig varje morgon när man vaknar eller att man har två ton tålamod, eller hur? Man kanske har jättemysiga kvällar istället?

Så – hur ser era mornar ut? Dela gärna med er så att fler mammor kan få lite tröst i eländet. Vi kämpar på. Och det räcker!

Fick iaf en mysig fika på Skånskan med Alice efter skolan idag! 

 over and out.

//Meekatt...

Livets BÄSTA lunch!

(Nej, detta är INGET sponsrat inlägg.) Men idag åt jag en lunch i Gävle som verkligen förtjänar ett eget inlägg. Och en Michelinstjärna! Jag har aldrig(!) ätit en godare lunch i hela mitt liv!!

 

Jag skulle luncha med min fina Gävle-vän Vesna idag och hon fick bestämma plats. Fick en adress och rattade in min gps. Kom fram till Salt Studio mitt i världens ösregn och gick in för att vänta på henne. Varje dag serveras en maträtt med kött och en vegetarisk. Och det är SÅ gott och SÅ vackert! Man betalar 125 kr och då får man en lyxig lunch, världens godaste bröd och bästa kaffet!! Måste dit igen imorgon och fråga vad det var för kaffe, haha.

 

 

Jättefin lokal och SÅ och mysigt!

 

BÄSTA stället!!

 

 

Så snyggt, fräscht och mysigt!! 

 

 

Massa godsaker att köpa!! 

Fatta vad gott!

 

Ännu mera gott!

 

 

Världens vackraste sällskap på lunchen!

 

 

Dagens vegetariska med bönor.

 

 

Jag käkade rostbiff med potatis, vitlök, persilja och pumpakärna. MY GOD!! 

Ja, som sagt - detta var det godaste jag ätit på flera år, haha. Helst magiskt. Bor ni i Gävle eller har vägarna förbi så ÅK HIT! Jag kommer ju aldrig mer kunna äta en lunch igen utan att vara missnöjd, haha.

 

Efter lunchen var jag en sväng på Rusta, 2 olika Jysk, Ö&B, IKEA och MAXI. Nu har vi fått till ett jättevackert hem här hos min syster! Imorgon ska det bli jättretråkigt väder så jag får stanna en extra dag och kör hem på onsdag. Nu - lite skrivtid! 

 

  

 

over and out. 

 

//Meekatt...

Jag kan allting!

Jag smet ju ifrån flyttfixet några timmar idag och efter en lunch på stan (och en halvtimmes letande efter vart jag hade parkerat bilhelvetet, haha) unnade jag mig en lugn stund vid Gavleån. Det är jättevackert där och jag hade kungligt sällskap. Ingen dålig söndag alls!

Drottningen & Jag! 👑

 ❤️

Andas! Jag känner verkligen hur välbehövligt det var för mig att komma iväg hemifrån Mellbystrand lite. Har ju varit sjukskriven hela våren och sommaren och klättrar på väggarna snart. Och sambon har varit hemma sjukskriven också så nu börjar det krypa i kroppen. Jag är van vid att få min egentid och nu har jag inte varit ensam på evigheter. Så detta var lyx. Komma långt iväg, hitta på saker ensam och bara vara. Jag. 

Min syster skrattar hela tiden och förvånas över hur jag håller igång. Jag kör och hämtar grejer, bär tunga lådor, borrar och skruvar, lastar och packar bilen. Hon säger hela tiden att vi ska be om hjälp eller hyra släp och jag svarar varje gång "Varför då?! Man får in ALLT i min bil och jag kan allting!!". Och hon blir lika förvånad varje gång. Man kan fan få in ett helt bohag i Meekattbilen. Det finns liksom inget stopp, haha. Men jag har ju också flyttat en miljon gånger och lärt mig leka Tetris i bilen. Heja Meekattbilen ändå?! Och heja mig. Jag kan allting. 

Meekatt Flyttfirma - Ring för att boka! 

När jag skulle köra till ICA i eftermiddags kom det fram en trevlig kille på parkeringen och sa "Du har lite för lite luft i framdäcket!" Vad i helvete?! Vadå för lite luft? Vem fan pumpar däcken på bilen? Man byter ju däck på bilfirman två gånger om året och där blåser de väl upp skiten?! Eller har jag missuppfattat detta i 43 år? Jag har ju uppenbarligen haft tur då...

