Bloggen är bara min. Min älskade blogg! Så saknad. 💗
Det var evigheter sedan jag skrev här. Har verkligen saknat bloggandet. Det var ju min grej i så många år. Min ventil utåt. Min dagbok och min kontakt med alla er. Alla er som följt mig igenom livet i snart sexton år. Många finns kvar...och det är helt otroligt. Många känns som mina riktiga vänner. Fint ändå. Att ord...kan göra det. Mina ord. Jag. Malin. Inte bara "roliga Meekatt"...även om jag ibland saknar henne. Och allt kul hon gjorde! Alla mammamingel, event och mässor. Det var kul - jättekul! Och en tid i livet jag ser tillbaka till med så mycket värme och massa kärlek. Stolt över mina tre utgivna böcker. Stolt över "Låt mamma bajsa ifred" som alldeles nyss släpptes på NYTT i Norge och ska bli ny succé där. Fatta! Min bajsbok, haha.
Men nu behöver jag vara Malin. Jag behöver vara stark i mitt eget jag. Inte för att jag var annorlunda eller någon annan person men det var på ett annat sätt. Det handlade om underhållning, om att prestera för min försörjning och om att ge för att jag tyckte det var så kul. Mitt jobb. Och jag älskade oftast det!
Jag har inte så mycket att ge just nu. Jag kan, orkar och vill inte prestera. Jag kan bara vara jag...mitt lite trasiga jag. Och jag behöver precis det jag får av alla er genom facebook, mail och instagram - så mycket kärlek att jag inte ens kan förstå det.
Ni som bara följer bloggen kanske inte vet vad som hänt... Jag flyttade ju till Halmstad. Mest för att Alice skulle bo nära sin skola och för att det skulle ge henne bästa möjligheterna som fanns för att hon skulle vilja och orka med gymnasiet efter sitt helvete på Lagaholmsskolan i Laholm. Tre års helvete. Och nu en nystart. En lägenhet alldeles vid skolan och intill stationen så att Elton enkelt skulle kunna ta sig hem hit.
Jag kämpade med min tillfrisknad och min nykterhet. Svag och rädd för livet. Skadad av relationen i Mellbystrand. Av saker som kom fram under tiden. Osäker och ganska ensam. Men utåt alltid stark, trygg och den som "fixade". Som jag alltid gjort.
Fastnade direkt i relationer och sammanhang som blev destruktiva. Jag är ju en sån som vill och tror att jag kan rädda hela världen och människor lär sig att utnyttja det. Medberoende in i benmärgen. Det är liksom lättare att se och att ta tag i alla andras problem än att titta på sina egna. För det gör för ont. Så jag gav mitt allt...till alla andra. Människor som plötsligt levde på mig och som jag skulle ta hand om. Fast det var mig jag skulle ta hand om...
Jag slutade blogga. Jag slutade skriva. Jag gav upp mina böcker. Jag slutade med det jag älskar mest av allt och som jag mår bäst av... För att följa med andra på viktiga möten på kriminalvården, socialen, med hyresvärdar och jag följde med på rättegångar. Ge...och ge. Aldrig ta...eller få. För sån é jag?
Förra hösten satt jag på en rättegång som åhörare. Som att sitta i publiken...på en TV-inspelning. Fast det är på riktigt. Och man håller andan. Den åtalade...var jag tillsammans med. Och jag hade engagerat sönder mig själv i honom. Jag visste att han skulle få fängelse och jag ville se det hända...för att förstå att det var på riktigt. Att jag äntligen skulle bli fri från honom. Nu skulle det hända. Nu skulle slagen och förnedringen upphöra. Han skulle låsas in och jag skulle inte längre få 400 sms på en kväll med ord som "Jag önskar jag slog sönder dig sist jag knullade dig!". Det skulle ta slut nu. För han hade nästan slagit ihjäl den där killen som var målsägande. Tänder hade åkt ut... Fick se polisens filmer och ville spy rakt ut när jag såg den människa jag var tillsammans med sitta i sin soffa i bar överkropp...blodig med armarna uppsträckta. Och den andra killen ligga i en blodpöl på golvet. Ville spy...men nu var det slutet.
Han blev frikänd. Hans mamma swishade oss så att vi kunde fira med pizza. Han blev frikänd...och firade med starköl. Fira. Fy fan. Det fanns inget slut nu...det skulle bara fortsätta och jag skulle fortsätta gömma mig hemma i min lägenhet. Gå till Coop och handla klockan 22,45 med livets största solglasögon...när ingen annan var ute. Jag skulle fortsätta komma med ursäkter till varför jag inte kunde träffas och fortsätta avboka i sista stund och göra folk besvikna. Jag skulle fortsätta sminka mig med ett centimeter tjockt lager concealer och puder.
Jag visste bättre. Jag visste att det var fel. Jag är inte dum. Jag visste att jag var tvungen att ta mig loss innan han slog ihjäl mig. För det blev värre för varje gång. Hårdare. Argare. Slag och sparkar. Hårade och hårdare och mer och mer. Tog mig mod att polisanmäla. Blev fotograferad och dokumenterad. Fallen lades ner. Ord mot ord. Inga bevis. Inga vittnen... Några anmälningar tog jag tillbaka själv då han hämnades genom att säga till socialtjänsten att jag knarkade tillsammans med mina barn...och jag tvingades försvara mig inför dem också. Så jag vågade inte anmäla. Polisen hämtade mig ett par gånger i hans lägenhet och körde mig hem och till sjukhuset. Några gånger tillkallades ambulans. In till akuten...vänta i timmar...för att sedan klä av mig och bli fotograferad. Blåmärken skulle mätas med linjal. Fotograferad. Dokumenterad. Omplåstrad. Nedlagt. Inga bevis. Ord mot ord. Jag hade slagit mig själv enligt honom. Sparkat sönder mina egna revben. Slagit mig själv så hårt att jag fått tinnitus...som jag får leva med hela livet antagligen. Slagit min käke så hårt att den flyttat sig...