Jag tackade såklart för att han påpekade detta, tog min systerdotter Saga med mig i bilen och körde till OKQ8. Där satt jag en stund i bilen, skämdes över min dumhet och samlade mod för att gå in i butiken, förnedra mig och fråga om hjälp. Jag hittade inget skåp där det stod "LUFT" och hur ska man veta hur mycket luft man ska ha och hur man får i den?! Kul om man bara kör på och spränger skiten...

Sjukt pinsamt att vara vuxen och nyss ha fått denna uppenbarelse som alla andra haft ända sedan de öppnade körkortsboken. Fan. Jag dividerade med Saga i bilen. "Ska jag fråga om de hjälper mig? Eller...sånt har väl inte de i kassan tid med? De kan ju inte lämna butiken för att jag är dum i huvudet?! Ska jag fråga någon helt random människa på parkeringen? Ska jag vänta in en riktig hunk och spela korkad?". Sen kom jag ju på att jag faktiskt ÄR korkad och det är ju onödigt att visa det om det nu faktiskt skulle råka ramla in en hunk på macken...

Jag tuffade till mig och gick in till tjejen i kassan. "Hej. Jag behöver tydligen luft i mitt ena däck men jag är trög och vet inte hur man gör!" Hon pekade och förklarade vart jag skulle köra, att jag skulle trycka på "plus eller minus" och sen var det klart när det pep. Eeeh? What? Vilket var klart?! Jag låtsades förstå och frågade sedan "Men hur vet man hur mycket man ska ha då?!". 2,5 sa hon. Okej...2,5 - I can do this! Jag kan ju allting...typ. 

Jag hittade skåpet och som tur var fanns det en fusklapp där. Alla däck är nu pumpade - utan personal och utan hunk. Var nästan på väg att erbjuda alla andra besökare på macken en koll av luften nu när jag var nybliven och stolt expert på detta. 

Som belöning till Meekattbilen för all körning de här dagarna och som förlåt för att den fått kämpa på utan luft bestämde jag mig för att belöna den med en tvätt. Jag gick tillbaka in på macken och sa glatt till tjejen i kassan att "Det var ju jättelätt! Gick skitbra!" Hon tittade jättekonstigt på mig och jag insåg att min skånska var lite svår att förstå. Fan. Jag artikulerade noga (likt Petra Mede!) och bad om en kupong till biltvätten. Betalade och gick ut till Saga. 

Wiiih - åka biltvätt är ju ändå lika kul nu som när man var liten och fick följa med pappa i biltvätten. Jag slog in koden och körde in i tvätthallen tills det började lysa rött och stod STOPP. Sen satt vi där...och väntade...och väntade...och väntade. 

Men varför börjar den inte?! Jag startade bilen och backade en liten bit. Då blev det grönt och jag körde fram igen tills det stod STOPP. Och så väntade vi igen... Inget hände! Vafan? Man vågar ju liksom inte GÅ UT ur bilen där inne. Man har ju sett Final Destination och man vill INTE dö i en biltvätt. Sjukt tragiskt avslut. Dog i en biltvätt i Gävle...

Till slut fick vi ge upp och köra ut. Jag fick återigen samla mod och övervinna skammen av min egen dumhet och gå tillbaka in på macken en TREDJE gång. "Hej...det funkar inte. Jag har slagit in rätt kod och gjort precis som det stod". Hon frågade om vi stannat vid stopp i första hallen och jag svarade "Jajemen!" och kände hur jag ljög. Första hallen vadå? Det var ju EN LÅNG? Och jag körde fram tills det stod stopp... Ja, jag skulle alltså stannat i första delen. Jag skyllde på trasig teknik och då följde hon med oss ända in i hallen! Förnedringen alltså när skiten startade...precis som den skulle....om jag hade gjort rätt. 

Som den omtänksamma och kloka moster jag är så passade jag på att visa dödsscenen ifrån biltvätten i skräckfilmen "Final Destination" för Saga samtidigt som biltvätten var i full gång. Väldigt uppskattat!

Sen blinkade det plötsligt grönt och jag körde snabbt ut - glad över att vi hade överlevt. Då ser jag i backspegeln att det fortsätter hända saker där inne i tvätteriet och kom på att jag hade missat det där som händer på "ANDRA stationen" efter skummandet på första. Jag körde ju rakt förbi detta! Jäkla skit. Tacka vet jag hemma i Laholm - där kör man in, dörren stängs, man står stilla, dörren öppnas, bilen är ren och man kör ut. Varför ska det vara så krångligt här i Gävle med dubbelstationer? Man kör väl till en tvätt för att man är lat och vill slippa krångel?! Men men - den blev halvklar i alla fall och helt klart renare än förut. 

Tadaaa - med luft och allt!

Så ja, det går kanske lite snett ibland och blir lite pinsamheter och fel. Men i det stora hela är jag ändå nöjd med dagens bilproblem. Nu blir det ett dyk ner i godispåsen sen godnatt! Hör av er om ni behöver flytthjälp eller luft i däcken! 

over and out. 

//Meekatt...

Hemma i Gävle, Underliv & BÄSTA godisbutiken!

Hej ifrån Gävle! 💕 Min syster och hennes tre flickor som förlorade sitt hem i en brand för fyra månader sedan fick ÄNTLIGEN ett nytt boende i onsdags. Så i torsdags fyllde jag bilen och rattade mot Gävle för att hjälpa dem komma i ordning. Åtta timmar i bilen...helt ensam...med hög musik är ju ändå lyx ibland! Visst för att jag älskar mina barn men ibland är det jäkligt skönt att bara vara jag...och slippa EPA-dunk i högtalarna och det eviga tjatet "Kan du dela wifi mamma?!".

Nu är vi inne på tredje dagen och jag har träningsvärk precis ÖVERALLT efter att ha hämtat möbler, byggt, släpat, burit och skruvat. Men det blir SÅ fint och de kommer få ett jättemysigt hem äntligen! 

Idag tar jag en liten välbehövlig paus och flydde ner på stan för att skriva lite på min bok, äta lunch och andas lite Gävleluft. Jag älskar verkligen denna staden - känner mig hemma här. Hade det inte varit för barnen hade jag lätt kunnat flytta upp hit!

Och ja, efter att ha hittat världens bästa godisbutik så är jag nästan beredd att överväga det här med barnen och flytta i alla fall, haha. Godishuset! Oh my god vilken butik!? Hemmakväll kan ju slänga sig i väggen. Detta var ju verkligen en lyckobutik för volangerna, haha. 

Jag var helt lycklig och sa till tjejen i kassan att "HIT ska jag åka VARJE dag nu när jag är uppe i Gävle!" Lite pinsamt dock att det var samma tjej igen dag två. "Ja, som sagt...jag ska komma varje dag! Vi ses imorgon!"

Jag försöker vara anonym och tänker att jag kan vara det när jag är så långt hemifrån men det är något i min personlighet som alltid avslöjar mig, haha. Igår på Rusta till exempel... Väl framme i kassan med full vagn räcker jag fram en liten liten blomkvist till tjejen i kassan och säger "Jag ångrade mig på denna lilla fula växten så kan jag lämna den till dig?". Sen hade jag såklart sett fel pris på mattan jag köpte (eller tagit fel matta?) och den kostade 300 kronor mer. När tjejen i kassan sa det sa jag "Det var ju tur att jag lämnade tillbaka den fula kvisten då, haha!". Jag betalade och så kom det ett "Visst är det du som är Meekatt?" HAHA, vafan. Jag måste lära mig att bete mig som en vuxen när jag är ute bland folk...

Men ja - Godishuset. Den lösgodissort som inte finns här - finns inte alls. Flyttar jag till Gävle så vet jag vart jag vill jobba. Hittat en butik i Valbo och en i Hemlingby. Och igår fick jag tips på min Facebooksida om en tredje butik i Gävle Bro som ska vara ÄNNU bättre så nu blir det turné med Meekattbilen! Hej beach 2030 - vi ses i vassen!

Igår var det fokus på fin inredning och här har jag ju mina favoritbutiker som är Rusta, Jysk och Dollarstore. Biltema överraskade med en fin spegel med. Nej, det var ingen backspegel. Men jag hade helt missat att det fanns inredning även där. Vem behöver dyra inredningsbutiker med ljuslyktor för 499 kr när man kan hitta likadana på Rusta för 29 kr?

På Dollarstore kunde man t ex köpa den här fina vasen för 39 spänn. Jag skrattade och sa till min systerdotter att "Kolla, här kan vi köpa ett underliv i valfri färg!". Kul tyckte jag. Sen när vi kom hem hade min lillasyster varit och lämnat en flyttkartong full med fin inredning. Och vad hittar jag när jag öppnar? Jo, ett underliv i färgen vit. Den BLEV fin när den väl kom upp på hyllan...men lite roligt var det ju. 