Sista gången var den nionde maj detta året. Jag lyckades öppna dörren och knacka på hos grannen och be henne ringa polisen. Han var full och försvann in i vardagsrummet och jag skyndade mig ut. Sen in igen i väntan på polisen. Han gick ut och satte sig utanför porten. När polisen kom fick de ta honom med handfängsel, fotfängsel och spotthuva. Så. Jävla. Arg.
Denna gången gick det inte att ta tillbaka anmälan och jag fick tag i en bra advokat. Gamla fall öppnades upp. Han satt häktad och sitter fortfarande häktad. Det blev rättegång och han stod åtalad för 3 fall av misshandel, ett hemfridsbrott och ett fall av våldsamt motstånd. Två vidriga dagar i Tingsrätten. Se honom, lyssna på honom...vara i samma rum. Fy fan. Jag skakade så jag höll på att trilla ihop. Han blev dömd på alla punkter. Ett års fängelse. Skadestånd. Tänkte att det var över och att jag skulle kunna böra andas ner i magen.
Jag ska starta ett nytt liv! Jag tappade mig själv här i Halmstad. Under tiden för rättegången misslyckades jag med att söka de där sex jobben man måste söka för att bli berättigad sin A-kassa. Och de stängde av mig. Pang. Ingen inkomst. Noll. Redan på botten. Förklarade för dem, skickade in domen från Tingsrätten, ett långt mail och bilder på mig själv trasig. Då fick jag ännu mer bannor för att jag sagt att jag var tillgänglig på arbetsmarknaden de datumen jag suttit i Tingsrätten. Jag hade klickat i "arbetslös"...men det var jag inte de två dagarna...suck. Avstängd. Tack HRAK! Fy fan...
Alice...min älskade Alice ska ta studenten i juni. I juli lämnar vi Halmstad och flyttar till Skåne och vi längtar ihjäl oss. Nystart på riktigt och en nystart "hemma" i mitt Skåne. Har vänner där. Familj.
Han fick ett års fängelse. Och har suttit häktad sedan den nionde maj...och vi har straffrabatt i Sverige....vilket gör att han kommer ut i början på december. Han bor 1200 meter ifrån mig. Andas. Andas Malin. Kontaktförbud.
Jag kollar att dörren är låst minst 100 gånger om dagen - även om jag innerst inne vet att han inte kan vara där. Och flera gånger varje natt. Jag kan inte ha ljudet på på min mobil för kommer det en sms-signal hoppar jag en halvmeter. Jag går helst inte ut och nästan aldrig ensam. Jag tittar alltid bakåt och jag analyserar varje plats jag är på. Jag tittar mig helst inte i spegeln...för då ser jag de där blåmärkena.
Jag har äntligen fått en fantastisk läkare som lyssnar. Som förstår. Det tog över ett år att få en läkare som förstod att jag behövde hjälp på riktigt. Tid. Kriscentrum. Sömn. Vitaminer. Samtal. Omtanke. Men då är det ca 70 dagars behandlingstid hos Försäkringskassan...
Hur överlever man? Jag förstår inte. Fick påtryckningar av mina fina följare om att starta en insamling. Och gjorde det. En chans att betala min hyra, överleva och att så småningom kunna starta upp ett nytt liv i Skåne med min Alice. Vi räknar ner...och är så oändligt tacksamma för alla swishar som kommit. Att det finns så mycket kärlek och omtanke där ute. Människor som inte känner oss. Ger...och ger. Oändligt tacksam! Nu när mobilen vibrerar är det inte ett meddelande där det står "Din äckliga jävla hora!" utan ett meddelande där det står överlevnad och kärlek. TACK!
HÄR finns vår insamling <3 (alternativt Swish till 0739-848151) och den är vår räddning just nu. TACK alla som skickat! Ska försöka svara på alla fina meddelanden och swishar så fort jag kan. Just nu är min hjärna helt upptagen och jag kan liksom inte fokusera. Men jag läser alla era fina meddelanden och jag känner verkligen er kärlek och omtanke. TACK! Jag kommer ut på andra sidan. Tack vare er! Jag väntar på att domen ska verkställas och jag försöker hitta ett sätt att hantera alla känslor av besvikelse...på mig själv.
Tack för att du läst! Tack för att du finns kvar eller precis hittat in här. Bloggen är bara MIN och den kan han aldrig ta ifrån mig. Min fina mentor Susanne sa till mig att mina ord är mitt vapen. Och det är ju sant. Skrivandet har alltid varit jag och jag ska tillbaka till det. Jag ska slutföra den här boken som mitt förlag väntar på. Och den kommer med lite tur att komma ut även i USA. Fatta! Livet kommer tillbaka. Jag kommer tillbaka. Starkare! Och jag lyckades ta min examen i somras! Jag klarade det! Det trodde jag aldrig...men jag gjorde det!
//Malin