Jag sitter uppkopplad på Marketplace dygnet runt nu. Man blir ju nästan lite beroende när man väl börjar söka efter saker här. Hittade en JÄTTEFIN tavla som jag blev kär i och vill ha hemma i mitt eget sovrum så idag körde jag till Brynäs och hämtade den. 50 kr - bästa fyndet!

Fin, eller hur? Älskar den!!

Jag längtar lite efter barnen, tjatet och EPA-dunket nu. Men mest efter min Elviz, haha. Siktar på att köra hem i mitten på veckan när jag känner att vi fått ordning på det mesta och alla kan landa.

Jag skriver vidare på min bok som börjar närma sig ett slut nu och det känns jättebra och jätteläskigt på samma gång. Här lämnar jag ut och blottar mig helt och jag kan inte gömma mig bakom barnens knasigheter och roligheter. Men lite spännande att ge ut en "riktig bok" och inte bara vara "Hon som skrev bajsböckerna". Känner jag mig nöjd och har tillräckligt med mod skickar jag in den till förlaget så att den kan komma ut till jul. (Sen gömmer jag mig under en sten i väntan på kritik, ris och åsikter, haha.)

Nu har jag ätit en god lunch på Galleri Nian, köpt lite myskläder att mysa runt i på kvällarna (resår är bra när man hittat Godishuset) och tagit en kaffe på Waynes. Nu ska jag köra ut till havet och andas lite innan jag återvänder till inredningen och tjejerna. 

Hoppas ni har en fin söndag! 

over and out. 

//Meekatt...

Barndomsdrömmen, Premiär & Grymma tjejer!!

Äntligen var det söndag och en BRA sådan som jag längtat till! Det var nämligen historisk PREMIÄR för Rögles DAMLAG och vi var såklart på plats tillsammans med nästan 4000 glada grönvita supportrar. Mitt i klacken såklart och Jesper blev därav av med sin hockey-oskuld, haha. Det var ju på tiden!? 50 år utan en hockeymatch - skandal! 

Jag lyckades tjata till mig ett litet besök på Hembygdsparken innan matchen. Elton var där med klassen förra veckan och han berättade att de sålde små getkillingar och det har ju liksom alltid varit min stora dröm - att ha en egen get! Ja, jag vet...det är konstigt, haha. Men jag vet inte hur många gånger jag TVINGAT barnen att åka till Hembygdsparken och Lögnäs gård...bara för att jag ville klappa getter. Nu går det inte att övertala ungarna länge så nu får Jesper offra sig. 

Hade det inte varit JÄTTEKUL och MYSIGT att ha en sån här underbaring?!

Eller en sån här...som heter Kenneth?! Drömmen ju! haha 

Kolla! Skitbilligt ju!? Ja, nu är ju Jesper inte alls lika exalterad som jag när det kommer till getter och börjar gnälla om förvaring/utrymme, dofter, tillstånd och SE-nummer och sånt trams. Suck! Lika tråkig som mamma när man var liten och tjatade om ett eget marsvin. Fan...jag kommer nog aldrig få en egen get. Men drömma kan man ju. Jag ser ju framför mig sitta där i hagen med min dator...med en mysig liten Kenneth skuttandes omkring mig. Fatta lyckan? haha

Jag fick klappa lite i alla fall och sen var det dags att åka till Catena Arena. 

Whoop!! Heja tjejerna!!! Grymt kul med ett damlag!!

Och här står en oskuld Jesper utan att ha en aning om vilka jag tvingar honom att fotas med, haha. Heja honom ändå som fixade 2 autografer ifrån herrlaget på vägen in! Själv var jag för blyg...

3-2 till Rögle - YES!!

Nu blir det pyjamas, färdig Lyxlasagne ifrån frysdisken och Netflix resten av kvällen!

over and out. 

//Meekatt...

Donald Trump, Död Mus & Återförening med ex?

Den här helgen har varit den bästa på länge! Jag har brutit mot min "isolering" framför datorn och Netflix och och varit på en massa äventyr - heja mig! Och TACK Camilla som tvingade på mig "vuxenkläder" (annat än mjukisbrallor) och drog med mig ut i verkligheten! Den här helgen behövde verkligen mitt trötta hemmasittande jag. 

Jag fick ett sms i fredags. "Vill du följa med på fågelmässa i Höganäs imorgon?". Eeeh...vafan? På vadå?? Fågelmässa? Jag trodde först att det var autocorrekt som gått in och ändrat och skrattade högt. Men det visade sig att hon verkligen menade Fågelmässa, haha. Det var nog det absolut sista jag någonsin skulle kunna få för mig att hitta på men ja - jag behöver komma ut, jag behöver umgås med någon annan än karaktärerna i Outlander och Ronald Mc Donald och jag behöver lite mer Camilla i mitt liv...så jag hängde på.

Vi hamnade i en lokal på ett industriområde i Höganäs strax efter lunch. Det var...fåglar. EN jävla massa fåglar. Rader med bord och på dem stod det burar med en massa små jäkla fåglar i alla möjliga färger som förde ett jäkla liv - och folk gick och beundrade, köpte och sålde dem. Jag vet inte om det var häftigt eller sorgligt än men helt klart en annorlunda upplevelse för mig. 

Visst, en del av dem är ju lite söta att titta på men alltså...vad ska man göra med en FÅGEL? Jag frågade Camilla som själv är ägare till två vad fan man skulle ha dem till. Till svar fick jag "Vad ska man ha en katt till då?" WHAT? Elviz är ju min bästa vän, min bebis och min största kärlek i livet! Men en fågel..? Ska man ligga och gosa med den på nätterna eller hackar den ut ögonen på en då..? Elviz skulle iofs älska om jag kom hem med lite fåglar till honom, haha. 

Längst upp till vänster har vi en med Donald Trump-frilla. DEN skulle jag valt!

Kullabygdens Fågelförening försökte värva mig som medlem, haha. Och när jag pratade med en man som försökte sälja in fågellivet till mig kom en kille fram och sa till honom "Hon är kompis med CAROLA så hon ska vi ha med!" Ja, ska man ge sig in i fåglarnas värld är det tydligen CAROLA man ska känna, haha. Och jag måste erkänna att jag är fortfarande lite i chock efter den här upplevelsen... Under min tid som restaurangchef på Wapnö (när jag bodde i Halmstad för några år sedan) så var det ju en väldig massa party och utgång. Mycket "Foxen" blev det. Och där stod jag och dansade och shotade i tight klänning och långa fransar...med CAROLA. Och nu står vi här...på en Fågelmässa i Höganäs...som två tanter!? Vad i helvete hände med våra liv?! Ska man skratta...eller gråta? Hahaha

Ja, det var en envis man som gärna ville ha in mig i föreningen så jag fick famnen full med böcker och tidningar med mig hem. Jag skrattade hela vägen till bilen. Detta är liksom "Fibban" -  för ornitologer. Varsågod Camilla säger jag!

När vi kom ut ifrån kacklandet var det lite marknadsstånd på gården. Men inga gräddbullar och marknadskarameller utan här såldes levande maskar i olika storlekar...litervis. Mysigt ju. Det fanns också en glassbox full med döda maskar, syrsor och andra godsaker för den som tröttnat på Hemmakvälls utbud och ville prova lite annat lördagsgott. (Hjälp!)

Intill den frysta tärnade mangon och papayan låg det 25-pack döda vita möss. HÄR kände jag att jag var färdig med fågelmässan. Det räcker liksom med min egen "döda mus" här hemma. Jag behöver inte 25 till i frysen... 

Efter fågelmässan körde vi till den fantastiska butiken BALI som ligger utanför Ödåkra/Väla i Helsingborg. Har ni möjlighet att åka dit så är det helt klart värt ett besök. Så mycket fina möbler och inredning att man blir knäsvag. Skulle kunna byta ett utav barnen mot ett av deras fina vitrinskåp... Men ja, det blir kanske inte uppskattat. 

Vad gör han där?!

Man kunde tydligen även återförenas med sitt ex här!? Jag sa bestämt nej tack och vi körde vidare till IKEA för lunch. När vi körde in i parkeringshuset stod en JÄTTEFIN bil parkerad där och i min hjärna var detta såklart Skånemejeriers nya bil och jag vrålade "KOLLA CAMILLA!! VILKEN FIN BIL!! DEN VILL JAG HA!!!" Sen körde vi runt och såg bakluckan med ett stort "Sverigedemokraterna". Jag behöver verkligen komma ut i världen mer, haha. Fan. Men himla fin från sidan.

Inte Mellanmjölken...

Vi avslutade med en mysig fika hemma hos fina vänner till Camilla sen var all energi i den här trötta kroppen helt slut. Men en jättebra lördag och väldigt välbehövlig. Jag hade nästan förträngt hur trevligt det är där ute i världen. 

over and out. 

//Meekatt...